Buddha Siddharta Gautama av Helena Blavatsky

Buddha* (sk). Bokstavligen ”den Upplyste”. Den högsta graden av kunskap. För att bli en Buddha måste man bryta igenom förnuftets och personlighetens band; att komma till en fullständig uppfattning av det VERKLIGA SJÄLVET och att lära sig att inte skilja det åt från alla andra själv; att först och främst genom erfarenhet komma till insikt om den fullständiga overkligheten av alla fenomen i det synliga Kosmos; samt att uppnå ett fullständigt avskiljande från allt som är förgängligt och ändligt och att, medan man ännu är på jorden, leva endast i det odödliga och det eviga, i ett tillstånd av högsta helighet.

Buddha Siddharta (sk). Namnet på Gautama, Prinsen av Kapilavastu, vid hans födelse. Det är en förkortning av Sarvarttha-Siddha och betyder ”förverkligandet av alla önskningar”. Gautama, som betyder ”på jorden (gau) den mest segerrike (tama)” var det prästerliga namnet på Sakya-familjen, de kungliga fäderna av dynastin som Gautamas fader, Kung Suddhodana av Kapilavasti, tillhörde. Kapilavastu var en forntida stad, födelseorten för den Store Reformatorn vilken förstördes under hans livstid. I titeln Sakyamuni är den sista komponenten, muni, återgiven i betydelsen en ”mäktig i människokärlek, isolering och tystnad”, och den första är familjenamnet Sakya. Varje orientalist eller lärd brahmin (pundit) kan berättelsen om Gautama Buddha utantill – den mest fulländade av jordiska män som världen någonsin har skådat – fast ingen av dem tycks ana den underliggande, esoteriska betydelsen av hans prenatala biografi, det vill säga, innebörden av den allmänt kända berättelsen. Lalitavistara berättar om den, men avhåller sig från att antyda sanningen. De 5.000 Jataka-berättelserna eller tidigare livshändelserna (reinkarnationerna) uppfattas bokstavligt istället för esoteriskt. Gautama Buddha skulle inte ha varit en jordisk människa om han inte hade genomlevt hundratals och tusentals födelser tidigare. Ändå innehåller dessa detaljerade redogörelser, liksom påståendet att han under dessa har arbetat sig fram genom transmigrationens olika stadier från den lägsta organiska och oorganiska atom och insekt, upp till den högsta – eller människan, helt enkelt den välkända ockulta aforismen: ”en sten blir till en växt, en växt ett djur, och ett djur en människa”. Varje människovarelse som någonsin har existerat har genomgått samma evolution. Men den dolda symbolismen i ordningsföljden av dessa återfödelser (jataka) innehåller en fullständig historia om jordens för- och efter-mänskliga evolution, och är en vetenskaplig framställning av naturliga fakta. En sanning som inte är beslöjad utan blottad och öppen, finns i dess nomenklatur, nämligen att så snart som Gautama hade uppnått mänsklig gestalt började han i varje personlighet uppvisa den yttersta osjälviskhet, uppoffring och människokärlek.

Buddha Gautama, den fjärde av Sapta (Sju) Buddhor och Sapta Tathagatas, föddes enligt kinesisk tideräkning år 1.024 f Kr; men enligt de singalesiska krönikorna på den åttonde dagen i den andra (eller fjärde) månaden år 621 före vår tideräkning. Han flydde från sin faders palats för att bli en asket natten till den åttonde dagen i den andra månaden år 597 f Kr, och efter att ha genomgått sex år av asketisk meditation vid Gaya och insett att fysisk självtortyr var onödig för att uppnå upplysning, bestämde han sig för att slå in på en ny väg, ända tills han uppnådde Bodhi-tillståndet. Han blev en fullkomlig Buddha den åttonde dagens natt i den tolfte månaden år 592, och uppnådde slutligen Nirvana år 543, enligt sydbuddhismen. Orientalisterna har emellertid bestämt sig för flera andra dateringar. Allt annat är allegoriskt. Han uppnådde Bodhisattva-tillståndet på jorden när han var den personlighet som kallades Prabhapala. Tushita står för en plats på denna glob, inte för ett paradis i de osynliga regionerna. Valet av Sakya-familjen och hans moder Maya som ”den renaste på jorden”, överensstämmer med modellen för födelsen av varje Frälsare, Gud eller upphöjd Reformator. Berättelsen om hans inträdande i sin moders sköte i form av en vit elefant är en hänsyftning på hans medfödda visdom, elefanten med denna färg är en symbol för varje Bodhisattva. Uppgifterna – vid Gautamas födelse – att det nyfödda spädbarnet gick sju steg i fyra riktningar, att en Udumbara-blomma blomstrade i all sin sällsynta skönhet och att Naga-kungarna kom ”för att döpa honom”, är alla så många allegorier i de Invigdas uttryckssätt och självklara för varje österländsk ockultist. Alla tilldragelser i hans ädla liv är givna i ockulta tal, och varje så kallad mirakulös tilldragelse – så beklagad av orientalister som blandar ihop berättelsen och gör det omöjligt att lösgöra sanning från fantasi – är helt enkelt det allegoriska beslöjandet av sanningen. Det är lika begripligt för en ockultist bevandrad i symbolik som det är svårt att förstå för en europeisk okunnig skolastiker i ockultism.

Varje detalj av berättelsen efter hans död och före kremeringen är en källa av fakta skrivet på ett språk som måste studeras noga innan det blir förstått, annars leder dess döda bokstav till orimliga motsägelser. Som till exempel när Buddha sades, (efter att ha påmint sina lärjungar om Dharmakayas odödlighet), ha övergått i Samadhi och förlorat sig själv i Nirvana – från vilket ingen kan återvända. Och ändå, trots detta, beskrivs Buddha slå upp kistans lock och stiga upp ur den; med slutna händer hälsar han sin moder Maya som plötsligt har visat sig i skyn, fastän hon hade dött sju dagar efter hans födelse, etc, etc. Eftersom Buddha var en Chakravartti (han som vrider Lagens hjul), kunde hans kropp då den kremerades inte förtäras av vanlig eld. Vad hände? Plötsligt slog en strålande flamma ut ur Svastikan på hans bröst och förvandlade hans kropp till aska. Utrymmet hindrar att vi ger fler exempel. I och med att han var en av de sanna och obestridliga VÄRLDSFRÄLSARNA, är det tillräckligt att säga att den mest rabiata ortodoxa missionär, såvida han inte är obotligt sinnessjuk eller har den minsta aktning för historisk sanning, inte kan finna den minsta anklagelse gentemot ”Buddha” Gautamas liv och personliga karaktär.

Utan något anspråk på gudomlighet, och genom att hellre tillåta sina efterföljare att hemfalla åt ateism, än till den degraderande vantron på devor eller avgudadyrkan, är hans vandring igenom livet från början till slut heligt och gudomligt. Under de 45 åren av sin mission är hans liv lika fläckfritt och rent som om det vore en gud – eller som en sådan borde vara. Han är ett perfekt exempel på en gudomlig, gudaktig människa. Han uppnådde Buddhaskapet – det vill säga, fullkomlig upplysning – helt och hållet genom sina egna meriter och på grund av sina egna individuella bemödanden, ingen gud förmodas erhålla några personliga förtjänster under utövandet av godhet och helighet. Esoterisk undervisning gör gällande att han avsade sig Nirvana och gav upp Dharmakaya-dräkten för att förbli en ”medkänslans Buddha” inom räckhåll för denna världens lidanden. Och den religiösa filosofi han efterlämnade till världen har under mer än 2.000 år frambringat generationer av goda och osjälviska människor. Hans är den enda absolut oblodiga religionen bland alla de existerande religionerna: tolerant och fördomsfri, och lär ut universell medkänsla och människokärlek och självuppoffring, fattigdom och förnöjsamhet med ens lott, vad än det må vara. Inga förföljelser eller tvång av bekännelse med eld och svärd har någonsin vanhedrat den. Ingen åska-och-blixt-utspyende gud har lagt sig i med sina stränga budord; och om de enkla, mänskliga och filosofiska reglerna för dagligt liv som givits oss av den störste Människo-Reformatorn som världen någonsin skådat, någonsin skulle antagas av mänskligheten i stort, då skulle verkligen en era av sällhet och fred gry över Människosläktet.