|länk till HUVUDINDEX (här finns alla frågor samlade)
 

Fråga 36. OM 11-ÅRSCYKLER, 22-ÅRSCYKLER, OCH DET KABBALISTISKA TALET 22. (Inskickad den 10 november 2010) 

Hej Redaktionen!
 
 
”Vi talar om elvaårscykler, solförmörkelser och solaktiviteter, 22-årscykler som också i och för sig är en kabbalistisk siffra.”
 Denna mening har jag läst i föredraget ”Människans inre och yttre cykler”.
 
a) Jag skulle gärna vilja veta om du kan förklara vad ”22-årscykler” är och vad dessa står för och vad händer under denna cykel?
 
b) Vad är en kabbalistisk siffra?
 
En numerologi intresserad.

-----------------------------------------------------------------------

Svar.

a) Helena Blavatsky skriver följande i Den Hemliga Läran, del 1, 568-9, angående den esoteriska förklaringen på den enkla och dubbla elvaårs-cykeln: Det har på annat ställe (i The Theosophist) framhållits, hur den ockulta filosofin förnekar, att solen är en glob i förbränning, men fram­ställer den blott såsom en värld, en glödande sfär, bakom vilken den verkliga sol döljs, varav den synliga solen endast är ett återsken, ett skal.

De nasmythska sälglöven, av John Herschel missuppfattade såsom »solinvånare», är reservoarerna för den solära livskraften, »den vitala elektricitet, som livnär hela systemet . . . den förborgade solen utgör således vårt lilla universums förrådshus och alstrar själv sitt livsfluidum, ständigt, mottagande lika mycket som den utlämnar», och den synliga solen är bara ett fönster på den verkliga solens palats och boning, ett fönster, som emellertid utan vanställning visar det arbete som pågår där inne.

Under den manvantariska solperioden eller sollivet sker sålunda en regelbunden cirkulation av livsfluidum genom vårt system, vars hjärta solen är – liknande blodcirkulationen i människokroppen – i det solen lika rytmiskt som människohjärtat sammandrar sig vid varje pulsslag. Men i stället för en omloppstid, som kan räknas i sekunder, behöver solens blod tio år för att cirkulera och ett helt år för att genomgå dess hjärtförmak och hjärtkammare, innan det spolar in i lungorna och därifrån återvänder till systemets stora arterer och vener. Detta kommer inte att förnekas av vetenskapen, eftersom astronomin känner till den fasta cykel av elva år, som förflyter mellan solfläckarnas ökning, vars ökning beror på sol-HJÄRTATS sammandragning. Världsalltet (vår värld i detta fall) andas, alldeles som människan och varje levande varelse, växten och även mineralet på jorden andas, ja såsom vår jord själv andas med ett andetag var tjugofjärde timme. De mörkare partierna i solen beror inte på den »absorbering, som åstadkoms av ångor, utgångna ur solens inre och belägna mellan betraktaren och fotosfären », såsom pater Secchi anser, inte heller bildas fläckarna »av själva den materie [den upphettade gasformiga materie], som av eruptionen utslungas på solski­van »
”Företeelsen likar det friska hjärtats regelbundna pulsslag, när livsvätskan genomflödar dess ihåliga muskler. Kunde människohjärtat belysas och det levande och pulserande organet göras synligt genom en bild reflekterad på en skärm, på samma sätt som t ex den astronomiske föreläsaren försöker åskådliggöra månen, så skulle var och en kunna iaktta hur solfläcksfenomenet varje sekund upprepades, och att det berodde på sammandragningen och blodets framrusande.

b) Vad det gäller siffran 22 så är den helig inom kabbalismen. Livets Träd är uppbyggt av tio sfärer och 22 vägar som förbinder sfärerna. De tio sfärerna är begrepp för att beskriva verklighetens nivåer, mellan det absoluta och relativa, mellan det andliga och det jordiska. De 22 vägarna är processer av förändringar som den invigde måste genomgå för att uppnå de tio sfärerna. Sfärerna kallas sefiroter (en sefira) som kan översättas med siffror. Dessa sefiroter och vägar finns i sin tur i fyra världar; en princip- eller idévärld (det andliga planet, Atzilut), en skapelsevärld (mentalplanet, Briah), en formativ värld (astralplanet, Yetzirah) och det fysiska kosmos (Assiah). I varje värld tar sefiroter olika former. I Atzilut är de rena aspekter av Gud, i Briah ärkeänglar, i Yetzirah änglakörer och i Assiah är de planetenergierna. De tio sefiroterna har sina motsvarigheter i funktioner i människans väsen. Precis som de beskriver makroskopiska funktioner så återfinns även de mikroskopiska. I den beskrivning som följer har strävan varit att utifrån varje sefiras mest karaktäristiska drag ange dess princip både i sin funktion i skapelsen och i människans väsen. Detta skall dock endast ses som en introduktion och inte som en uttömmande beskrivning av kabbalan. Det finns mycket annat att beskriva i relation till trädet, som t ex Tarotkorten, musik, astrologi och även dess korrespondenser till andra religiösa system, vilket inte kommer att tas upp här. Man måste inse att utifrån en ren kabbala, det vill säga där den traditionella grunden är lagd i medvetandet, kommer resten av sig självt, inifrån. Precis som i vår moderna fransk-engelska kortlek innehåller tarotkortleken fyra färger, men i tarotkortleken heter färgerna mynt/pentagram, svärd, bägare och stavar. Det finns också tarotkortlekar som istället har de välkända färgerna spader, hjärter, ruter och klöver. I varje färg finns fyra klädda kort: Kung (K), Dam (D), Riddare (R)/Prins och Page (P)/Prinsessa. Varje färg innehåller också 10 nummerkort numrerade 1-10. Tarotkortleken har också 22 stycken extra trumfkort som tillsammans kallas för arcana major eller stora arkana.

Björn-Peter Bernin

_________________________________________________ 

Fråga 37. DEN TROGET FULLGJORDA PLIKTEN (Inskickad den 14 november 2010) 

Till ULT.
 
Ur ”Brev Som Hjälpt Mig” Bok II, Brev 1 av William Q Judge ”Vad är då det slutgiltiga universalmedlet – den kungliga talismanen? Det är PLIKTEN, Osjälviskheten. Den troget fullgjorda PLIKTEN är den högsta formen av yoga, den är bättre än mantran och varje meditationsställning eller något annat. Även om du inte kan göra mer än din plikt, så skall det leda dig till målet.”

Min fråga till Er är Vad består plikten av? Vad är min plikt?  

Varma hälsningar Elisabeth

------------------------------------------------------------------------------

Svar. 

Hej Elisabeth. 

Här kommer ett svar från Helena Blavatsky som finns nedtecknat i kapitel 12 av Nyckeln till Teosofin Online under rubriken Plikten, hon svarar på en del frågor kring Plikten, läs och begrunda vad hon förmedlar:

Frågeställaren: Varför måste vi då återfödas, när ändå ingenting här på jorden kan tillförsäkra oss en varaktig frid?

Teosofen: Därför att det slutliga målet inte kan uppnås på annat sätt än genom livserfarenheter och största delen av dessa erfarenheter består just av smärta och lidande. Det är endast genom det sistnämnda som vi kan lära oss. Glädje och njutningar lär oss ingenting; de är flyktiga och ger oss bara i det långa loppet en övermättnad. Dessutom visar oss tydligt våra ständiga misslyckanden vid försöken att i livet finna någon varaktig tillfredsställelse av vår högre naturs behov, att dessa bara kan tillfredsställas på sitt eget plan – nämligen det andliga.

Frågeställaren: Är inte den naturliga följden av detta en önskan att på ett eller annat sätt lämna livet?

Teosofen: Om du med en sådan önskan menar ”självmord”, så säger jag på det bestämdaste nej. En sådan följd kan aldrig vara ”naturlig”, utan beror alltid på en sjuk hjärna eller på högst bestämda och starka materialistiska åsikter. Det är det svåraste av brott och förfärligt till sina följder. Men om du med denna önskan helt enkelt menar längtan att uppnå en andlig tillvaro, inte en önskan att lämna jordelivet, då skulle jag verkligen kalla det en mycket naturlig önskan. För övrigt skulle frivillig död innebära att vi överger vår post och åsidosätter de plikter som vilar på oss, och dessutom skulle det vara ett försök att smita ifrån sitt karmiska ansvar, och därmed skapa ny karma.

Frågeställaren: Men om handlingar på det materiella planet är otillfredsställande, varför skulle plikter, som utgör sådana handlingar, vara nödvändiga?

Teosofen: Först och främst, därför att vår filosofi lär oss att avsikten med att fullgöra våra plikter mot alla människor, och även mot oss själva, inte går ut på att uppnå personlig lycka för egen del, utan lycka för andras del; att göra det rätta för dess egen skull, inte för den nytta det kan medföra oss. Lycka, eller snarare tillfredsställelse, kan säkert följa på utförandet av våra plikter, men är inte och får inte vara dess motiv.

Frågeställaren: Vad menar man egentligen inom teosofin med begreppet ”plikt”? Det kan inte vara de kristna plikterna som predikades av Jesus och hans apostlar, som ni ju inte erkänner.

Teosofen: Än en gång misstar du dig. Det du kallar ”kristna plikter” inskärptes av varje moralisk och religiös reformator tidsåldrar före den kristna eran. Allt det som var stort, ädelt och heroiskt talades och predikades inte bara från predikstolarna i de gamla tiderna liksom i vår tid, utan uttrycktes också i handling, ibland av hela nationer.

Den buddhistiska reformens historia är full av de mest ädla och heroiskt osjälviska handlingar. ”Var alla av en och samma tanke, ha medlidande med varandra; älska varandra som bröder, var barmhärtiga och tillmötesgående; återgälda inte ont med ont eller klander med klander; utan med dess motsats, välsignelse” var bud som praktiskt fördes ut av Buddhas efterföljare åtskilliga århundraden före Petrus. Den kristna Etiken är utan tvivel storslagen; men den är onekligen inte ny och har sitt ursprung i ”hedniska” plikter.

Frågeställaren: Och hur skulle du definiera dessa plikter eller ”plikt” i allmänhet, såsom du uppfattar termen?

Teosofen: Plikt är det vi är skyldiga mänskligheten, våra medmänniskor, våra grannar, vår familj och framförallt det vi är skyldiga alla dem som är fattigare och mer hjälplösa än vi själva. Detta är en skuld, som, om den inte betalas av under vår livstid, lämnar oss på andligt obestånd och i moralisk konkurs i vår nästa inkarnation. Plikten är teosofins innersta väsen.

Frågeställaren: Detta gäller också om kristendomen när den uppfattas och förs ut på rätt sätt.

Teosofen: Utan tvivel är det så; men vore den inte en läpparnas religion i praktiken, skulle teosofin ha mycket lite att uträtta bland de kristna. Olyckligtvis är den bara en läpparnas etik. De som gör sin plikt mot alla och för pliktens egen skull, är få; och ännu färre är de som utför denna plikt och förblir nöjda med tillfredsställelsen i sitt eget hemliga medvetande.”

”den lön, som dygden vinner
 i allmänhetens lov och pris,”

som för alltid upptar tankarna hos de ”världsberömda” filantroperna. Den moderna etiken är vacker att läsa om och att höra diskuteras; men vad är ord om de inte omsätts till handlingar? Slutligen: om du frågar mig hur vi i praktiskt och med hänsyn till karma uppfattar den teosofiska plikten, kan jag svara dig, att det är vår plikt att till sista droppen utan ett knyst tömma livets bägare, vad den än har i beredskap åt oss. Vi skall plocka livets rosor bara för den doft de kan sprida åt andra och att själv nöja oss med törnena, såvida vi inte kan njuta av doften utan att beröva någon annan densamma.

Frågeställaren: Allt detta är mycket svävande. Vad är det som ni gör mer än de kristna?

Teosofen: Det handlar inte om vad vi, medlemmar av Teosofiska Samfundet gör – fastän några av oss gör vårt bästa – utan hur mycket längre teosofin leder oss på vägen till det goda än vad den moderna kristendomen gör. Jag säger – handling, ovillkorlig handling, istället för bara intentioner och tal. En människa kan vara vad hon behagar, den mest världsliga, själviska och hårdhjärtade människa, ja en riktig skojare, men det hindrar inte henne från att kalla sig kristen, och inte heller andra från att betrakta henne som sådan. Men ingen teosof äger rätt till detta namn, såvida hon inte är helt och hållet genomsyrad av sanningen i Carlyles självklara sats: ”Människans mål är handling och inte tanke, även om den är den mest ädla” – om hon inte omfattar och utformar sitt dagliga liv efter denna sanning. Att bekänna en sanning är inte detsamma som att förverkliga den; och ju vackrare och mer storslaget det låter, ju mer högljutt man pratar om dygd och plikt istället för att förverkliga dem, desto starkare påminner det mig om frukterna vid Döda havet. Hyckleri är den avskyvärdaste av alla laster; och hyckleri är det mest framträdande draget hos detta århundrades största protestantiska land – England.

Frågeställaren: Vad anser du att vi är skyldiga mänskligheten som helhet?

Teosofen: Fullt erkännande av lika rättigheter och förmåner för alla, utan avseende på ras, hudfärg, samhällsställning eller börd.

Frågeställaren: När menar du att sådana skyldigheter inte fullgörs?

Teosofen: När även det minsta intrång görs i en annans rätt – det kan vara en annan människa eller nation; när vi på något sätt försummar att visa andra samma rättvisa, vänlighet, hänsyn och barmhärtighet, som vi önskar för egen del. Hela det nuvarande politiska systemet vilar på glömskan av sådana rättigheter och på den våldsammaste och mest egoistiska nationella självhävdelse. Fransmännen säger: ”Sådan herre, sådan dräng”; de borde tillägga, ”Sådan nationalpolitik, sådan invånare”.

Frågeställaren: Tar ni någon del i politiken?

Teosofen: Som Samfund undviker vi det noggrant, av skäl som jag strax skall redovisa. Att försöka åstadkomma politiska reformer utan att reformera den mänskliga naturen, är som att hälla nytt vin på gamla flaskor. Låt människorna känna och erkänna i sitt innersta väsen, vad som är deras verkliga, sanna plikt mot alla människor, och varje gammalt maktmissbruk, varje orättvis lag som rör den nationella politiken som är baserad på mänsklig, social eller politisk själviskhet, kommer att försvinna av sig själv. Dåraktig är den trädgårdsmästare, som tror att han rensar bort det giftiga ogräset genom att skära av det vid markytan istället för att dra upp det med rötterna. Ingen varaktig politisk reform kan någonsin genomföras med samma gamla själviska människor i ledningen som tidigare. Detta var ett intressant och långt svar av HPB, och för dig som vill veta ännu mer om Plikten ur ytterligare andra synvinklar råder jag dig att läsa följande rader av William Q Judge; texten är tagen från Forum Answers Online, som är en serie som behandlar i korthet en mängd olika ämnen. Han skriver: Bhagavad Gita´s oavbrutna undervisning. Denna boks etiska undervisning är vetenskaplig. “Om du inte vill utkämpa striden i enlighet med din kallelse, så sviker du såväl din naturliga plikt som din heder och gör dig skyldig till ett brott” [II:33]: Ens “naturliga plikt” är ett resultat av karma. Detta måste utföras. När man utfört detta faller det bort, precis som när ormen ömsar sitt gamla skinn. I naturens allmänna ordning, leder utförandet en annans plikt till förvirring. Ingen handling är helt ren, och ens egen naturliga plikt, vilket är ett resultat av ens tankar och handlingar i detta och tidigare liv, borde utföras även om det är befläckat med felaktigheter. Om det utförs som ens plikt, osjälviskt och utan att vara bunden vid resultatet, kommer gott att följa för en själv och alla människor. För det är inte tillräckligt att göra ens egen plikt; utan det måste göras som en plikt i tacksamhet till det högre Självet, med detta motiv i sikte. Allt detta gäller särskilt tankar, eftersom varje handling har sitt ursprung i förnuftet.

Undvik framförallt att ha en annans plikt i tankarna. Det vardagliga ordspråket, ”Att sköta sina egna affärer”, bör i huvudsak tillämpas på förnuftet. Resultatet av en handling som en gång utförts kan inte ändras; lagen har att göra med resultaten. Därför bör resultaten mentalt lämnas åt lagen; eller ”offras åt det Högsta”. Det dåraktiga i att oroa sig över resultaten; om sorger, om rädslor och hopp beträffande dessa.

De är bortom vårt räckhåll; varför då slösa tid och kraft på sådana saker om inget praktiskt syfte kan uppnås genom detta? Svårigheten i att upptäcka ens plikt beror i många fall på strävan att utföra dem innan de nödvändigtvis står inför dörren. Om man är tveksam beträffande ens plikt bör man avvakta.

Att följa dessa levnadsregler resulterar i ett renande eller klarläggande av tankeförmågan, som är själens bärare. Till följd av dessa klarlägganden kommer upplysningen, inifrån och går utåt.

Björn-Peter Bernin

______________________________________________

Fråga 38. ”VAR STÅR MANUSKRIPTET SKRIVET”? (Inskickad 15 november 2010)

Till ULT Redaktionen Malmö!
 
”Jag har redan en gång använt en välkänd illustration och jämfört Jaget, eller individualiteten, med en skådespelare och dess många och växlande inkarnationer med de roller han spelar. Skulle du benämna rollerna eller deras kostymer för skådespelarens egen individualitet? Liksom skådespelaren tvingas Jaget att under nödvändighetens cykel och ända fram till Paranirvanas tröskel spela många roller, som inte alls är angenäma.”
 
Dessa rader är skrivna av Helena Blavatsky och när jag läser dem blir det tydligt att detta är en liknelse som visar vägen till ett förhållningssätt som leder till medkänslans väg. Om vi alla kunna förstå dessa rader skulle vi bli mer toleranta mot varandra och mindre kritiska mot oss själva. Men den stora frågan i livets skådespel är ju ändå ”Var står manuskriptet skrivet”? Om svaret på den frågan är att manuskriptet finns inom Mig Varför är det i vissa scener och akter så suddigt skrivet så att jag velar fram och tillbaka om jag ska agera på det ena eller det andra sättet?
 
Sign. Tacksam för svar


------------------------------------------------------------------------------

Hej, 

Här kommer några rader från Helena Blavatsky Nyckeln till Teosofin Online, kapitel 8, Om belöning och straff. Här finns en del att fundera på i anslutning till din fråga…

Frågeställaren: Jag har hört dig säga att Jaget, aldrig drabbas av någon bestraffning efter döden, hur livet än har varit på jorden för den person det inkarnerat i.

Teosofen: Aldrig, utom i mycket exceptionella och sällsynta fall, vilka vi inte skall tala om här, eftersom ”straffets” natur på inget sätt närmar sig något av era teologiska begrepp om fördömelse.

Frågeställaren: Men om Jaget bestraffas i detta liv för missgärningar som begåtts i ett föregående liv, då bör också detta Jag belönas antingen här eller när det disinkarnerat.

Teosofen: Så ligger det också till. Om vi inte medger några bestraffningar utanför denna jord, så beror det på att det enda tillstånd det Andliga Självet erfar efter detta är ren sällhet.

Frågeställaren: Vad menar du?

Teosofen: Helt enkelt detta: brott och synder begångna på ett objektivt plan och i en materiell värld, kan inte bestraffas i en värld av ren subjektivitet. Vi tror inte på något helvete eller något paradis såsom platser; inte på några objektiva helvetes eldar eller maskar som aldrig dör, inte heller på något Jerusalem med safir och diamantbeströdda gator. Vad vi tror på är ett efter-döden tillstånd eller mentalt tillstånd, likt det som vi befinner oss i under en livlig dröm. Vi tror på en omutlig lag av absolut Kärlek, Rättvisa och Barmhärtighet. Vi tror på det och säger: Vilka försyndelser och gräsliga resultat de nu inkarnerade Jagens [38] ursprungliga karmiska överträdelser än består av kan ingen människa (eller det Andliga Väsendets yttre materiella eller periodiska form) med någon grad av rättvisa göras ansvarig för konsekvenserna för sin födelse. Hon ber inte att bli född, inte heller kan hon välja de föräldrar som gav henne liv. I varje avseende är hon ett offer för sin miljö, ett barn av omständigheter som hon inte har makt över; och om alla hennes överträdelser granskades opartiskt skulle hon i nio fall av tio befinnas vara ett offer för synden snarare än den som syndar. Livet är i bästa fall en hjärtlös lek, ett stormigt hav att överfara och ofta är det en alltför tung börda att bära. Förgäves har de största filosofer försökt utforska och finna dess raison d'etre, och har alla misslyckats med undantag av dem som har nyckeln därtill, nämligen de vise i Österlandet. Livet är som Shakespeare skildrar det:

. . . en skugga blott, som vankar kring, – en stackars aktör,

Som struttar fram och pöser för en stund på scen.

Och hörs sen inte mer av. Det är en saga

Förtäljd av en idiot, full av ljud och vanvett,

Betydande ett intet. . . .

Ett intet, var del för sig, likväl är den av den största betydelse i dess kollektiva tillvaro eller hela serien av liv. I alla händelser är nästan varje individuellt liv i sin fulla utveckling en sorg. Och skall vi tro att denna arma, hjälplösa människa, efter att ha blivit kringkastad som ett stycke murken drivved på livets vreda böljor, skall bli straffad om hon befunnits alltför svag att motstå dem, med evig fördömelse eller ens ett övergående straff? Aldrig! Antingen människan är en stor eller en vanlig syndare, god eller ond, skyldig eller oskyldig, en gång befriad från det fysiska livets börder, har denna trötta och utslitna Manu (”det tänkande Jaget”) förvärvat rätt till en period av fullkomlig vila och salighet. Samma ofelbart visa och rättvisa, snarare än barmhärtiga lag, som på det inkarnerande Jaget tillämpar det karmiska straffet för varje synd, begånget under det föregående jordelivet, förser också det ur kroppen frigjorda Väsendet med en lång tillvaro av andlig vila. Detta innebär en total glömska av varje sorglig händelse, ja ända till den minsta smärtsamma tanke, som tillhörde dess senaste liv som personlighet, som lämnar kvar i själens minne endast reminiscensen av vad som var sällhet eller ledde till lycka. Plotinius, som sade att vår kropp var Lethes sanna flod, ty ”de själar som sänktes ner i denna flod glömmer allt”, menade mer än vad han sa. Om våra jordiska kroppar kan liknas vid Lethe, så gäller det i högre grad vår himmelska kropp i Devachan.

[38] Det är på denna överträdelsesynd som den grymma och ologiska dogmen om de Fallna Änglarna vilar. Det förklaras i Den Hemliga Läran, Volym II. Alla våra ”Jag” är tänkande och rationella varelser. (Manasa-putrorna) som har levt antingen i mänsklig gestalt eller i andra former i den föregående livscykeln (Manvantaran), och vars karma det var att inkarnera i denna livscykels människa.

Det lärdes i MYSTERIERNA, att, sedan de uppskjutit att fullgöra denna lag (eller ”vägrat att skapa” som hinduismen säger om Kumarorna och den kristna legenden om ärkeängeln Mikael), det vill säga underlåtit sig att i rätt tid inkarnera, i de för dem förutbestämda kropparna, hade dessa till följd av detta blivit orena (Se Stanzorna VIII.) och IX. i ”Dzyans Slokas,” Vol. II. Secret Doctrine, [original edition 1888] sidorna 19 och 20). Dessa förnuftslösa, och därför otillräkneliga människogestalter begick nämligen en synd, för vilken deras förnuftiga ”Jag” måste straffas. Vad som menas med att de upproriska änglarna nedstörtades i helvetet förklaras helt enkelt med att dessa rena Andar eller Jag blivit fängslade i kroppar av oren materia, i kött.

Frågeställaren: Skall jag förstå det så att mördare, som överträder varje form av gudomlig och mänsklig lag, slipper straff?

Teosofen: Vem har någonsin sagt det? I vår filosofi finns en lära om straff, lika hård som den strängaste kalvinska, bara mycket mer filosofisk och i överensstämmelse med absolut rättvisa. Ingen handling, inte ens en syndfull tanke skall förbli ostraffad; den senare mycket mindre än den förra, eftersom en tanke är mycket starkare att skapa onda resultat, än till och med själva handlingen. [39] Vi tror på en ofelbar Vedergällnings lag, kallad KARMA, som gör sig gällande i ett naturligt sammanlänkande av orsaker och deras oundvikliga följder.

[39] “Sannerligen säger jag eder, att var och en som med åtrå ser på en annans hustru, han har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta”. (Matteusevangeliet 5:28)

Frågeställaren: Och hur eller var verkar denna lag?

Teosofen: Varje arbetare är värd sin lön, säger Visdomen i Evangeliet; varje handling, god eller ond, är en livgivande moder, säger Tidsåldrarnas Visdom. Sätt dessa två tillsammans och ni ska finna ”varför”. Efter att ha tillåtit Själen som flytt undan det personliga livets smärtor en tillräcklig, ja en hundrafaldig kompensation, väntar Karma med sin här av Skandhas vid Devachans tröskel, varifrån Jaget återuppstår för att ikläda sig en ny inkarnation. Det är i detta ögonblick som det utvilade Jagets framtida öde darrar i Vedergällningens rättvisa skålar, eftersom det nu ännu en gång faller in under den verksamma Lagens herravälde. Det är i detta nya liv, som står i beredskap för detsamma – en återfödelse vald och förberedd av denna hemlighetsfulla, obevekliga LAG, ofelbart rättrådig och vis i sina domslut – som Jagets synder från föregående liv bestraffas. Men det är inte i något inbillat helvete med teatraliska lågor och löjliga besvansade och behornade djävlar, som Jaget kastas, utan just på denna jord, planet och skådeplatsen för dess synder, där han kommer att få sona för varje dålig tanke och handling. Så som han har sått, så får han också skörda. Reinkarnationen kommer att samla omkring honom alla dessa andra Jag, som direkt eller indirekt fått lida under den forna personlighetens händer eller till och med endast genom dess omedvetna förvållande. De kommer av Nemesis att kastas i den nya människans väg, som döljer det gamla, det eviga JAGET, och . . .

Frågeställaren: Men var är rättvisan som du talar om eftersom de här nya ”personligheterna” inte är medvetna om att de har syndat eller att någon har syndat mot dem?

Teosofen: Kan en rock som slits i trasor från ryggen på en karl som stulit den, från en annan karl från vilken den blivit stulen och som igenkänner sin egendom, sägas vara rättvist behandlad?

Den nya ”personligheten” är inget annat än en ny omgång kläder med sina speciella kännetecken, vad gäller färg, form och egenskaper; men den verkliga människan, som bär dem är samma gamla syndare som förr.

Det är Individualiteten som lider genom sin ”Personlighet”. Och det är detta, och endast detta, som kan förklara den hemska, likväl bara skenbara, orättvisan i fördelningen bland människorna av livets lotter. När det lyckats era moderna filosofer att visa oss ett gott skäl, varför så många till synes oskyldiga och goda människor föds till ett helt liv av enbart lidande; varför så många föds till fattigdom och svält i storstädernas slum, övergivna av ödet och människorna; varför, medan några föds i rännstenen och andra får skåda ljuset i palats; medan ädel börd och rikedom ofta verkar hamna hos de sämsta människorna och endast i sällsynta fall hos dem som är värdiga; medan det finns tiggare vilkas inre jag kan mäta sig med de ädlaste av människor; när detta, och mycket annat, förklaras tillfredsställande av era filosofer eller teologer, bara då, men först då, kan ni tillåta er att förkasta reinkarnationsteorin. De högsta och största poeterna har dunkelt förnummit sanningarnas sanning. Shelley trodde på den, Shakespeare måste ha tänkt på den, då han skrev om bördens ringa värde. Kom ihåg hans ord:

“Varför skall min börd min andes vingar hejda?

Är inte tiden härskaren över alla?

Det ges på jorden legioner nu

Av tiggare, från kungligt stamträd sprungna,

Och många kungar vilkas fäder vore

Sitt tidevarvs avskum. . .”

 

Ändra ordet “fäder” till ”jag” – och ni träffar sanningen.

HPB skriver även detta om våra roller som Individualiteter i kap 2 av Nyckeln till Teosofin som passar in i frågorna. Hon säger:

Fråga: Vad är då skillnaden mellan denna ”sanna Individualitet” och ”Jaget” eller ”Egot” som vi alla är medvetna om?

Svar: Innan jag kan besvara frågan måste vi göra klart för oss vad du menar med ”Jaget” eller ”Egot”. Vi skiljer mellan självmedvetandets enkla faktum, den enkla känslan av att ”Jag är Jag” och den sammansatta tanken av att ”jag är herr Smith” eller ”fru Brown”. Då vi tror på en serie av födelser för samma Jag, eller reinkarnation, är just denna distinktion den fundamentala kärnpunkten i hela uppfattningen. Du förstår att ”herr Smith” är i själva verket en lång serie av dagliga erfarenheter uppträdda på och sammanfogade av minnets tråd, och formar det som ”herr Smith” kallar ”sig själv”. Men inga av dessa ”erfarenheter” är verkligen ”Jaget” eller Egot, inte heller ger de ”herr Smith” känslan av att han är sig själv, för han glömmer större delen av sina dagliga upplevelser och de framkallar Jagkänslan inom honom endast så länge den varar. Vi teosofer skiljer därför mellan det knippe av ”erfarenheter” som vi kallar den falska (eftersom den är så begränsad och flyktig) personligheten och den del av människan, i vilken känsla av ”Jag är Jag” har sin grund. Det är detta ”Jag är Jag” som vi kallar den sanna Individualiteten; och vi säger att detta ”Jag” eller Individualitet i likhet med en skådespelare spelar många olika roller på livets scen. [8] Låt oss kalla varje nytt jordeliv för samma Jag ett uppträdande på en teaterscen.  

Den ena kvällen uppträder skådespelaren, eller ”Jaget”, som ”Macbeth”, nästa kväll som ”Shylock”, den tredje som ”Romeo”, den fjärde som ”Hamlet” eller ”Kung Lear” och så vidare, ända tills han gått igenom hela inkarnationscykeln. Jaget börjar sin pilgrimsfärd som ett naturväsen, en ”Ariel” eller en ”Puck”; uppträder som statist, är soldat, tjänare, körmedlem; avancerar sedan till ”talroller”, spelar huvudroller och dessemellan enklare roller, tills han slutligen lämnar scenen som ”Prospero”, magikern.

(8) Se längre fram, ”Om Individualiteten och Personligheten.”

Fråga: Jag förstår. Du påstår alltså att detta sanna Jag inte kan återvända till jorden efter döden. Men visst står det väl skådespelaren fritt, om han har bevarat känslan av individualitet, att återvända till scenen för tidigare framträdanden, om han så vill?

Svar: Vi säger nej, helt enkelt därför att ett sådant återvändande till jorden vore oförenligt med varje tillstånd av ren sällhet efter döden, såsom jag är beredd att visa. Vi säger att människan under sitt jordeliv är underkastad så mycket oförtjänt lidande, genom andras förseelser med vilka hon kommer i beröring med, eller på grund av förhållanden i omgivningen, att hon verkligen är berättigad att åtnjuta fullständig vila och lugn, om än inte salighet, innan hon på nytt tar på sig livets börda. Men vi kommer att diskutera detta i detalj längre fram.

Björn-Peter Bernin

_____________________________________________

Fråga 39. ”MÄSTARNA OCH DEN ESOTERISKA TRÅDEN”  [ Mästarna och den Esoteriska Tråden (17 nov 2010) ] (Inskickad den 17 november 2010)

 
Till Föredragshållaren!
 
Jag har nyss lyssnat till ditt mycket spännande föredrag ”Mästarna och den Esoteriska Tråden” på bloggen.
 
Min fråga till dig är Vet du varför Helena Blavatsky, William Q Judge och de 15 andra som var med och startade ULT gjorde det just den 17 november 1875?
 
a) Finns det någon koppling till att de startade just i november månad när Solen står i Skorpionen?
 
b) Finns det något nerskrivet om det handlade om ”planeternas ställning” just denna dag?
 
c) Om svaret på fråga c är Ja, Var kan jag läsa vidare om detta?
 
d) Varför startades inte rörelsen efter vintersolståndet som fram till vårdagjämningen är en enligt Teosofin gynnsam tid till att lägga grund för något nytt?
 
Vänliga hälsningar
 
K.R.
------------------------------------------------------------

Svar. 

Att svara på detta fullständigt kräver nästan att man är en av de invigda Mahatmorna som var med och grundade TS i New York den 17 november 1875.

Två Mästare och HPB bestämde sig för att starta ett experiment med en modern Mysterieskola i Västerlandet. HPB samlade omkring sig kända personer från olika läger, kabbalister, egyptologer, alkemister, spritualister och mystiker. Tiden var kommen för att bemöta den gryende spiritualistiska rörelsen i Amerika med en mera filosofisk orienterad filosofi, som var baserad på djupare iakttagelser av tillvaron än tidigare. På så vis lanserades Teosofin och det första Teosofiska Samfundet av den tidlösa Teosofiska Rörelsen

HPBs egna ord i detta avslöjar att det sedan 1300-talet har gjorts ansatser från Tibet genom Tsong-kha-pas skola att sprida esoterisk kunskap de sista 25 åren i varje sekel. Under sju århundraden med start 1300-talet med Tsong-kha-pa i spetsen har det inkarnerat från Tibet Mästare till Västerlandet för att sprida ockult visdom. Detta har resulterat i bland annat Alkemister, Hermetister, Rosenkreutzare, Frimurare och Teosofer. Denna ockulta initierings-cykel avslutades 2000-talet.

En annan cykel som inträffade under denna period av HPB s verksamhetsperiod 1875-1900 är att Vattumannens tidsålder inleds 1898, där HPB lägger fram den esoteriska kunskapen inför hela Vattumannens Tidsålder.

Ytterligare en cykel är de första 5000 åren av Kali Yuga och Krishnas död (3102 f vt) avslutas just då. Vilket innebär i ockulta kretsar att en stor Invigd föds och kommer till jorden för att lägga fram Visdomen igen, som regelbundet går förlorad, och som regelbundet återuppstår enligt Bhagavad Gita.

Dessutom har vi en 1500 års cykel som har att göra med Ammonois Sakkas och Alexandria i Egypten på 300-talet. HPB hävdar att Hon fortsätter på den linjen som Sakkas inledde, det vill säga att påvisa alla religioners likhet och samma värde. Läs första kapitlet av Nyckeln till Teosofin, där redogör Helena Blavatsky i detalj hur det ligger till. 

Så att i detta läge diskutera astrologiska detaljer har inte varit HPBs uppgift, men väl att förmedla det viktiga i att förstå Periodicitetens Lag, eller den Andra Grundsatsen av Den Hemliga Läran, vilket hon gärna gör offentligt. Detaljerna överlåter hon till sina löftesbundna lärjungar. Allt HPB gjorde i teosofins tjänst var alltid noga planerat. Att hennes NÄRVARO vid denna punkt avspeglar det allvar varmed teosofin inkarnerar kan ju var och en själv förstå. Det var en mycket Stor Själ som kom just vid denna tidpunkt i gestalt av en kvinna, men som bakom fasaden gömmer en mycket stor YOGI från Österlandet. Av dessa ovanstående anledningar och det Ockulta Arv som Hon efterlämnat till oss vid tröskeln till Vattumannens Tidsålder, ser vi på Helena Blavatsky med största vördnad och tacksamhet.

Björn-Peter Bernin 
_______________________

Fråga 40. HUR KONTROLLERAS LÄGRE MANAS? (Inskickad den 21 november 2010)

Hej Redaktionen! 

Skulle någon av Er på redaktionen kunna svara med egna ord och ge exempel på en eller flera situationer där det blir tydligt vad som menas med följande rader som jag har funnit på olika ställen i texterna som finns på Er hemsida? 

Lägre Manas färgas av varje objekt som presenteras för det, vare sig detta objekt är en tanke eller något materiellt. Det vill säga, när Lägre Manas arbetar genom hjärnan antar det alltså omedelbart form och karaktär efter de objekt, mentalt eller annat som det varseblir. Därigenom får den fyra tendenser: För det första: att naturligt fly från ett ställe, objekt eller subjekt till ett annat. För det andra: att fly till någon behaglig föreställning. För det tredje: att fly till någon obehaglig föreställning. För det fjärde: att förbli passiv och inte bry sig om någonting. 

Sign. Tacksam för svar

-----------------------------------------------------------------------

Svar.

Hej,

När frågor ställs till oss på redaktionen, var då så vänlig och lämna källan, det vill säga vart ni hämtar era citat, det underlättar för oss när vi ska besvara frågorna. I det här fallet så tror jag att det kommer från Teosofins Ocean av WQJ.

På många olika ställen på vår hemsida så besvaras dina frågor på lite olika sätt, men ingenstans så tydligt som på nedanstående rader som är hämtade från texten Konsten att meditera – Apsinnet.

I vårt vardagsmedvetande så hoppar vi från det ena objektet eller subjektet till nästa utan någon fokus eller medvetenhet, eftersom vi inte har utvecklat koncentrationsförmågan såsom den förmedlas i Patanjalis Yoga Aforismer eller i Tystnadens Röst, som båda återspeglar den Ockulta Vetenskapen, som ger oss de instrument för att lyckas se saker och ting som de snarare ÄR än som de ”ter” sig. Detta är hela poängen.

Vi nöjer oss med att förstå livet utifrån ett icke-fokuserat tillstånd, linsen är inte inställd på full skärpa, vi ser livet otydligt, splittrat, fragmentariskt. Med Patanjalis recept så når vi med tiden full Koncentration eller Sannyama som det kallas på sanskrit. Läs och meditera över nedanstående upplysande rader:

Patanjalis första uppmaning till den som vill börja meditera är att “hindra” eller minska ner på medvetandets modifikationer, det vill säga, att stoppa medvetandet från att identifiera sig med eller svara på olika stimulus. Han lägger sedan grunden för meditation genom följande 4 grundpunkter; 

1. Iakttagande (Medvetenhet). Att observera med en fullständig uppmärksamhet, utvecklar den medvetenhet eller “Mindfulness” som är grundläggande för all meditation. Vi måste ständigt vara medvetna om den betingelseprocess som ligger bakom våra tankar och känslor och vi måste försöka att agera mer och mer utifrån vår inre kärna av stillhet, vilket i själva verket utgör vårt sanna Själv. Allt eftersom vi fortsätter att göra detta kommer vi att inse att meditationens grundläggande process inte är skiljt från livets egen konst.

2. Koncentration. Koncentration är en nödvändighet om vi vill lära oss att disciplinera det som kallas ”Apsinnet”. Vi måste lära oss att hålla kvar vårt medvetande vid ett fysiskt objekt, en idé, eller ett ideal och kunna föra tillbaka medvetandet när vi upptäcker att det avviker i annan riktning. Sinnet försöker att ta över kontrollen men genom att noggrant observera våra tankeprocesser kan vi lära oss att det är vi och inte vårt sinne som avgör innehållet eller aktiviteten av vårt medvetande.

3. Meditation. Riktig meditation börjar där den aktiva tanken upphör och individen blir medveten om den inre betydelsen av meditationsobjektet. Det kan liknas vid att gå från en ”en-punkts” inriktning till en ”icke-punkt” och på så vis kunna erfara en upplevelse av Helheten.

4. Kontemplation. I detta slutliga steg blir den mediterande fullständigt ett med meditationsobjektet. Detta för med sig en utvidgning av medvetandet som lyfter individen ut ur känslan av det lilla personliga jaget in i det större Självet. Det finns då inte längre ett “jag” och “det” att meditera över. Det finns bara den Enda Verkligheten. 

RIKTLINJER FÖR MEDITATION

Varje person tenderar att finna sitt eget sätt att meditera men följande allmänna riktlinjer är gemensamma för alla traditionella metoder:

1. Meditera regelbundet vid samma tidpunkt varje dag på en avskiljd plats, gärna samma plats varje dag.

2. Sitt i en bekväm ställning med ryggraden rak och ögonen stängda

3. Vänd dig medvetet bort från alla olika stimuli och fokusera på Nuet.

4. Koncentrera dig på det objekt, den idé eller det ideal som du valt som fokus.

5. Håll kvar uppmärksamheten på det som du valt att fokusera på och för sinnet tillbaka till det när tendensen uppstår att vilja fokusera på annat.

6. Börja meditera 5 till 10 minuter åt gången och utöka sedan gradvis, i din egen takt, dina stunder av inre stillhet och tystnad.

MvH
Björn-Peter Bernin 
________________________________________________ 

Sammanställd den 21 november 2010
United Lodge of Theosophists
Malmölogen

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23