Gnosticism

Gnosticism (af grek. gnõsis, kunskap,vetande) kallas med ett gemensamt namn de många olika försöken under l :a-3 :e årh. att indraga kristendomen i den då pågående stora sammanblandningen och hopsmältningen af den Gamla världens religioner, framför allt de orientaliska. Denna religionssynkretism (sammanblandning) hade börjat borttaga det för de enskilda religionerna specifikt egendomliga eller nationellt afgränsande och fört fram en mängd allmänreligiösa frågor: om tillvarons uppkomst och mål, själens värde, frälsningen från materiens band, evigt lif o., s. v., hvilkas besvarande man ville nå genom en djupare insikt (gnõsis) om den sanning, som dolde sig bakom de olika religionernas mytologi, mysterieväsen och filosofi. Det blef en vida utbredd religiös strömning af hednisk mysteriosofi och teosofi. Här erbjöd den framväxande kristendomen läror och åskådningar, hvilka kunde i hög grad bidraga att klargöra den fördolda sanningen, blott de gröfre, specifikt kristna momentenutsöndrades. Så uppstod gnosticismen.

I viss mening kan man tala om gnosticism redan före kristendomen. Därmed menas då sammansmältningen af judendomen med hedniska religionssynkretistiska föreställningar. En dylik judisk gnosticism kan samtidigt med Jesus spåras i Egypten liksom sannolikt äfven i den af talmud med starkt hat omtalade sekten minêerna, hvilka vanligen identifierats med de kristne. Och inom den del af judendomen, som slöt sig till Jesus som Messias, men afsöndrade sig från den stora hednakristna kyrkan (se ebioniter), framträdde en tydligt gnostisk sektbildning i elkesaiterna (se d. o.) i nordöstra Palestina i 2 :a årh. Ur deras krets torde början till den viktiga pseudo-klementinska litteraturen ha framgått.

Den egentliga gnosticismen sluter sig emellertid till kristendomens historia på hednisk (orientalisk och grekisk) mark. Den framträder i en brokig mångfald af riktningar och sekter, oftast urspr. utan något direkt inbördes sammanhang och med de mest olikartade läror eller åskådningar. För de flesta af dessa riktningar äro dock några grunddrag gemensamma: 1) dualismen mellan ande och materia, mellan gud och världen, oftast på parsistiskt sätt tänkt som motsatsen och kampen mellan ljuset och mörkret; 2) emanationen från det förborgade gudomliga af en lång rad gestaltningar eller ljusdelar, eoner, hvilkas gudomliga potens aftar i samma mån, som de aflägsnas från urkällan; 3) världens uppkomst genom sammanblandningen af dylika element från ljusets rike med element från mörkrets värld, hvarvid som världens skapare uppträder den svagaste af eonerna, demiurgen (se d. o.), oftast identifierad med Gamla Testamentets Gud; människosjälarna äro dylika i materiens band fängslade ljuselement; 4) frälsningen, nämligen själens frigörande från materiens band och återvändande till sin urkälla, är det centrala i religionen; 5) denna frälsning möjliggöres genom en af de högsta eonerna, Kristus, som i en skenkropp (en verklig kropp skulle ju innehålla äfven materia, det onda) framträdt för att lära de fångna ljusdelarna frälsningsvägen; 6) denna frälsningsväg består i en rätt kunskap (gnõsis) om det verkliga i religionernas mytologi och mysterieväsen och i sträng afhållsamhet från alla njutningar för att öfvervinna materiens välde (frälsningen är därför mera en fysisk än en etisk process).

Många försök ha gjorts att gruppera de gnostiska företeelserna; de äro dock alltför mångskiftande, för att en tillfredsställande indelning kan vinnas. Som urformen betecknas ofta mandéerna 1. Johanneskristna, som själfva kallade sig nasoraje, nasaréer, en gnostisk sektbildning, hvilken är den enda ännu fortlefvande; till densamma höra nu några hundra familjer i sydvästra Persien. Mandéernas stora betydelse ligger däri, att man genom dem kan vinna autentisk kännedom om gammal gnosticism; under det att nästan allt af den en gång vidtomfattande gnostiska litteraturen gått förloradt och vår kunskap mest inhämtas af motståndarnas skrifter, ha mandéerna bevarat en rätt omfångsrik helig litteratur. Den viktigaste skriften, den s. k. Stora boken Ginza (skattkammare), utgafs för första gången af svensken M. Norberg (se Adams bok). Äfven må nämnas den af Euting 1867 utg. ”Qolasta”. Egendomligt för mandéerna är bl. a. betonandet af Johannes döparen som den ende sanne profeten (i motsats mot Abraham. Mose, Jesus och senare Muhammed). För öfrigt tillhöra de ofiternas grupp (se nedan). –

De kristne i 2:a årh. betecknade en bestämd person som upphofvet till all gnosticism, nämligen magern Simon från Samarien (Apg. kap. 8). Denne dyrkades en tid af alla samaritaner som den högste guden och bedref äfven magi i Rom under Claudius' regering (åren 41-54); han blef sedan en omhuldad sagofigur. Omtalad var ock hans lärjunge och landsman Menander, som utgaf sig för den af Simon sände Messias. Hvad man kan konstatera som historiskt om Simon och hans lärjungar är dock högst osäkert. Tydligt är blott, att samaritanernas egendomliga blandningsreligion gjort dem predisponerade att blifva den framväxande gnosticismens första mark.

– Redan i Nya Testamentet., möjligen i kolosserbrefvet, sannolikt i pastoralbrefven, Johannes' och Judas bref, beröras ock gnostiska företeelser, ett vittnesbörd om, huru raskt denna religionshistoriska process vann betydelse. Den förste verkligt historiske gnostikern var emellertid Kerinth (se Cerinthus) i Mindre Asien omkr.100, som redan framställer den karakteristiska gnostiska läran om demiurgen som världsskaparen.

– Vid samma tid torde ock den syriska och egyptiska mytologien ha börjat sammanföras med de kristna berättelserna, och på så sätt ofiternas månghöfdade gnosis ha uppkommit. Ofiter har blifvit ett gruppnamn för omkr. 20 olika sekter, hvilka ej som de öfriga anknyta sig till någon historisk stiftare eller ledare. Det gemensamma för åskådningen inom flertalet till denna grupp hörande sekter var ock, att ormen (grek. o'fis) spelade en hufvudroll, antingen som den goda eller den onda kraften i världen. En sådan uppfattning grundade sig på dels den judiska skapelsehistorien, dels syriska myter och egyptisk Isiskult, där ock ormen intog en viktig ställning. En af de äldsta ofitiska bildningarna var naassenerna (af hebr. na'asch, orm), hvilka betraktade ormen som den allt skapadt genomflytande goda lifsfloden. Sethianerna ansågo Seth vara den förste gnostikern och identifierade ormen med demiurgen; från dem är en af de äldsta gnostiska originalskrifterna, en hymn, bevarad. Nära denna stå de ofvannämnde mandéerna. En annan bildning voro peraterna (de som tränga igenom (grek. peran) den sinnliga världen till evigt lif), hvilka liksom öfriga ofiter lärde, att det gudomliga urvarat utvecklat sig till en trehet: fadern, sonen och det skapade (grek. hyle); sonen är den allt skapadt lifgifvande världsormen. Alla dessa sekter känna vi genom beskrifningar hos Hippolytos. En särskildt fantastisk lära framförde gnostikern Justinus, hvars skrift ”Baruks bok” refererades af Hippolytos omkr. 200 (Justinus och hans bok äro eljest okända); där sammanfördes den judiska paradisberättelsen, Herakles-och Afroditemyter och Jesu historia; ormen är där det ondas (”hyles”) kraft.

– Snart infördes i den ofitiska gnosticismen äfven kaldeisk astrologi, och dess skildring af världens uppkomst och frälsning blef lik de assyrisk babyloniska kosmologiska myterna, med starkare betoning af dualismen; denna form af ofiternas lära är den mest kända och bekämpade. Från urväsendet, Bythos, framkom genom emanationer visheten, Achamot, ett ofullkomligt kvinnligt ljusväsen, som störtade sig i kaos' dunkla ocean för att grunda sig en egen värld. Där glömmer hon sitt gudomliga ursprung och föder demiurgen, Jaldabaot, ett högmodigt väsen, som skapar världen, där han själf vill härska. Då vaknar Achamot till besinning och lyckas höja sig öfver kaos' rike. Där låter Jaldabaot skapa människorna, som få del af både hans från modern ärfda goda ande och af kaos' materia. Men när Jaldabaots en gång skrämda ansikte speglade sig i kaos' slam, bildades däraf satan, ormen (ophiomorphos). Mellan dessa tre, Achamot, Jaldabaot och ormen, strides nu om människorna, hvarvid äfven stjärnandar skapas och deltaga. Hednavärlden lyder under ormen, judarna under Jaldabaot, och blott gnostikernas lilla skara håller sig fri under Achamots bistånd. Messias var Achamots störste profet, som kring sig samlar gnostikerna för att helt återföra dem till urväsendet. Den enskildes frälsning sker genom mysterier, genom vigningar och trollformler; dessa mysterier äro det praktiskt viktigaste, det egentligen sektbildande. I detta afseende äro särskildt beryktade de ofitiska Borborianerna med de afskyvärdaste nattvardsbruk. –

Den yngsta och mest berömda produkten af den ofitiska gnosis är den i koptisk öfversättning ännu bevarade Pistis-sophia (från midten af 3:e årh.), som skildrar vishetens fall, ånger och bot, och huru mysterierna rena henne och föra till upprättelse.

– Ofiterna förberedde sålunda sammanförandet af den babylonisk-kaldeiska statsreligionen med kristendomen. Sin fulla utbildning fick denna orientaliska gnosis genom syrern Satornilos (Saturninus) från Antiokia under kejsar Hadrianus' regering (från omkr. 120, måhända lärjunge till Menander och hans skola). Här blef särskildt den asketiska riktning, som äfven inom kristendomen börjat växa fram, sammanförd med den extrema orientaliska askesen. Kristus var en skenmänniska, som gaf befrielsen genom att lära människorna af hålla sig från allt materiellt, framför allt könsumgänge och köttätande (äfven från renlighet, bad och allt för kroppen behagligt). De kristna berättelserna om Jesus förfalskades i direkt vegetarianskt syfte. Inom denna riktning framfördes ock den extremaste parsistiska dualismen: en från begynnelsen existerande motsats mellan ljuset, Gud, och mörkret, Satan.

– En liknande utgångpunkt egde äfven den libertinistiska gnosticismen, ehuru den kom till motsatt resultat: materiens, mörkrets öfvervinnande genom befrielse från alla traditionella mänskliga meningar och lagar (se Karpokrates, en berömd gnostisk lärare i Alexandria under förra hälften af 2:a årh.) eller genom obegränsad hängifvenhet åt köttet (däraf namnet libertinistisk gnosticism)och egendomskommunism, äfven i fråga om kvinnor (se Karpokrates' son Epifanes, se d. o., och omkr. år 200 prodikianerna - så kallade efter sin lärofader egyptern Prodikos -, som på sina sammankomster måste uppträda nakna).

I Alexandria lyftes emellertid gnosticismen på ett högre plan och fick sitt högkvarter, då den där sammanfördes med den grekiska filosofien. Den helleniska gnosis har samma grunddrag, hvilka ofvan angifvits som gnostiska; men den minskar å ena sidan askesen och borttar å den andra libertinismen; den söker gifva lösningen af de problem, hvarmed stoicismen eller platonismen arbetade. Redan omkr. 125 verkade i Alexandria på detta vis Basilides och samlade kring sig en betydande skola. Han åberopade sig på en hemlig Kristi lära, som meddelats honom af aposteln Mattias (jfr Abraxasstenar). Han och hans son Isidoros efterlämnade en mängd skrifter (däribland ett evangelium), hvaraf dock blott fragment bevarats. Stoicismen med dess logosbegrepp sammanfördes här med den gnostiska eonläran och evangeliernas Jesuberättelser. Till denna riktning ha tydligen hört det fantastiskt utsmyckade Petrusevangeliet och det mildare gnostiska Egypterevangeliet. (En afart af riktningen voro de senare pseudo-basilidianerna omkr. 180, hvilka förvandlade gnosticismen till ren magi, trolleri och spöktro.)

– Den basilidianska gnosis undanträngdes emellertid snart i betydelse af Valentinus och hans skola samt af Marcion (se dessa artiklar), då gnosticismen når sin djupsinnigaste och anderikaste form och mest närmar sig kristendomen, men då äfven faran från densamma för kristendomen blir sä stor, att kampen mot densamma af kyrkan göres till en hufvuduppgift. Under tiden omkr. 150-200 trängdes ock gnosticismen öfverallt tillbaka, kanske främst genom Irenæus (se d. o.). De sedan ännu fortlefvande, ej obetydliga gnostiska kretsarna uppgingo nästan alla i gnosticismens sista och mäktigaste form, där den förvandlades till en verklig, fast utbildad och historiskt grundad religion, manikeismen (se Manes).

Gnosticismen har för den kristna kyrkans utveckling haft den mest genomgripande betydelse. I kampen mot gnosticismen nödgades kristendomen lämna sin första fria och entusiastiska form och ikläda sig bestämda lagar och normer; i nya testamentets kanon sökte kyrkan skydda den äkta traditionen om Jesus och apostlarna; i den apostoliska trosbekännelsen sökte kyrkan det formulerade och alla kristna bindande uttrycket för sin tro; i biskopsämbetet och dess maktställning sökte den garantien för äktheten af kanon och trosbekännelsen och skyddet till deras oförfalskade bevarande. Gnosticismen framdref den största förvandlingen i kristendomens historia, dess utbildning till katolsk kyrka.

Viktigare litt.: W. Anz, ”Zur frage nach dem ursprung des gnostizismus” (1897), M. Friedländer, ”Der vorchristliche jüdische gnosticismus” (1898), E. Lichtenhahn, ”Die offenbarung im gnosticismus” (1901), F. Torm, ” Valentinianismens historie og lære” (s. å.), E. de Faye, ”Introduction ä l'étude du gnosticisme” (1903), dogmhistorierna och framställningarna om nya testamentets tillkomst, E. H. Schmitt, ”Die gnosis” (I, 1903), W. Bousset, ”Die hauptprobleme der gnosis” 1907).