ARCANA Frågor & Svar  
 kapitel 9

Malmölogen (nr 41-45)

Här kommer en del frågor som ställts till vår hemsida eller vår bloggsida under 2010. Vi har gjort ett urval av de mest intressanta frågorna angående den teosofiska filosofin. Svaren som ges har förmedlats av undertecknad som ensam är ansvariga för svaren. Svaren är baserade på Helena Blavatskys teosofiska förmedling. Dessa frågor och svar ligger också på vår teosofiska Bloggsida online http://teosofiskakompanietsljudblogg.blogspot.com


© 2011 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Dorje1.gif (4461 bytes)


länk till HUVUDINDEX (här finns alla frågor samlade)

Fråga 41. VEM VAR HELENA BLAVATSKY EGENTLIGEN? (inskickad 25 november 2010)


Hej P B!
 
Jag var och lyssnade på ditt föredrag om Mayakalendern på Forum. Där pratade du om att teosofer ser Helena Blavatsky som en mycket stor själ som samarbetade med två andra stora själar för att förmedla Teosofin till världen. Du sade att vissa teosofer ser Helena Blavatsky som den större själen av dessa, och du nämnde namnet på den högsta själen och namnen på de två andra. Mina frågor till dig är följande:

a) Var i den teosofiska litteraturen är det skrivet att så är fallet?

b) Eller varför anser man det?

c) Skulle du vilja upprepa de teosofiska begreppen på själarna som du nämnde i föredraget?
 
Sign. En sökare

----------------------------------------------

Svar
.

De två huvudsakliga Mästarna som verkade tillsammans med Helena Blavatsky för att sprida den Teosofiska Rörelsen är kända för omvärlden som Mahatma M (Morya) och Mahatma KH (Koot Hoomi), båda var hinduiska levande Mästare.

Det sades om madame Blavatsky att ”en mäktig Adept använde sig av den gamla kroppen som kallades för H.P. Blavatasky”. Många personer i vår litteratur har bekräftat att bakom Helena Blavatsky så dolde det sig en stor Yogi, som av ockulta skäl verkade genom henne. Denne Chohan var känd under namnet Serapsis i det Vita Brödraskapet, och var en Nirmanakaya. Han var stor och reslig, blåögd, och hade långt hår, lätt skäggväxt och hade europeiska drag och hudfärg… han var dessutom Mästarna Ms & KHs ledare (paramaguru). Helena Blavatsky brukade säga: ”Det finns någonting inom mig, mitt Högre och självlysande Själv, som tänker och skriver för mig”… Esoterisk filosofi lär att det existerar två Jag inom människan, det dödliga eller personliga, och det Högre, det Gudomliga och det Opersonliga, och hon kallar den förra ”personligheten” och den senare ”Individualiteten”.

Läs vad HPB säger om vad Nirmanakaya betyder i sin Ordbok i Nyckeln till Teosofin: 

Ockultismen, å andra sidan säger: att Nirmanakaya är ett tillstånd, fastän den bokstavligen betyder en transformerad ”kropp”. Formen hos en adept eller yogi som stiger in, eller väljer, att anta detta post mortem tillstånd i stället för Dharmakaya eller det absoluta nirvanska tillståndet. Han gör detta eftersom Dharmakaya tillståndet avskiljer honom för alltid från formernas värld, och skänker honom ett själviskt tillstånd av sällhet där ingen annan levande varelse kan komma i kontakt med honom, och adepten är därför helt avskuren från möjligheten att hjälpa mänskligheten eller devorna.  

Som en Nirmanakaya emellertid är det så att människan lämnar endast kvar den grova fysiska kroppen och behåller varje annan ”princip” förutom den kamiska – för han har under livet tillintetgjort den för alltid i sin natur, och denna kan därför aldrig återuppstå i hans post mortem tillstånd.  

I stället för att gå in i självisk sällhet, väljer han ett liv av självuppoffring, en existens som endast slutar samtidigt som livscykeln, i syfte att hjälpa människorna på ett osynligt men ändå effektivt sätt (se i Tystnadens Röst, tredje fragmentet, ”De Sju Portarna”). Sålunda är inte Nirmanakaya, som man vanligtvis tror, kroppen ”i vilken en Buddha eller en Bodhisattva framträder på jorden”, men sannerligen någon, som antingen är en Chutuktu, eller en Khublighan, en adept eller en yogi under livet, som därefter har blivit en medlem av den osynliga Skara som alltid skyddar och vakar över mänskligheten inom karmiska gränser.
 
Björn-Peter Bernin

___________________________________________ 

Fråga 42. OM METAFYSIKEN INOM TYSTNADENS RÖST – NR 1 (inkom den 28 dec 2010)

Tack alla som gjorde föredraget ”24/11 Sökandet efter Självet – De Sju Portarna” möjligt och intressant.

Jag skulle vilja ställa frågor som handlar om den text som det pratas om i föredraget och som jag återger här nedan.

Fråga 1: Är dessa ljud symboliska eller liknelser? Som till exempel ”Det första ljudet är som näktergalens ljuva drill”. Det låter så poetiskt och poesi kan skrivas symboliskt.
 
Fråga 2: Är ”stegens översta spole” detsamma som ”den sjunde porten”? Eller är det ”Den första porten”?
 
Fråga 3: Var på stegen placeras ”Tystnadens röst”?
 
Fråga 4: Menar Teosofin att den inre Gudens röst bara kan höras i meditation?
 
Varma hälsningar Kerstin R.

 

Innan du sätter din fot på stegens översta spole, de mystiska ljudens stege, måste du kunna höra din inre Guds röst 27) på sju olika sätt. 27) Det Högre SJÄLVET.

Det första ljudet är som näktergalens ljuva drill när den sjunger en avskedssång till sin maka.

Det andra klingar som en av Dhyaniernas silvercymbaler och väcker de tindrande stjärnorna.

Nästa är som det melodiskt klagandet från en havsande fången i sin snäcka.

Efter det kommer Vinas melodi. ·28)
28) Vina är ett stränginstrument som liknar en luta.

Det femte, likt bambuflöjtens ljud, viner gällt i ditt öra.

Därefter förändrar det sig till en trumpetstöt.

Det sista vibrerar som åskans dova mullrande.

Det sjunde uppslukar alla de andra ljuden. De dör bort för att aldrig mer höras.

Först när de sex 29) har dödats och lagts vid Mästarens fötter, uppgår eleven i det ENDA, 30) blir det ENDA och lever i det ENDA.

29) De sex principerna – betyder att den lägre personligheten är förintad och att den inre individualiteten har uppgått i och blivit ett med den Sjunde eller Anden.

30) Lärjungen blir ett med Brahman eller ATMAN.


----------------------------------------------------------

Svar. 

Hej KR, 

Här kommer vi in på teosofins innersta kärna, hur vi praktiskt ska gå till väga för att utveckla den ockulta meditationen, här erbjuds vi ett okänt meditationssystem, och får beskrivet vad som händer med oss när vi går längs denna mystiska väg. Boken Tystnadens Röst används av många teosofer världen över som en guide eller vägledning i meditation, för att finna sig själv, och hur man lär sig att inte identifiera sig med sina medvetna och omedvetna sinnesupplevelser utan istället inriktar hela sin uppmärksamhet på Det Högre Självet, Gud inom oss. Här finns många likheter med Patanjalis Yoga Sutras. Båda betonar hur nödvändigt det är att kunna utöva koncentration och dess betydelse för vårt ockulta framåtskridande.

HPB skriver
att du måste
: kunna höra din inre Guds röst (det Högre SJÄLVET) på sju olika sätt.


Svar 1. Ljuden är inga liknelser utan indikationer på hur det kan låta, hur det
till exempel påminner om en näktergals ljuva drill eller en bambuflöjts ljud.

Svar 2. Ja, det tror jag, (den sjunde är den högsta eller sista).

Svar 3. Jag skulle tro efter den sjunde spolen.

Svar 4. Teosofin säger inte, att det bara är när vi mediterar, som vi hör den Inre Gudens Röst. Det kan även ske utanför meditationens tidsram, under vaket eller drömmande tillstånd hos en utvecklad Chela eller lärjunge.
 

Björn-Peter Bernin

 _________________________________________

Fråga 43. VAD INNEBÄR KÄRLEK OCH INTEGRITET INOM TEOSOFIN? (inkom den 2 jan 2011)

Hej Redaktionen!
 
Kan Teosofin förklara vad kärlek är?
Vad är integritet inom den Teosofiska filosofin?
 
Hälsningar Elisabeth


----------------------------------------------- 

Svar. 

Hej E,

Vad är kärlek? Ganska stor fråga skulle jag vilja påstå. Om man går till Tystnadens Röst av Helena Blavatsky så finner man att den första nyckeln till Livet är Kärlek: Så det första vi ska lära oss som teosofer är kärlek när vi umgås med varandra, och speciellt mellan teosofer om man vill skapa en aktiv levande grupp som utvecklar sig och som vill nå ut till andra. Vi måste alla föregå med gott exempel. I den svenska onlineversionen står det i förordet till Tystnadens Röst:

En Mästare skrev en gång till sin Lärjunge:

Jag säger alltså ännu en gång att det bara är den som i sitt hjärta hyser kärlek till mänskligheten och är i stånd att helt och fullt förstå idén om ett pånyttfött praktiskt Broderskap, som har rätt att få del av våra Hemligheter. Det är bara en sådan människa som aldrig kommer att missbruka sina förmågor, eftersom det inte föreligger någon risk för att hon skall använda dem för själviska ändamål. En människa som inte sätter mänsklighetens bästa före sitt eget är inte värdig att bli vår Lärjunge. . . .

Den Ockulta Vetenskapens Hemligheter är inte utan vidare kommunicerbara, vare sig skriftligt eller muntligt. Om de vore det, behövde ”Bröderna” bara publicera en handbok av det slag som används i skolorna för att lära ut grammatik. Det är en utbredd missuppfattning att vi gärna sveper in oss själva och våra förmågor i en mystisk slöja – att vi vill hålla vår kunskap för oss själva och ’avsiktligt och omotiverat’ vägrar att ge ut den. Men sanningen är att intill dess Aspiranten når det tillstånd som krävs för den grad av Illumination till vilken han är berättigad och lämpad, så är de flesta – om än inte alla – hemligheterna omöjliga att meddela. Viljan att ge måste motsvaras av förmågan att ta emot. Illuminationen måste komma inifrån. Till dess kan inga besvärjelsekonster och ritualer, inga metafysiska föreläsningar och diskussioner och inga självpålagda disciplinövningar åstadkomma illumination. Allt sådant är bara medel för att nå målet, och det vi kan göra är att styra bruket av dem, så att de i enlighet med vad vi empiriskt har konstaterat genom tidsåldrar av erfarenhet verkligen leder dit. Och de har i tusentals år inte varit hemliga.

Fasta, meditation, renhet i tanke, ord och handling, perioder av tystnad för att låta naturen själv tala till den som söker henne för upplysning, behärskning av de animala drifterna och impulserna, total osjälviskhet vad gäller avsikter, liksom användandet av vissa rökelser och dofter för fysiologiska ändamål är medel som varit kända.

… Vi blev alla. . . prövade. Segrarens krona är bara avsedd för honom som visar sig värdig att bära den, för honom som på egen hand attackerar Mara (frestaren) och besegrar lustans och de jordiska passionernas demon. . . . ”

Sky okunnighet och även illusionerna. Vänd ryggen åt världsliga bedrägligheter. Lita inte på dina sinnen, de är falska. I din kropp – dina sinnesförnimmelsers altare – kan du i det Opersonliga söka den ”Eviga Människan”; och när du har funnit henne ska du vända din blick inåt. Du är Buddha.

I det Andra Fragmentet, De Två Vägarna av denna underbara bok står det bland annat om kärlek:

Så säger den Vise: 

Ska du avhålla dig från handlingar? Det är inte så du blir fri. Vill du uppnå Nirvana måste du först uppnå Självkännedom, och Självkännedom är resultatet av kärleksfulla handlingar. 

I det Tredje Fragmentet, De Sju Portarna, poängteras ytterligare vikten av att börja resan i kärlekens tonart.

Avskilj dig inte från VARAT och allt som existerar, utan låt havet förenas med droppen, droppen med havet.

På så sätt kommer du i samklang med allt levande; älska dina medmänniskor som om de vore dina jämlikar i livets skola, samma Lärares lärjungar, barn till samma goda moder.

Det finns många lärare; MÄSTARSJÄLEN är en, Alaya, den Universella Själen. Lev i MÄSTAREN så som DENNES stråle lever i dig. Lev i dina medmänniskor så som de lever i DEN.

Innan du ställer dig på Vägens tröskel; innan du går igenom den första Porten, måste de två sammansmälta till Ett och offra det personliga för det opersonliga SJÄLVET, och förstöra på så sätt ”vägen” mellan de två – Antaskarana.

… 1. DANA – barmhärtighetens och den eviga kärlekens nyckel.
 

Beväpnad med Barmhärtighetens, kärlekens och den ömma nådens nyckel står du trygg framför Dana, Porten vid VÄGENS början. 

… Kan du förstöra gudomlig MEDKÄNSLA? Medkänsla är inget attribut. Det är LAGARNAS Lag – evig Harmoni, Alayas SJÄLV; en strandlös universell essens, ljuset av det evigt Rätta, alltings ändamålsenlighet, den eviga Kärlekens lag. 

Vad innebär då kärlek? Ett praktiskt råd i kärlekens tjänst på en jordnära nivå skulle kunna vara att aldrig kritisera, skvallra eller prata i negativa ordalag om en medmänniska och särskilt inte en broder eller syster. Detta är ju något ständigt förekommande på arbetsplatser och skolor, det ständigt förekommande ämnet vid kaffepausen eller rasten. Man kan inte säga att man är kärleksfull om man pratar illa om någon annan kompis, vän eller inte, speciellt inte om den anklagade personen inte är närvarande. Att öppet eller i smyg häckla andra kan aldrig någonsin föra något gott med sig. 

Vad är Integritet? Ja, detta hänger intimt ihop med kärlek, för om vi hyser integritet gentemot våra medmänniskor, våra vänner och alla dem som vi möter på vår livsväg, så respekterar vi dem förutsättningslöst, tolererar deras åsikter kärleksfullt, utan att vilja förringa dem.

Varje människas rätt till att vara den hon är, att hysa de idéer hon önskar är en självklarhet inom teosofins filosofi, vilket det också är i ett demokratiskt samhälle, bara dessa tankar och idéer inte i sin tur inkräktar på den andres integritet. Vi behöver inte acceptera den andres idéer eller åsikter, men vi måste lära oss att tolerera dem. Vi måste utöva respekt och jämlikhet gentemot varandra, vi måste utöva nästakärlek. Detta borde inte behöva sägas, utan borde vara helt självklart i vår upplysta tidsålder, kallad Vattumannens Tidsålder.

Inom den Teosofiska Rörelsen så förespråkas detta också i det Första Syftet, det vill säga, vi ska:
bilda en kärna av Universellt Broderskap inom mänskligheten
utan att fästa avseende vid ras, troslära, kön, samhällsklass eller hudfärg.
 



En annan känd Mästare förkunnade nästakärlek när han framhöll: ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem” (Lukas 6:27, 28, 31). Man skall förlåta, inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger” (Matteus 18:22).

 Björn-Peter Bernin

 ____________________________________________

 Fråga 44. HUR SKILJER JAG PÅ GOTT ELLER DÅLIGT SÄLLSKAP? (Inkom den 2 jan 2011)

Hej,

Jag är en nybörjare i den Teosofiska filosofin men som jag har förstått den, finns där många likheter med buddismen och Buddhas ”åttafaldiga väg” och i den förespråkar Buddha ”gott sällskap”.
 
a) Min fråga är hur vet jag om sällskapet är gott? För som jag utläst av Teosofin så påverkar vi varandra genom Astralljuset och hur vet jag vad som döljer sig under ytan i det ena eller andra sällskapet?
 
b) Jag undrar också över om ”skvaller” som det finns så mycket av i samhället är förenligt med kärleksbegreppet. Kan ”skvaller” någonsin rättfärdigas?
 
Tack på förhand K.R.

----------------------------------------------- 

Svar. 

Hej KR, 

Buddhas åttafaldiga väg kan i korthet beskrivas sålunda: De åtta ekrarna i hjulet representerar Den Åttafaldiga Vägen inom buddhismen.

 

Den Ädla Åttafaldiga Vägen är det livssätt som enligt buddhisterna släcker källan till lidandet och livstörsten och som därmed leder till Nirvana. Den ädla åttafaldiga vägen är den fjärde av De Fyra Ädla Sanningarna. De ingående åtta dygderna delas upp i tre huvudavdelningar, vishet/kunskap, etik och meditation. Dessa tre delar skall praktiseras samtidigt, inte enskilt var för sig. 

Vishet/kunskap (sanskrit: prajñā, pali: paññā)

  • Rätt uppfattning
  • Rätt tanke

Etik (pali: sila)

  • Rätt tal: Innebär att du inte får ljuga, håna eller förtala någon.
  • Rätt handlande: (Se rätt livsföring)
  • Rätt livsföring: att inte leva på ett sådant sätt att det skadar andra.

Meditation (pali: samādhi)

*
Rätt strävan

* Rätt uppmärksamhet (mindfulness): Innebär en noggrann självkontroll, så att man alltid är medveten om vad man      gör. Man ska vara medveten om sina känslor och bevara sin sinnesro.

*
Rätt koncentration

a) Om vi börjar med hur vi bäst finner gott sällskap så skulle en buddhist säga, att han finner den inom sin egen Sanga, det vill säga, inom sin krets av troende, inom sin skola, inom sin religion. En teosof skulle säga samma sak, det hör till god ton. Självklart finns det inom alla led gott och mindre gott sällskap, men det ligger i de andliga skolors uppgift att lära sina elever att försöka leva efter de ideal som framställs som De Rätta. Och eftersom vi alla är stadda i utveckling så har vi utvecklat våra förmågor lite olika. Det är inte min huvuduppgift att leta fel hos andra, utan att i första hand förändra mig själv. Fokus ska ligga på mina egna fel och brister, hur jag bäst transformerar om dem, inte på hur andra är.

Vi blir alla påverkade av Astralljuset som innehåller allas tankar, och i detta ljus finns det en högre och en lägre sfär som innehåller goda och mindre goda tankar. Vår uppgift är att leva på ett sådant sätt att vi inte drar till oss dessa mörka tankar som finns, utan istället ta till oss de ljusa tankar som också finns parallellt överallt. Detta gör jag bäst genom Rätt Uppfattning och Rätt Tanke.

Alltså bör jag befolka mitt medvetande med goda tankar, positiva vibrationer så att jag drar till mig goda tankar… lika dras till lika… så praktiskt sett genom att läsa andliga böcker som vibrerar positiva krafter påverkar jag själv min egen situation hela tiden. Genom Rätt Meditation på andliga ämnen och krafter så drar jag till mig dessa energier praktiskt.

Vi talar hela tiden om Självstyrd Utveckling… vi ska styra våra liv själva genom våra högre principer som finns inom oss… inte låta andra eller dåliga tankar vägleda oss… inte heller ska vi röra oss i sällskap eller sammanhang där det är genomsyrat av själviska krafter och idéer, eller bland personer som bara tänker på sina egna intressen. Vi är alla begåvade med en fri Vilja, den måste vi börja använda, och låta viljan styras av ett gott Motiv, då börjar vi komma ifrån allt det ”onda”, det negativa som finns omkring vår aura. Det försvinner långsamt i takt med den kraft vi lägger ner för att det ska gå bort. Vi får tillbaka vad vi sätter in… orsak och verkan följer alltid på vartannat…

b) Om vi sedan kopplar det ovansagda till den delen som är den tredje eken i Buddhas åttafaldiga hjul så kommer vi till: Rätt tal och till din delfråga… skvaller, hån, falsk kritik kan aldrig rättfärdigas. Att häckla andra är emot alla teosofiska och ockulta lagar och den som utför sådana handlingar kommer själv likt en bumerang att få bemöta samma negativa krafter inom sinom tid, så fungerar den Goda Lagen enligt Buddha, den Upplyste. 

Buddha liksom alla de andra stora Mästarna såsom Jesus, Mani, Krishna, Mahavira, Nanak, Kabir för att nämna några, rankar detta mycket högt i sina system och vi bör ta detta med allra största allvar. Kanske är det hög tid att ta ett Nyårslöfte att INTE skvallra, håna, häckla eller ljuga för någon person i min omgivning under resten av mitt liv, och se vad befriande det kan bli för alla parter som är involverade. Att ta ett löfte i dessa dagar är att samarbeta med naturen, och som Tystnadens Röst säger… Om du tar ett steg i den riktningen kommer Naturen att i dig se en medarbetare och låta dig komma närmare den förlorade kunskapen eller gnosis. Låt oss alla ta detta löfte inför detta nya år som teosofiskt inträder den 4 jan 2010, som är fjorton dagar efter vintersolståndet. 

Björn-Peter Bernin

__________________________________________ 

Fråga 45. VAD ÄR MIN PLIKT OM NÅGON BLIR MOBBAD? (inkom den 2 jan 2011)

Hej!
 
Jag har med intresse läst frågor och svar under rubriken ”Arcana frågor”. Nu har jag en fråga som berör ämnet ”plikt”. Om jag sitter i ett sällskap där någon beter sig kränkande eller på annat sätt gör eller säger något som jag och den drabbade upplever som inte ”ok”. Den drabbade säger inget för hon eller han är tillintetgjord och har tappat förmågan att svara för sig. Är det då min plikt att tjäna min tillintetgjorda medmänniska genom att markera för förövaren (mobbaren) att beteendet inte är acceptabelt? Vad svarar Teosofin?
 
Hälsningar Elna A.

---------------------------------------------------------

Svar.

Hej!

Jag vill först ta de stora dragen när det gäller Plikten och det finns faktiskt ett litet avsnitt i kapitel 12 av Nyckeln till Teosofin som tar upp detta. Blavatsky i egenskap av teosofen besvarar en del intressanta frågor kring detta ämne här nedan, bland annat säger hon att vi inte ska återgällda ”ont med ont eller klander med klander; utan med dess motsats, välsignelse”, vilket är ett bra sätt att hantera många situationer på. Lite längre ner i detta mycket långa svar på denna mycket viktiga fråga kommer direkta svar till teosofer av HPB, vilka är värda att begrunda. Först säger hon i Nyckeln till teosofin:

Frågeställaren: Vad menar man egentligen inom teosofin med begreppet ”plikt”? Det kan inte vara de kristna plikterna som predikades av Jesus och hans apostlar, som ni ju inte erkänner.

Teosofen: Än en gång misstar du dig. Det du kallar ”kristna plikter” inskärptes av varje moralisk och religiös reformator tidsåldrar före den kristna eran. Allt det som var stort, ädelt och heroiskt talades och predikades inte bara från predikstolarna i de gamla tiderna liksom i vår tid, utan uttrycktes också i handling, ibland av hela nationer. Den buddhistiska reformens historia är full av de mest ädla och heroiskt osjälviska handlingar. ”Var alla av en och samma tanke, ha medlidande med varandra; älska varandra som bröder, var barmhärtiga och tillmötesgående; återgällda inte ont med ont eller klander med klander; utan med dess motsats, välsignelse” var bud som praktiskt fördes ut av Buddhas efterföljare åtskilliga århundraden före Petrus. Den kristna Etiken är utan tvivel storslagen; men den är onekligen inte ny och har sitt ursprung i ”hedniska” plikter.

Frågeställaren: Och hur skulle du definiera dessa plikter eller ”plikt” i allmänhet, såsom du uppfattar termen?

Teosofen: Plikt är det vi är skyldiga mänskligheten, våra medmänniskor, våra grannar, vår familj och framförallt det vi är skyldiga alla dem som är fattigare och mer hjälplösa än vi själva. Detta är en skuld, som, om den inte betalas av under vår livstid, lämnar oss på andligt obestånd och i moralisk konkurs i vår nästa inkarnation. Plikten är teosofins innersta väsen.

I en annan kanske ännu mer tydlig artikel av HPB som heter Är det vår plikt att fördöma? ges följande visa råd och kloka kommentarer, vilka alla riktas till hennes anhängare:

… Döm ingen frånvarande och är du tvungen att tillrättavisa någon, så säg det till honom, men vänligt, i ord fulla av kärlek och medlidande. ”Ty människans hjärta liknar Kusaliväxten, som öppnar kalken för den ljuva morgondaggen, men sluter den för en häftig regnskur.”  BUDDHISTISK FÖRESKRIFT.

…”Dömen inte att I inte mån varda dömda!”  KRISTEN FÖRESKRIFT

Massor av teosofer [har] gladeligt undertecknat detta allvarliga ”Löfte” att arbeta för mänsklighetens bästa, och glömma det egna Självet, utan ett ord av protest – utom på en punkt. Egendomligt nog är det den tredje punkten, som i nästan varje fall kommer kandidaten att tveka och visa tecken till feghet Ante tubam tre pidat: de bästa och välvilligaste ryggar tillbaka och känner sig förskrämda vid trumpetstöten av denna tredje punkt, som om han fruktade att råka ut för samma öde som Jerikos murar.

Vad är då detta förskräckliga löfte, som det tycks överstiga en vanlig dödligs förmåga att hålla? Endast detta:

JAG FÖRBINDER MIG ATT ALDRIG UTAN PROTEST LYSSNA TILL NÅGOT ONT, SOM SÄGS OM EN BRODER TEOSOF, OCH ATT AVHÅLLA MIG FRÅN ATT DÖMA ANDRA.

Att omsätta denna gyllene regel i praktiken förefaller ganska lätt. Att utan protest lyssna till något ont som sägs om någon människa har alltsedan hedendomens äldsta tider ansetts som en handling att förakta. 

I själva verket är plikten att försvara en medmänniska, som i sin frånvaro blir attackerad av en giftig tunga, och att i allmänhet avhålla sig från ”att döma andra” den praktiska teosofins liv och själ, för sådana handlingar är tjänare, som leder en människa in på det ”högre livets” smala Stig, det liv, som leder till det mål vi alla eftersträvar. Barmhärtighet, medlidande och hopp är tre gudinnor, som härskar över detta ”liv”. Att vi avhåller oss från att döma våra medmänniskor utgör ett tyst tillkännagivande av de tre gudomliga Systrarnas närvaro hos oss; att döma på ”hörsägen” visar deras frånvaro. ”Lyssna inte till en skvallerbytta eller förtalare” – säger Sokrates – ”för lika väl som han avslöjar andras hemligheter, så ska han i sin tur avslöja dina.” Inte heller är det så värst svårt att undgå de som baktalar. ”Där ingen efterfrågan finns, kommer tillgången snart att avstanna. När människor avhåller sig från att lyssna till ont tal, ska de, som för det på sin tunga, upphöra med detta”, säger ett ordspråk. Att döma är att förhäva sig över den, som blir dömd. Inom alla nationer ha fariséer ständigt gjort detta, allt sedan intoleranta religioner uppstått. Ska vi göra som de?

Det bekymrar oss uppriktigt att vår värderade broder har en så felaktig uppfattning. För det första är en teosofisk bildning undermålig, om den inte förvandlar den, som är en god medborgare i sitt eget fädernesland, till en god världsmedborgare. En god teosof måste till sist innersta bli kosmopolit. Han måste med sina filantropiska känslor omfatta hela människosläktet.

Det är högre och på alla sätt ädlare att vara en av dem, som älskar våra medmänniskor utan avseende till ras, trosbekännelse, samhällsklass eller färg, än att bara vara en god medborgare eller kanske till och med partiman. Att mäta alla med samma mått är heligare och gudomligare än att hjälpa sitt eget land i dess privata ärelystnad att utvidga sina gränser genom stridigheter och blodiga krig i SNÅLHETENS och SJÄLVISKHETENS tecken. ”Det är vår plikt mot sanningen att uttala vårt skarpa ogillande”. Det är sant, men på ett villkor: nämligen att man fördömer och bekämpar roten till det onda och inte uttömmer sin vrede genom att slå de oansvariga blommorna på plantan. En klok jordbrukare drar upp det giftiga ogräset med roten och har föga lust att slösa tid på att med sin trädgårdssax endast klippa av toppen.

Om en teosof råkar vara en domare eller fredsdomare, advokat eller till och med präst, är det naturligtvis hans plikt mot fädernesland och samvete samt mot dem, som sätter sin tillit till honom, att ”skoningslöst gissla” varje fall av ”bedrägeri, falskhet och uselhet” även i privatlivet, men – nota bene – endast om man vädjar till honom, och han krävs att utöva sin lagliga auktoritet, inte annars. Det är varken ”förtal” eller ”fördömande”, utan ett sant arbete för mänskligheten, då man söker skydda samhället, som är en del därav, mot bedragare, och mot hänsynslösa tjuvar skydda medborgarnas egendom, som anförtrotts i ens vård som tjänsteman. Men även då kan teosofen inom domaren ta ut sin rätt genom fredsdomaren och visa sitt medlidande genom att med Shakespeares stränga domare säga: ”Jag visar det framför allt, när jag bevisar eder rättvisa.”

Men vad har väl en ”arbetande” medlem av Teosofiska Samfundet, oberoende av alla slags allmänna uppdrag och tjänster, som varken är domare, allmän åklagare eller präst, att skaffa med sin nästas ogärningar? Om en medlem: av T. S. har befunnits skyldig till ovannämnda eller ännu värre brott, och en annan medlem kommer i besittning av ovedersägliga bevis därpå, kan det bli hans smärtsamma plikt att framlägga dessa för styrelsen i hans sektion. Vårt Samfund, likaväl som dess talrika medlemmar, måste skyddas. Även detta skulle helt enkelt vara rättvisa.

Ett naturligt och sanningsenligt framläggande av fakta kan inte anses som ”förtal” eller fördömande av en broder. Men mellan detta och överlagt baktaleri är det en bred klyfta.

Klausul 3 har endast avseende på dem, som utan att på något sätt vara ansvariga för sin nästas handlingar eller väg genom livet, likväl använder varje tillfälle att nagelfara och döma dem. Och så fall blir, det ”skvaller” och ”förtal”.

Så förstår vi nyssnämnda klausul. Inte kan vi heller tro, att ”teosofisk bildning” genom att påbjuda densamma manar till ”omanlighet, svaghet eller moralisk slapphet” utan snarare motsatsen. Sant mod har, efter vad vi hoppas, intet med fördömande att göra, och det är föga manligt att kritisera och fördöma sina medmänniskor bakom deras rygg vare sig för orätt förövad emot andra eller för egen oförrätt. Ska vi betrakta de enastående dygder, som förkunnas av Gautama Buddha eller av evangeliernas Jesus såsom ”omanlighet”? Då måste ju den etik, som predikats av den förre, den moral­kodex, som av professor Max Miller, Burnouf, ja, till och med Bartholmy S:t Hilaire enstämmigt förklarats för den fullkomligaste, som världen någonsin skådat, inte vara bättre än meningslösa ord, och Bergspredikan borde hellre ha förblivit oskriven. Anser vår korrespondent läran att inte motstå det onda, att visa vänlighet mot alla varelser och att uppoffra sig till andras bästa, för svaghet och omanlighet? Är buden: ”Dömen inte, att I inte mån varda dömda” och ”Stick ditt svärd i skidan, ty den som tar till svärd, ska med svärd förgås” att anse som ”moralisk slapphet” eller såsom Karmas röst?

Avslutningsvis kan vi konstatera att det är det skillnad på de förpliktade teosofer som har tagit detta löfte och andra, allmänheten som INTE gjort det. Men helt klart är att om vi ska tillrättavisa någon överhuvudtaget så bör det ske enligt denna föresats:   

Döm ingen frånvarande och är du tvungen att tillrättavisa någon, så säg det till honom, men vänligt, i ord fulla av kärlek och medlidande.

Björn-Peter Bernin 
________________________________________________ 


Sammanställt den 2 januari 2011

United Lodge of Theosophists
Malmölogen

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23