yantra1.gif (2187 bytes)
13.

Slutord
[”THE OCCULT WORLD – DEN OCKULTA VÄRLDEN”]


A. P. SINNETT
P
resident i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på.

Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Ockulta Världen Online
, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010
.]


SLUTORD

FÖRSTA DELEN



© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Dorje1.gif (4461 bytes)
 

Jag kan inte låta en andra upplaga av denna bok se dagen, utan att anföra åtminstone några av de erfarenhetsrön jag gjort, sedan jag skrev den. De viktigaste av dessa står visserligen i förbindelse med den fragmentariska undervisning som jag har haft förmånen att skaffa mig från Bröderna med hänsyn till de kosmologiska sanningar som de genom sin andliga insikt kunnat genomskåda. Men en framställning av även det jämförelsevis lilla jag lärt i denna punkt skulle fordra en mera utförlig avhandling, än min tid för närvarande tillåter.* Och ändamålet med närvarande bok är snarare att lägga fram ställningens yttre fakta, än att analysera ett filosofiskt system. Detta är inte helt och hållet otillgängligt för exoterisk forskning, oberoende av vad som kan betraktas som en direkt uppenbarelse från Bröderna. Trots att nästan all existerande ockult litteratur är O-tilldragande med avseende på formen och med avsikt förmörkad genom bruket av ett utarbetat bildspråk, innehåller den ändå en stor mängd lärdomar, som man med användande av tillräckligt tålamod kan avskilja ur den stora massan. Åtskilliga flitiga forskare inom denna litteratur har visat detta. Om mästare inom den ockulta filosofin till slut ska samtycka till en fullständig framställning på ett klart och tydligt språk av alla de fakta, som rör människans andliga konstitution, återstår att se. Men om de fortfarande iakttar en tystnad, som ingen vanlig observatör kan fatta; men sant är att i närvarande stund syns de mer böjda för meddelande, än de varit under en lång föregående tid.

___________________________

* Ett sådant arbete har efteråt utkommit med titeln ”De Invigdes Lära”.

 Men det första, som måste göras, är att så mycket som möjligt förjaga den hårdnackade misstro, som lagt sig som en skorpa över det västerländska sinnet i fråga om själva tillvaron av några abnorma personer, vilka kunna betraktas som en mästare i en sann filosofi – särskild från alla de spekulationer, som hittills plågat världen – och om den abnorma naturen av deras förmögenheter. Jag har redan försökt att tydligt påpeka de fenomen, som bevisar tillvaron av dessa förmögenheter, men jag måste så gott det går här ytterligare betona skälet, varför jag lägger vikt vid detta. Rätt betraktande utgör den kreditiver för den andliga undervisningen som deras upphovsmän meddela. Men i första rummet måste abnorma fenomen, framställas med hjälp av levande människors viljekraft, i och för sig äga ett djupt intresse för var och en, som är begåvad med en uppriktig kärlek till vetenskapliga studier. De öppnar nya vetenskapliga synfält. Det är lika sant som nästa soluppgång, att det framåtdrivande trycket av de vetenskapliga upptäckterna, framskridande i sina egna hjulspår, slutligen, och detta troligen inom ett inte alltför avlägset datum, ska komma att för allmänhetens ögon avslöja något av detta högre vetenskapliga vetande, som redan är bekant för mästare inom ockultismen. Förmögenheter ska uppnås genom exoteriska forskningar, vilka ska föra vetenskapens utposter ett eller ett par steg närmare en begreppsmässig uppfattning av några utav de fenomen, som jag beskrivit i denna volym. Och under tiden synes det mig ganska intressant att få en skymt på förhand av de stordåd, med vilka vi troligen skulle finna en kommande generation ivrigt sysselsatt, om vi i verkligheten som Tennyson föreslår: 

”– Bortsova tidevarv av mörka strider,
Och vakna först, då vetenskapens ljus
Trängt in i hjärnans vrår, som i förtrollat hus,
Och över dess mysterium sin klarhet sprider.” 

Men av ännu större vikt än deras vetenskapliga intresse är den lärdom de ockulta fenomenen meddela, i det de tydligt klarlägger sina upphovsmäns dominerande ställning av intellektuell överlägsenhet i förhållande till den stora allmänheten.

De bevisar på det mest ovederläggliga sätt att dessa män har kommit långt före sina samtida i uppfattningen av den natur, som manifesterat sig i denna värld, så att de har förmågan att lära känna händelser genom andra medel än de materiella sinnena, och att deras kroppar kunna vara på ett ställe, under det att deras perceptionsförmåga är på ett annat, och att de följaktligen löst det stora problemet, huruvida människans jag är någonting självständigt och avskilt i förhållande till hennes förgängliga kroppsbeklädnad. Av alla andra lärare kan vi endast skaffa oss vad man ansett sannolikt ifråga om människans själ eller ande: av dem kan vi tillägna oss vad som är verkligt; och om detta inte är ett sublimt forskningsämne – sannerligen, skulle det inte vara svårt att säga vad som är det. Men vi kan inte läsa poesi, förrän vi har lärt oss alfabetet; och den som finner det alltför olidligt tråkigt och narraktigt att underkasta sig sådana saker, som hopläggandet av b-a till ba osv. han ska utan tvivel aldrig vara i stånd att läsa ”The Idylls of the King”. 

Jag återvänder alltså från molnen till min tålmodiga berättelse om fenomenen och de händelser, som inträffat efter min återkomst till Indien och som ytterligare bekräftar den erfarenhet och de slutsatser, jag anfört i de föregående kapitlen av denna bok. 

Den första händelse, som ägde rum, kom som en angenäm välkomsthälsning från min vän, Koot Hoomi. Jag hade skrivit till honom (genom Helena Blavatsky naturligtvis) kort innan jag lämnade London, och hade väntat att finna ett brev från honom vid min ankomst till Bombay. Men inget sådant brev hade anlänt när jag kom till det Teosofiska Samfundets huvudkvarter, jag var beredd att göra uppehåll där några dagar, innan jag reste till min bestämmelseort uppåt landet. Jag kom dit på kvällen och inget märkvärdigt hände då. Följande morgon satt jag efter frukosten och samtalade med Helena Blavatsky i det rum, som blivit reserverat för mig. Vi satt på olika sidor av ett stort fyrkantigt bord mitt i rummet och vid fullt dagsljus. Där fanns ingen annan inne i rummet. Plötsligen föll det ned ett tjockt brev på bordet framför mig, men på min vänstra sida, Helena Blavatsky satt till höger. Det föll ”ur intet”, så att säga; det materialiserades eller reintegrerades i luften mitt framför mina ögon. Det var Koot Hoomis väntade svar – ett högst intressant brev, som innehöll dels saker av enskild natur och svar på frågor gjorda av mig, och dels några viktiga, fastän ännu beskuggade, uppenbarelser av ockult filosofi, det första utkast av detta slag, som jag fått. Nu vet jag naturligtvis vad somliga läsare ska säga om detta (med ett självbelåtet leende) – ” trådar, fjädrar och dold apparat” och så vidare. Men först och främst skulle ett sådant antagande ha varit en enastående orimlighet för vem som helst, som varit närvarande, och för det andra är det onödigt att för varje gång återigen upprepa hela bemötandet av sådana utkast. Det fanns lika litet några trådar och fjädrar i detta rum som på de luftiga höjder vid Simla, där flera av våra tidigare fenomen ägde rum. Dessutom kan jag tillägga att några månader senare föll en ockult skrivelse ned framför en av mina vänner, en jurist i Bengalen, som blivit en verksam medlem av Teosofiska Samfundet, under hans uppehåll vid en poststation i norra delen av Indien, och att ännu senare enligt ett förut givet löfte föll ett brev ned i fria luften vid Teosofiska Samfundets huvudkvarter i Bombay i närvaro av sex eller sju vittnen. För någon tid var denna gåva av brevet från Koot Hoomi på så sätt som jag beskrivit det enda fenomen, som förunnades mig; och även om min korrespondens fortsatte, uppmuntrades jag inte med hoppet om några vidare produktioner av abnorm kraft. De högre myndigheterna inom den ockulta världen hade i själva verket vid denna tidpunkt lagt en långt strängare kontroll på framställandet av sådana manifestationer, än fallet varit under den föregående sommaren i Simla. Verkningarna av de då medgivna manifestationerna betraktades inte i det hela som tillfredställande. De hade framkallat en god del bittert meningsutbyte och ont blod; och jag föreställer mig att detta förhållande och dess skadliga inverkan på den teosofiska rörelsens framsteg ansågs mer än uppväga fenomenens goda inflytande på de få personer, som förstod att uppskatta dem.

Därför väntade jag mig inte, då jag i augusti for upp till Simla, några vidare händelser av ovanlig natur. Inte heller har jag någon ström av händelser att berätta, jämförliga med dem från det föregående året. Trots det inträffade under fullföljandet av ett visst företag, med vilket jag hade att göra – stiftandet av en gren i Simla utav det Teosofiska Samfundet – några små tilldragelser av fenomenell natur. Då detta samfund bildades, växlades många brev mellan Koot Hoomi och oss, vilka inte alltid gick genom Helena Blavatskys händer. I ett fall till exempel fick herr Hume, som blev president under första året för det nya samfundet – Simla eklektiska teosofiska samfund, som man beslöt att det skulle kallas – en skrivelse från Koot Hoomi inuti ett brev, som han fick från posten från en person, helt och hållet främmande för våra ockulta strävanden, som skrev till honom angående något kommunalt ärende. Själv fann jag en gång, under det jag klädde mig till aftonen, ett väntat brev i min rockficka och vid ett annat tillfälle under min kudde på morgonen. Vid ett tillfälle, då jag nyss fått ett brev genom posten i England, vilket innehöll saker, som jag trodde skulle intressera Helena Blavatsky, gick jag upp till henne i hennes skrivrum och läste det för henne. Under tiden jag läste, formade sig några skrivna rader – en anmärkning till vad jag läste – på ett rent pappersark, som låg framför henne. Hon såg tydligen hur skriften bildade sig, och ropade på mig, pekade på papperet. Jag kände igen Koot Hoomis hand och hans tanke, för anmärkningen lydde: ”Var det inte detta jag sade er!” och hänsyftade på något, som han sagt mig i ett föregående brev. 

I parantes kan det vara bra att underrätta läsaren om att under hela besöket i Simla, om vilket jag nu talar om, och under flera månader förut och därefter överste Olcott var på Ceylon, upptagen av en ganska framgångsrik föreläsningstur i det Teosofiska Samfundets intresse med hänsyn till några av de fenomen, som inträffade i Simla 1880, då både han och Helena Blavatsky var närvarande. Då det i fråga om vissa speciella fenomen skulle ha varit en upprörande orimlighet att påstå, det Helena Blavatsky hade åstadkommit genom sina egna konster, brukade en del illasinnade och misstrogna människor insinuera, att överste Olcott måste vara den, som drog i trådarna. I några av tidningskritikerna över den första upplagan av denna bok har man till och med antytt, att överste Olcott måste vara den sannskyldige författaren av dessa brev, som jag i min oskuld trott vara från Koot Hoomi, och att Helena Blavatsky endast manipulerat deras framlämnande. Men eftersom under hela hösten 1881, då överste Olcott var på Ceylon och jag i Simla, fortsatte breven att komma, ibland omväxlande dag för dag med dem vi skrev, måste mina kritiker för framtiden erkänna att denna hypotes spelat ut sin roll. 

Vad mig själv angår – och jag tror att den för sakens betydelse tillgänglige läsare ska vara av samma mening – utgjorde följande faktum den mest intressanta tilldragelsen under min vistelse i Simla 1881. Jag kom under denna period i förbindelse med en annan av bröderna jämte Koot Hoomi. Det inträffade nämligen att Koot Hoomi i och för sin egen utveckling måste för en tid av tre månader dra sig tillbaka i total avsöndring, och detta inte bara beträffande kroppen – vilken i fråga om en adept kan vara undangömd i den avlägsnaste vrå av jorden, utan att det hindrar hans ”astrala” förbindelse med mänskligheten – utan här gällde det hela mäktiga jaget, med vilket vi stod i beröring. Under dessa omständigheter samtyckte, tämligen motvilligt till att börja med, en annan av bröderna, med vilken Koot Hoomi stod i särskild förbindelse, att uppmärksamma Simla-samfundet och att under Koot Hoomis frånvaro hålla oss vid makt genom en undervisningskurs i ockult filosofi. Den förändring, som inträdde i hela karaktären av vår korrespondens, när vår nye mästare tog hand om oss, var ganska märklig. Alla brev, som utgått från Koot Hoomi hade fortfarande burit prägeln av hans artiga, vänliga stil. Han kunde hellre för varje gång skriva en halv sida, än han ville löpa den minsta risk att ett kort eller vårdslöst uttryck skulle stöta någons känslor. Även hans handstil var alltid ganska läslig och korrekt.

Vår nye mästare behandlade oss helt olika; han förklarade själv att han var nästan obekant med vårt språk och skrev en mycket knagglig stil, som det ibland var rätt svårt att tyda. Han gjorde inga omvägar med oss. Om vi skrev en uppsats över några ockulta idéer, som vi letat fram och skickade honom en förfrågan om det var rätt, kunde det ibland komma tillbaka, överkorsad med ett grovt rött streck och ett ”Nej” skrivet i marginalen. Vid ett tillfälle hade en av oss skrivit: ”Kan ni reda mina begrepp angående det och det?” Den anmärkning, som stod i kanten, då pappret återkom lydde – ”Hur ska jag kunna reda det ni inte har!” osv. Men med allt detta gjorde vi framsteg under M –, och så småningom vidgade sig korrespondensen, vilken från hans sida börjat med korta skrivelser, raspade på det mest vårdslösa sätt på bitar av grovt tibetanskt papper, till ibland rätt ansenliga brev. Och det måste anmärkas, att fastän hans kärva och korta sätt bildade en roande kontrast till Koot Hoomis vänliga hövlighet, låg det ingenting i detta, som hindrade oss att fatta tillgivenhet för honom, då vi fann, att han började stå ut med oss som lärjungar litet villigare än i första kastet. Några av mina läsare ska fatta vad jag menar med ”tillgivenhet” i detta fall. Jag använder med avsikt ett färglöst ord, för att inte lysa med känslor, vilka i allmänhet inte skulle uppfattas, men jag kan försäkra, att under en lång följd förbindelse – låt vara endast under brevform – med en personlighet, vilken, fastän människa som vi andra med hänsyn till natursidan av hans plats i skapelsen, är så långt höjd över vanliga människor, i det han äger vissa egenskaper, som man vanligen betraktar som gudomliga, alstras känslor, vilka är allt för djupa att kunna lätt eller snabbt beskrivas. 

Det var genom M – jag helt nyligen fick en liten kraftmanifestation som en belöning, och vars vikt vilar på att Helena Blavatsky inte hade det minsta inflytande på dess produktion, för hon befann sig vid detta tillfälle åtta hundra engelska mil bort. Under de tre första månaderna av min bekantskap med M – hade han strängt fasthålligt vid den princip, han ställde upp, då han samtyckte till att korrespondera med Simla-samfundet under Koot Hoomis frånvaro. Han ville korrespondera med oss, men inte framställa några fenomen. Denna berättelse sysselsätter sig så mycket med fenomen, att jag inte kan för ofta erinra läsaren om, att dessa tilldragelser var spridda över en lång tidsperiod och i regel ingenting är mera motbjudande för de stora adepterna än produktionen av under för den utanför stående världen. Den ständiga invändningen av vanliga kritiken är denna: ”Men varför gjorde inte Bröderna så eller så? Då hade tilldragelserna varit långt mera övertygande.” Jag upprepar att Bröderna, då de någon gång producera abnorma fenomen, inte lägga an på att bevisa sin tillvaro för någon engelsk förnuftsjury; de ger helt enkelt sin tillvaro tillkänna för några personer med en naturlig dragning åt andlighet och mysticism. Det är inte för mycket, om man säger, att de under allt detta samvetsgrant undviker framställandet av varje prov, som direkt var beräknat på att tillfredställa det vardagliga förståndet. I alla händelser föredra de för närvarande, att låta de krasst materialistiska Filistéerna av denna sinnliga själviska värld fortfarande hysa den övertygelsen att ”Bröderna” är myter. De uppenbara sig därför för det mesta med tecken och häntydningar, vilka endast är beräknande att uppfattas av personer med någon andlig insikt och frändskap. Det är sant, att de tillåtit utgivandet av denna bok – ingen sida av den skulle ha blivit skriven, om ett enda ord från Koot Hoomi hade angivit något ogillande från hans sida – och de fenomenella tilldragelser, som här framläggs, är i många fall absolut fullständiga och oemotståndliga bevis för mig och sålunda också för var och en, som är i stånd att fatta att vad jag berättar är exakt sanning. Men jag föreställer mig att Bröderna allt för väl vet, att hur mycket, som än blivit uppenbarat, detta tryggt kan få passera förbi den stora allmänhetens ögon, just därför att de kunna lita på att den jord, på vars övertygelse de inte vill inverka, ska förkasta det.  

Ställningen bör sannolikt påminna läsaren om den där gycklaren, som ställde sig på Waterloo-bron med en hundra verkliga guldmynt på en bricka, han bjöd ut dem för en shilling stycket, och han hade slagit vad om att han skulle få stå där en hel timme utan att bli av med dem. Han litade på de förbigåendes dumhet, i det de skulle hålla sig för kloka att låta lura sig. Så också med denna lilla bok. Den innehåller en ärlig framställning av absoluta sanningar, vilka, om människorna bara kunde tro dem, skulle revolutionera världen; och denna framställning styrkes genom oantastliga kreditiv. Men massan av människor ska förbli blinda för detta tingens tillstånd i följd av sin egen fåfänga och oförmåga att införliva övermaterialistiska begrepp, och ingen ska röna något inflytande, utom de, vilka är så begåvade, att de begripa dem. 

Läsare av den senare ordningen ska lätt fatta, hur de fenomen, jag har framlagt, alltså följt utvecklingsstadierna av min egen växande övertygelse i spåren, stärkande mina åsikter, allt efter som de bidats på slutledningens väg, snarare än de framkallat och påtvingat mig dem i första rummet. Och detta har i synnerhet varit fallet med ett eller ett par fenomen, vilka på sista tiden blivit beviljade av M – . Det var av vänskap och välvilja dessa medgavs, långt efter det, var all tanke på att befästa min tro på Bröderna fullkomligt överflödig. M – önskade att jag skulle få den tillfredsställelsen att se honom (i hans astralkropp förstås), och skulle ha ordnat detta i Bombay i januari, då jag for ned dit på en dag för att möta min hustru, som återvände från England, om atmosfäriska och andra förhållanden hade medgivit det. Men olyckligtvis för mig var de inte gynnsamma. Som M – skrev i en av de åtskilliga skrivelser, som jag fick från honom under denna och följande morgon före min avresa från Teosofiska Samfundets huvudkvarter, där jag uppehöll mig, kunde inte ens de, Bröderna, ”göra underverk”; och fastän det för en vanlig åskådare sannolikt bör finnas en högst obetydlig skillnad mellan ett underverk och ett av de fenomen Bröderna då och då producera, är dessa senare verkligen resultat, åstadkomna genom manipulering av naturliga lagar och krafter och är underkastade hinder, vilka ibland i praktiken är oöverstigliga. 

Men det hände sig att M – var i stånd att visa sig för en medlem av Simla-samfundet, vilken råkade vara i Bombay en eller ett par dagar före mitt besök. Gestalten var klart synlig under några ögonblick och min vän, som sett ett porträtt av M –, kände tydligen igen hans ansikte. Därefter passerade bilden genom den öppna dörren till ett inre rum, i vilket det hade framträtt i en riktning, där det inte fanns någon utgång; och när min vän skyndade efter honom in i det inre rummet, var han försvunnen. Vid två eller tre andra tillfällen hade M – låtit sin astrala gestalt vara synlig för andra personer vid samfundets huvudkvarter, där Madame Blavatskys och en eller ett par personers med en stark sympatisk magnetism ständiga närvaro, renheten av det liv, som levdes av alla dem som vanligen uppehålla sig där samt de oavbrutna inflytelser, som tillströmma från Bröderna själva, gör fenomen-produktionerna omätligt mycket lättare än på ett annat ställe. 

Och detta leder mig tillbaka till vissa händelser, vilka nyligen ägde rum i mitt eget hus Allahabad, då, som jag redan anfört, Helena Blavatsky befann sig på åttahundra mils avstånd i Bombay. Överste Olcott, som då var på väg till Calcutta, uppehöll sig en eller ett par dagar hos oss i förbifarten. Han åtföljdes av en ung, infödd mystiker, vilken brann av begär att bli antagen av Bröderna som chela eller lärjunge, och den magnetism, som på detta sätt infördes i huset, medförde för en kort tid möjligheten av några manipulationer. Då jag en afton kom hem kort före middagen, fann jag två á tre telegram, som väntade på mig, inneslutna på vanligt sätt i kuvert, som väl hoplimmas, innan de avsändes från telegrafbyrån. Telegrammen var alla från vanliga människor och gällde vanliga ämnen; men inuti ett av omslagen fann jag en hopviken skrivelse från M – .

Bara den faktiska omständigheten att den på ockult väg blivit ingjuten inom det tillslutna omslaget var naturligtvis ett fenomen i och för sig (i likhet med många av samma slag, som jag förut har beskrivit); men jag behöver inte uppehålla mig vid denna punkt, då den sak, som blivit utförd och om vilken skrivelsen underrättade mig, var ett ännu mer iögonfallande under. Skrivelsen bad mig leta i mitt skrivrum efter ett stycke av en basrelief, som M – nyss i ett ögonblick transporterat från Bombay. Instinktmässigt gick jag till ett ställe, där jag kände att jag sannolikt skulle hitta den sak, som blivit skickad – en låda i mitt skrivbord, uteslutande ägnad åt ockult korrespondens; och där fann jag också ett avbrutet hörn av en gipsplatta, märkt med M – ´s signatur. Jag telegraferade genast till Bombay och frågade om någonting, särskilt just nyss hade passerat, och följande dag fick jag till svar att M – hade slagit sönder ett gipsporträtt och tagit bort en av bitarna. I lämplig tid kom en detaljerad beskrivning om förloppet, undertecknad av sammanlagt sju personer, vilken i fråga om alla väsentliga punkter var av följande formulering: 

”Omkring kl 7 på aftonen satt följande personer (fem av dem är uppräknade inbegripet Helena Blavatskys) vid middagsbordet och drack te på madame Blavatskys veranda mitt emot dörren i den röda skärm, som skilde hennes yttre arbetsrum från den långa verandan. De båda halvdörrarna till skrivrummet stod vidöppna, och eftersom bordet endast stod ett par fot från dörröppningen kunde vi tydligen se allting i rummet. Efter ungefär fem eller sju minuter for Helena Blavatsky plötsligt upp. Vi blev alla uppmärksamma. Hon såg sig omkring på alla sidor och sade: ”Vad ämnar han göra?” och upprepade detta två, tre gånger utan att se på eller vända sig till någon av oss. Plötsligen hörde vi alla en stöt – ett buller, som om någonting hade fallit ned och gått sönder – bakom dörren till Helena Blavatskys skrivrum, fastän det inte fanns en enda själ därinne för tillfället. Ett ännu starkare buller hördes, varvid vi alla rusade in. Där var tomt och tyst i rummet; men alldeles bakom den röda kattundörren, där vi hört bullret, fann vi en gipsavgjutning, föreställande ett porträtt, nedfallen och sönderslagen i flera bitar. Efter att omsorgsfullt ha samlat upp alla bitarna ända till de minsta skärvor, undersökte vi spiken, på vilken avgjutningen hade hängt i nära arton månader, och fann att den satt lika fast i väggen som någonsin. Även ståltrådsöglan på porträttet var fullkomligt orörd och inte ens böjd. Vi lade ut bitarna på bordet och försökte ordna dem, i tanke att de kunde limmas ihop, för Helena Blavatsky såg ganska ledsen ut, eftersom avgjutningen var gjord av en utav hennes vänner NewYork. Vi fann att ett stycke av omkring två tum, nästan fyrkantigt, saknades i högra hörnan av plattan. Vi gick in i rummet och letade, men kunde inte finna det. Kort därefter steg Helena Blavatsky plötsligen upp och gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig. Inom en minut ropade hon in Mr – och visade honom en liten papperslapp. Vi såg den sedan alla och läste den. Den var skriven med samma handstil, som flera av de meddelanden vi förut mottagit och undertecknad med samma kända initialer. Den underrättade oss att det felande stycket blivit taget och skickat till Allahabad av samme Broder, som mr Sinnet kallar ”den Illustre”** och att hon skulle samla ihop och noggrant förvara de återstående styckena.”

 ___________________________

* * ”Min illustre vän” var det uttryck, jag ursprungligen använde i fråga om den Broder, som jag här kallat M –, och det förkortades längre fram till den pseudonym, som står i redogörelsen. Det är ofta svårt att veta vad man ska kalla Bröderna, även om man känner deras verkliga namn. Ju mer varsamt man använder dessa, ju bättre av flera skäl, bland annat för den djupa ledsnad det förorsakar deras verkliga lärjungar, om dessa namn komma i allmänt och vanvördigt bruk bland begabbare. Jag ångrar nu att Koot Hoomis namn så djupt vördat av alla, som verkligen stått under hans inflytelse, någonsin fått inflyta texten i sin helhet. 

Redogörelsen ingår därefter i några vidare detaljer, som är utan värde för läsare i allmänhet, och är undertecknad av de fyra infödda vännerna, som var hos Helena Blavatsky vid det tillfälle, då gipsavtrycket krossades.

Ett postskriptum undertecknat av tre andra personer, tillägger att de kom in kort efter själva krossningen och fann det övriga sällskapet sysselsatt med att passa ihop bitarna på bordet. 

Det förstås av sig själv, men jag kan så gärna säga det i uttryckliga ord, att den afton, om vilken ovan anförda berättelse handlar, var densamma, på vilken jag fann M – s meddelande inuti mitt telegram i Allahabad och det felande stycket i mitt lådfack, och ingen beräknelig tid synes ha förflutit mellan krossandet av gipsporträttet i Bombay och styckets levererande i Allahabad, för fastän jag inte gav akt på minuten, då jag fann fragmentet – och det kunde dessutom ha legat i min låda en liten stund, innan jag kom – var det bestämt klockan mellan sju och åtta, troligen omkring halv eller kvart i åtta. Och det är nära en halvtimmes longitudskillnad mellan Bombay och Allahabad, så att sju i Bombay skulle vara nära halv åtta i Allahabad. Tydligen blev alltså gipsfragmentet, som vägde omkring två à tre lod, i alla händelser ögonblickningen transporterat från Bombay till Allahabad. Att det verkligen var samma stycke, som fattades i den sönderslagna avgjutningen i Bombay visade sig några dagar därefter, för alla de återstående bitarna i Bombay blev omsorgsfullt inpackade och avsända till mig, och brottytorna på mitt fragment passade fullkomligt in med brottytorna i det defekta hörnet, så att jag kunde sätta ihop alla bitarna igen och komplettera avtrycket. 

Den kloke läsaren – av denna klass människor, som aldrig kunde låta ”lura” sig av mannen, som sålde guldmynt på Waterloo-bron, ska skratta åt hela historien. En gipsklump, transporterad en åttahundra mil tvärs över Indien i ett ögonblick genom en viljeakt av någon, himlen vete var för tillfället – troligen i Tibet! Den kloke personen kan inte göra det själv, alltså är han övertygad att ingen annan kan det och att händelsen aldrig inträffat. Hellre tro att de sju vittnena i Bombay och undertecknad har spunnit ihop en härva lögner, än att det skulle finnas någon levande människa i världen, som känner naturhemligheter och kan använda naturkrafter, som de vise av den lättvindiga typen inte vet någonting om. Några av mina vänner, som kritiserat den första upplagan av denna bok, har klandrat mig, därför att jag inte antagit en mera aktningsfull och försonlig ton gentemot den vetenskapliga skepticismen, då jag framträder inför världen med sådana yttranden, som dessa sidor innehöll. Men jag kan inte inse något skäl, varför jag skulle hyckla. Ett stort antal intelligenta personer håller i dessa dagar på att frigöra sig ur på en gång de materialismens fjättrar, den moderna vetenskapen smitt omkring dem, och det nät av fördomar, vari de blivit insnärjda av prästerna, fast beslutna att varken låta kyrkan med sina upptåg förkväva deras religiösa känsla eller en självkär vetenskap göra dem blinda för naturens möjligheter. Det är dessa, som ska fatta min berättelse och det sublima i de uppdraganden den innehåller. Men alla de, vilka blivit antingen helt och hållet förslavade av dogmer eller helt och hållet genomträngda av den moderna vetenskapens materialism, har därmed förlorat vissa förmögenheter, och är ur stånd att begripa fakta, som inte passa in med deras förutfattade föreställningar. De ska ta sina egna intellektuella brister för en inneboende omöjlighet hos den skildrade företeelsen själv med avseende på dess verklighet; de ska både tänka och tala ohöviskt om personer med högre inre åskådning, vilka verkligen känna sig mäktiga av att tro och även i viss mening att begripa; och tiden synes mig vara inne att låta gycklarna tydligen förstå, att de i sina mera upplysta samtidas ögon syns som en beotisk hjord, i vilken de bättre uppfostrade och de mindre uppfostrade – den ortodoxe lärde och stadsklockaren – endast skiljer sig till graden, inte till arten.

 Morgonen efter den händelse jag nyss beskrivit lämnade mig B – R –, den unge, infödde aspiranten till chela-skapet, som hade ledsagat överste Olcott och bodde i mitt hus, en lapp från Koot Hoomi, som han funnit under sin kudde på morgonen. 

 A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

 _________________________________________________________________________________________________
 
till Helena Blavatsky  Online
till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23