Den Ockulta Världen – Bihang (16) av A P Sinnett

Främst bland vittnena av första gruppen står Helena Blavatsky och överste Olcott själva. För dem, som anser det billigt att sätta tro till Helena Blavatsky, är naturligtvis hennes vittnesbörd rikhaltigt och bestämt och i alla avseenden tillfredsställande. Hon har levt bland adepterna under många år. Hon har stått i nästan daglig beröring med dem allt sedan. Hon har återvänt till dem och de har besökt henne i sina naturliga kroppar vid flera tillfällen, sedan hon lämnat Tibet efter sin invigning. Det ges inget alternativ mellan den slutsatsen, att hennes uppgifter om Bröderna är till fullo sanna, och den, att hon är, vad några amerikanska fiender kallat henne, ”tidevarvets lögnkämpe”. Jag känner den åsikt, som några spiritualister hyser, att hon skulle vara ett medium, styrt av andar, som hon tror vara levande människor; men denna åsikt kan endast hysas av personer, vilka totalt förbisett nio tiondelar av de uppgifter hon meddelar, för att inte tala om andras intyg. Hur skulle hon ha kunnat leva i över sju år under vissa personers tak i Tibet, se dem utföra sina dagliga göromål och steg för steg undervisade de henne i den stora vetenskap, åt vilken hon ägnat sig åt – och hysa något tvivel, om de var levande människor eller andar? Antagandet är absurt. Antingen berättar hon en lögn, då hon säger oss att hon har levt ibland dem, eller så är adepterna, som undervisat henne, levande människor. Spiritualisternas hypotes rörande hennes förmodade ”styrande andar” är byggd på hennes uppgift, att adepterna visar sig för henne under astral form, då hon är avlägsnad ifrån dem. Om de aldrig visat sig för henne under någon annan form, skulle denna omständighet kunna ge skäl till anmärkningar från spiritualistisk synpunkt, och skulle givetvis göra det, om inte andra omständigheter förelåg. Men hennes astrala gäster är i alla avseenden identiska med de män, bland vilka hon levt och studerat. Vid vissa tillfällen har hon, som jag nämnt, varit i tillfälle att återvända och se dem i kroppslig närvaro. Hennes astrala kommunikationer med dem uppfyller endast en lucka i hennes personliga umgänge, vilket sträcker sig över en lång följd av år. Hennes sannfärdighet kan naturligtvis angripas, fastän det enligt min mening skulle vara rent oförnuft att angripa dem; men vi kan med samma skäl betvivla våra närmaste släktingars och närmaste ungdomsvänners levande verklighet, som att anta att Helena Blavatsky kunnat begå ett misstag, då hon skildrar Bröderna som levande människor. Antingen måste hon ha rätt, eller så har hon medvetet sammanknutit ett oerhört nät av lögner i alla sina skrifter, handlingar och samtal under de sista åtta till nio åren. Och det påståendet att hon är en pratmakerska och benägen att överdriva bemöter inte svårigheten bättre än den spiritualistiska hypotesen. Ta bort så mycket ni behagar av Helena Blavatskys detaljuppgifter, där ska dock alltid återstå en fast stomme, som antingen måste vara sanning eller en byggnad av medvetna lögner. Och även om Helena Blavatskys vittnesbörd stod ensam, skulle dock det underbara sakförhållandet av hennes totala själuppoffring för teosofins sak göra hypotesen om hennes avsiktliga bedrägeri till en av de mest extravaganta man kan tänka sig. Först då vi, som blivit hennes speciella vänner i Indien påpekade detta, invände man – ” Men hur kan Ni veta, att hon haft något att uppoffra? Hon kan ju ha varit en äventyrerska från början”. Vi prövade halten av detta antagande, som jag till fullo förklarat i mitt företal till andra upplagan av ”Den ockulta världen”, och från flera av de högst stående personerna i Ryssland, hennes släktingar och tillgivna vänner, kom talrika försäkringar om hennes identitet. Om hon inte ägnat sitt liv åt ockultismen, hade hon kunnat tillbringa det i lyx och överflöd bland sina likar inom aristokratins kretsar.

Svår som hypotesen om hennes bedrägeri alltså visar sig i sig själv, finner vi den vidare på det mest skriande sätt oförenlig med alla de faktiska förhållandena i överste Olcotts liv. Likaså obestridligt som i Helena Blavatskys fall har han försakat ett liv i världslig lycka för det teosofiska livet i Indien under omständigheter av stora fysiska försakelser. Och även han berättar för oss om att han sett Bröderna både under kroppslig och under astral form. Genom en lång följd av de mest förvånande underbara tilldragelser, då han först började studera detta ämne i Amerika, blev han bekant med deras makt. Han har i Bombay haft besök av den levande man, hans egen särskilda mästare, med vilken han först blivit bekant genom att se honom under hans astrala form i Amerika. Hans liv har under åratal varit uppfyllt av abnorma tilldragelser, som spiritualisterna även här vid lag ibland i oförståndigt antagit som spiritualism, men vilka alla utgör länkar i denna oavbrutna kedja, som förbinder överste Olcott med Bröderna, och som för honom bevisat sig dels i ockulta fenomen, dels i vaket umgänge man och man emellan. Vidare kan jag i fråga om överste Olcott lika väl som i fråga om Helena Blavatsky utan fruktan påstå att där inte ges någon möjlig kompromiss mellan det orimliga antagandet att han avsiktligt ljuger om allt vad han säger om Bröderna och det erkännandet att vad han säger fastställer Brödernas tillvaro som ett solklart faktum, för vi måste komma ihåg, att han nu varit Helena Blavatskys samarbetare och stått i ständigt intimt umgänge med henne i åtta års tid. Den föreställningen att hon under hela denna tid varit i stånd att lura honom genom bedrägliga konster, är, oavsett dess vidunderlighet i andra avseenden, alltför förnuftsvridig för att kunna vidhållas. I alla händelser vet överste Olcott, om Helena Blavatsky är bedräglig eller ärlig; och han har ägnat hela sitt liv åt den sak hon representerar, som ett vittnesbörd om sin övertygelse att hon är ärlig. Men här möter vi åter den spirituaalistiska hypotesen. Helena Blavatsky kan vara ett medium, som omger överste Olcott med fenomen; men då är hon själv bedragen av astrala inflytelser rörande de Bröders verkliga natur, vilka stå i spetsen för hela det fenomenväsende, och vi har redan, tänker jag, sett tillräckliga skäl för förkastandet av denna hypotes som absurd. Det finns ingen logisk ursäkt från den slutsatsen att antingen förhålla sig sakerna verkligen så, som hon och överste Olcott säger, eller också är de båda medvetna bedragare, tidevarvets rivaliserande kämpar i detta avseende, båda uppoffrade allt vad världsligt sinnade människor lever för, detta för att frossa i ett livslångt bedrägeri, som inte förskaffar dem annat än ett mödosamt liv och bittra ord.

Men långt ifrån att bevisningen för deras uppgifters äkthet slutar här, kan den i viss mening sägas att den här tar sin början. Våra infödda indiska vittnen ska nu träda fram för barriären. Först Damodar, om vilken den välkända författaren till ”Hints on Esoteric Theosophy” yttrat sig som följer:

”Ni hänsyftade i ett föregående brev särskilt på Damodar och ni frågade, hur man kunde tro att Bröderna skulle ödsla bort tid på en halvuppfostrad pojkspoling, och dock bestämt vägrar att besöka och övertyga män sådana som – och – européer av den högsta bildning och framstående duglighet. Men känner ni att denna ”pojkspoling” frivilligt uppoffrat en hög kast, familj, vänner och en stor förmögenhet, allt för att söka sanningen? Att han i åratal levt detta rena, från världen skilda, självförsakande liv, som man säger oss vara det väsentliga villkoret för en direkt kommunikation med Bröderna? ’Åh, en monomanist’ säger ni, ’naturligtvis ser han någonting och allting’. Men inser ni inte vart detta leder er? Personer, som inte för ett sådant liv, får inte något direkt prov på Brödernas tillvaro. En person lever ett sådant liv och förklarar att han fått ett sådant prov; och ni kallar honom genast för en sådan person, förknippad med monomani, och förkastar hans vittnesbörd… alldeles som om det hette ’krona, jag vinner – klave, ni förlorar”.

Damodar har sett några av Bröderna kroppsligen besöka Samfundets huvudkvarter. Han har själv upprepade gånger haft besök av dem under astral form.

Han har själv genomgått vissa invigningsceremonier; han har uppnått ganska betydande krafter, i det han genomgått en hastig utveckling med avseende på dessa, speciellt för att kunna tjäna som en ytterligare förbindelselänk, oberoende av Helena Blavatsky, mellan sina mästare, Bröderna, och det Teosofiska Samfundet. Hela det liv han lever är ett uttryckligt bevis på den omständigheten att han även vet, att Bröderna verkligen existerar. Under varje annat antagande måste vi även inbegripa Damodar i det medvetna bedrägeri, som man förmodat att Helena Blavatsky bedrivet, för han har varit hennes nära bundsförvant och hängivna biträde, delat hennes måltider, uträttat hennes arbete och levt under hennes tak i Bombay i flera år.

Ska vi då, hellre än att tro på Bröderna, anta att Helena Blavatsky, överste Olcott och Damodar, utgör ett band avsiktliga bedragare? I detta fall har vi att redogöra för Ramaswamy. Ramaswamy är en högt aktad, bildad engelsktalande inföding i södra Indien, anställd i regeringens tjänst som registrator vid en domstol i Tinnevelly, tror jag. Jag har träffat honom flera gånger. Först – för att meddela gången av hans erfarenhet i få ord – ser han Helena Blavatskys Guru (mästare) under astral form i Bombay; därpå för han ett samtal med honom på clairvoyant väg, hundra mil bort från alla teosoferna i sitt eget hus i södra Indien. Därefter reser han, lyder den röst han hört, till Darjeeling; fördjupar sig utan betänkande in i Sikkim djunglerna för att söka upp Gurun, som han har skäl att tro, att han uppehåller sig i närheten, och träffar honom efter åtskilliga äventyr – samme man, som han sett under astral form, den levande ägaren till den röst, som lett honom från södra Indien. Han har ett långt samtal med honom, ett vaket samtal i fria luften vid fullt dagsljus med en levande människa, och återvänder som hans hängivne chela, vilket han är ännu i denna stund och troligen alltid ska förbli. Dock är hans mästare, som kallade honom från Tinnevelly till Sikkim, en av dem, vilka enligt den spiritualistiska hypotesen utgör Helena Blavatskys styrande andar.

Därnäst kommer två vittnen, vilka personligen känner Bröderna och som besökt mig i Simla, nämligen två ordinarie chelor, vilka blivit skickade över bergen i något ärende med order att besöka mig i förbifarten och meddela mig underrättelser om sin mästare, min adept-korrespondent. Dessa hade just kommit, då jag först såg dem, från sin vistelse hos adepterna. Den ena utav dem, Dhabagiri Nath, dröjde sig kvar hos mig i flera dagar och talade med mig i timtal om Koot Hoomi, hos vilken han levt i tio år, och han gjorde på mig och en eller ett par andra, som såg honom, intrycket av att vara en mycket allvarlig, hängiven och trovärdig person. Senare under sitt besök i Indien deltog han i många ockulta fenomen, avsedda att tillfredsställa infödda forskare. Naturligtvis måste även han vara ett falskt vittne, uppsökt för att understödja Helena Blavatskys storartade bedrägeri; om han för övrigt är någonting annat än den Koot Hoomis chela, han själv förklarar sig vara.

En annan inföding, Mohini, börjar snart efter denne att få direkt kontakt med Koot Hoomi alldeles oberoende Helena Blavatsky och på hundratals mils avstånd från henne. Även han blir en hängiven anhängare av den teosofiska saken; men Mohini måste, så vitt jag kan förstå, räknas till den andra gruppen av våra vittnen, de som stått i personlig astral beröring med Bröderna, utan att ha sett dem kroppsligen.

Bhavani Rao, en ung infödd chela-kandidat, som kom en gång i sällskap med överste Olcott på besök till mig i Allahabad och vistades två nätter under vårt tak, vid ett tillfälle, då Helena Blavatsky var i en annan del av Indien, är ett nytt vittne, som har stått i självständig kommunikation med Koot Hoomi, och mer än detta, som själv kan verka som en förbindelselänk mellan Koot Hoomi och den yttre världen. För under det besök, jag talar om, kunde han sända ett av mina brev till mästaren, ta emot hans svar, sända ytterligare en biljett från mig och åter mottaga en biljett med några ord till svar. Jag menar inte att han gjorde allt detta av egen kraft, men att hans magnetism var sådan, att Koot Hoomi kunde göra detta genom honom. Händelsen är av värde som en illustration till det faktiska förhållandet att Helena Blavatsky inte alls är en nödvändig mellanhand vid korrespondensen mellan mig och min vördade vän. Andra exempel på detta är de många brev, som växlades mellan Koot Hoomi och mig genom förmedling av Damodar i Bombay vid en tidpunkt, då både Helena Blavatsky och överste Olcott var i Madras på en teosofisk rundresa, under vilken deras närvaro på de olika ställen ständigt meddelades i de lokala tidningarna. Jag var i Allahabad och brukade under denna tid skicka mina brev till Koot Hoomi genom Damodar i Bombay och jag fick ibland svar så hastigt, att dessa omöjligen kunnat framställas av Helena Blavatsky, då postgången från henne till mig fordrade över fyra dagars längre tid än från Bombay.

På så sätt är hela min ganska omfattande korrespondens, som det kan bevisas angående en del därav och sålunda med skäl slutas till det hela, inte ett verk av Helena Blavatsky eller överste Olcott, vilket den måste vara, om Bröderna inte var en realitet. Korrespondensen finns på pappret till en betydande massa. Hur har den tillkommit, då breven kommit till mig på olika tider och rum, i olika länder och genom olika personer? Jag kan inte rätt förstå, vilka hypoteser skulle kunna uppställas rörande denna korrespondens av dem, som inte tror på Brödernas tillvaro. Jag kan inte tänka mig någon, som inte genast upphäves genom några av de därmed förbundna faktiska omständigheterna.