yantra1.gif (2187 bytes)

EKO FRÅN ORIENTEN

EN ALLMÄN FRAMSTÄLLNING AV DE TEOSOFISKA LÄRORNA

Kapitel  19
[Devachan är belöningens land, de andliga verkningarnas område.I Den Hemliga Läran säger H.P.Blavatsky: "Döden i sig är ur stånd att befria människan från den [karman], för döden är helt enkelt den dörr, genom vilken hon passerar till ett nytt liv på jorden efter en liten tids vila på dess tröskel – Devachan." I den hinduiska läran är detta tillstånd enligt den bokstavliga betydelsen "gudarnas land", Indras himmel. Livet i Devachan innebär en utveckling av själens längtan, ett passerande genom de olika stadierna av fosterliv, födelse, tillväxt, avtynande och bortgång till ett annat tillstånd, allt rotat i glädje. Devachan är en dröm, men endast i samma bemärkelse som jordelivet skulle kunna kallas så. Båda varar, tills karma är utjämnad i den ena riktningen och börjar arbeta i den andra]

av
WILLIAM Q JUDGE

© 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Dorje1.gif (4461 bytes)

Kapitel  19
Devachan...

I tionde kapitlet av den egyptiska Dödsboken beskrivs det ställe, där de befriade själarna efter döden uppehåller sig i olika grader av fullkomning. Somliga av dem skördar vete tre alnar högt, medan andra får nöja sig med överblivna ax – "han plockade ax på Anrus fält". Med andra ord, njuter vissa den andliga sällhetens fullkomning, medan andra blott når lägre grader, på det ställe eller i det tillstånd, där gudomlig rättvisa utmäts åt själen.

Devachan är belöningens land, de andliga verkningarnas område. Ordet andlig är här liktydigt med okroppslig; det bör i detta sammanhang förstås endast som motsats till vår materiella tillvaro. Den kristne åskådliggör detta genom sin himmels materiella omgivning. I Den Hemliga Läran säger H.P.Blavatsky: "Döden i sig är ur stånd att befria människan från den [karman], för döden är helt enkelt den dörr, genom vilken hon passerar till ett nytt liv på jorden efter en liten tids vila på dess tröskel – Devachan." Devachan är därför tröskeln till livet. I den hinduiska läran är detta tillstånd enligt den bokstavliga betydelsen "gudarnas land", Indras himmel. Indra är himlens härskare, som skänker dem, vilka uppnått hans rike, varaktiga gåvor av lycka och makt. Bhagavad-Gita säger: "Efter att ha åtnjutit sällhet  under oräknelig tid i Indras regioner, återföds han på nytt till denna jord."

För att förenkla denna artikel har vi ovan antagit, att hela människan utom kroppen ingår i Devachan. Så förhåller det sig emellertid inte. Teosofins lära ger en exakt indelning av efter-döden tillstånden när det gäller vår sjufaldiga konstitution. Den framhåller grunden för liv, död och reinkarnation. Den visar, att den sammansatta varelsen, människan, utgör en motsvarighet till den andra sammansatta varelsen, naturen. Båda är en enhet i mångfald. Liksom naturen, i vilken hon innefattas, uppdelas även människan för att åter sammanfogas. Denna sjufaldiga indelning kommer att avhandlas i en kommande artikel.

Devachan, som är ett tillstånd av förlängd subjektiv sällhet efter kroppens död, är liktydigt med de kristnas himmel, men med en skillnad: det är en vetenskapligt möjlig himmel. Himlen måste i sig, överensstämma med de gudomliga lagar, som råder i naturen. Liksom sömnen är en befrielse från kroppen, då vi drömmer, så innebär döden en fullständig skilsmässa och frigörelse, under vilken vi drömmer i Devachan tills vi inkarnerar i en ny jordisk kropp och ännu en gång återvänder till vad vi kallar vaken tillvaro. Till och med den mänskliga själen skulle tröttas av återfödelsernas oavbrutna följd, om det inte fanns ett ställe eller tillstånd, där den kunde få vila och där spirande längtan, som hämmats under jordelivet, kunde gå i uppfyllelse. Ingen energi kan tillintetgöras, minst av allt en psykisk energi; den måste därför få ett utlopp någonstans. Det får den i Devachan, och detta utgör den vila, som själen behöver. Där får den sin djupaste längtan och sina högsta önskningar uppfyllda. Där går våra förhoppningar i skönaste fullbordan. I avsikt att möjliggöra förlängandet av detta sällhets tillstånd innehåller de hinduiska böckerna en mångfald besvärjelser, ceremonier och försakelser, vilka alla har till syfte och mål en lång vistelse i Devachan. Den kristne gör exakt samma sak. Han längtar till himlen, ber böner om att få komma dit och offrar till sin Gud de riter och försoningsceremonier, som han finner lämpligast; enda skillnaden är, att han inte gör det hälften så vetenskapligt som hindun. Hindun har därtill en klarare uppfattning av denna himmel än den kristne. Han antar en mångfald ställen eller tillstånd, lämpade efter själarnas olikhet i avseende på energi och kvalité. I Kama-loka och andra tillstånd kommer de konkreta begär, som under jordelivet hållits tillbaka, till fullt uttryck, medan i Tribuvana renhjärtade och kärleksfulla människor åtnjuter den sällhet, som upphöjda tankar ger. För den ortodoxa himlen gäller inga sådana bestämmelser. Den förbiser även det faktum, att en orubblig enformighet i den himmelska tillvaron skulle utmatta själen – skulle innebära stagnation och inte utveckling. Livet i Devachan innebär en utveckling av själens längtan, ett passerande genom de olika stadierna av fosterliv, födelse, tillväxt, avtynande och bortgång till ett annat tillstånd, allt rotat i glädje. Döden kan inte i sig själv, omforma själen. Själen består av en grupp av psykiska energier, och himlen måste ha något gemensamt med dessa, varför skulle själen annars känna en dragning dit? Själar är olika varandra, alldeles som människor. I Devachan upplever varje själ det mått av sällhet som den kan tillgodogöra sig; dess egen utveckling bestämmer kvalitén av dess belöning. Den kristne placerar alla gamla helgon i jämnhöjd med andra stora själar och sänker därmed geniet till medelmåttans nivå, då däremot hindun medger otaliga variationer vad beträffar sysselsättning och tillvaro, lämpade för allvar och glädje, för geniet och poeten. Ingen befinner sig på ett oönskat ställe eller behöver sjunga psalmer som han aldrig tyckt om, eller bo i en stad, som skulle äckla honom, om han tvingades att för alltid vandra på dess guldbelagda gator. Lagen om orsak och verkan omöjliggör, att Devachan blir enformigt. Verkningarna står i proportion till den föregående energiutvecklingen. Själen oscillerar mellan Devachan och jordelivet och finner i dem både lämpliga villkor för sin vidare utveckling, tills den genom egna bemödanden når den fulländning, varigenom den upphör att vara underkastad lagen om verkan och återverkan och i stället medvetet samverkar med denna lag.

Devachan är en dröm, men endast i samma bemärkelse som jordelivet skulle kunna kallas så. Båda varar, tills karma är utjämnad i den ena riktningen och börjar arbeta i den andra. Den som befinner sig i Devachan, har ingen annan uppfattning av tid och rum än den han själv skapar. Han skapar sin egen värld. Han är tillsammans med alla sina kära, inte kroppsligt, men på ett för honom verkligt, innerligt och lycksaligt sätt. När människan dör, dör hjärnan sist. Livet är fortfarande verksamt där, sedan döden inträtt i den övriga kroppen. Själen manar fram alla det gångna livets händelser och sammanfattar dem; den allmänna tendensen visar sig, och den längtan, som varit starkast, ger sig tillkänna. Deras slutliga essens bildar grundtonen för den Devakanska tillvaron. Den ljumme människan kommer varken till himlen eller till helvetet; naturen spyr ut honom ur sin mun. Positiva förhållanden – vare sig subjektiva eller objektiva – ernås endast genom positiva bemödanden. Devachans gåvor bestäms av själens ledande motiv. Den hatfulle kan genom reaktion bli kärleksfull, men hos den likgiltige finns ingen framdrivande energi, ingen tillväxt.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Echoes from the Orient av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973

Nästa kapitel (20) kommer bland annat att handla om:

Paulus talade om kropp, själ och ande. Det blev teosofernas uppgift att ännu en gång göra tänkande människor uppmärksamma på den österländska indelningen av människans konstitution, för utan en klar förståelse av denna blir hennes tillstånd före och efter döden obegripliga. Paulus indelning är trefaldig, den hinduiska sjufaldig. Kroppen, det grova redskapet. Livskraften eller Prana. Astralkroppen eller Linga Sharira. Astral Själen eller Kama-Rupa. Mänskliga Själen eller Manas. Andliga Själen eller Buddhi

Eko från Orienten

Kapitel 1

Mästarna

Eko från Orienten

Kapitel 2

Kremering

Eko från Orienten

Kapitel 3

Akasha och Astralljuset

Eko från Orienten

Kapitel 4

Solsystemet och människan

Eko från Orienten

Kapitel 5

Atomerna och livskraften

Eko från Orienten

Kapitel 6

Ärkeänglarna och Dhyan Chohanerna

Eko från Orienten

Kapitel 7

Den personlige guden Jehovah

Eko från Orienten

Kapitel 8

Tankens kraft och atlantiderna

Eko från Orienten

Kapitel 9

Jagets gradvisa utveckling

Eko från Orienten

Kapitel 10

Adepternas spår i historien

Eko från Orienten

Kapitel 11

Adepter, Mahatmor och Nirmanakayor

Eko från Orienten

Kapitel 12

Rosenkreutzare, frimurare och teosofer

Eko från Orienten

Kapitel 13

Pilgrimsfärder, vallfartsorter, helgedomar

Eko från Orienten

Kapitel 14

Människorna astrala, djuren fysiska

Eko från Orienten

Kapitel 15

Karmaläran,  månen och jorden

Eko från Orienten

Kapitel 16

Karma och reinkarnation

Eko från Orienten

Kapitel 17

Anden berörs inte av karma

Eko från Orienten

Kapitel 18

Karma och kismet

Eko från Orienten

Kapitel 19

Devachan

Eko från Orienten

Kapitel 20

Människan konstituition

Eko från Orienten

Kapitel 21

Astralljuset och Ormen

till William Q Judge Online texter

till ULTs hemsida: www.teosofiskakompaniet.net