yantra1.gif (2187 bytes)

Första mosebok

[UR TEOSOFISK ORDBOK ONLINE]


Supplement  
ur Den Hemliga Läran angående Människosläktets uråldrighet:
Om Sargon och Babylon



HELENA BLAVATSKY

© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Dorje1.gif (4461 bytes)

 

Första Mosebok. Hela Första Mosebok, ända fram till Josefs död, är vid en närmare granskning en knappt förändrad version av kaldéernas Kosmogoni, vilket nu vid upprepade tillfällen bevisats genom de assyriska inskriftstavlorna. De tre första kapitlen är översatta från de allegoriska berättelserna som behandlar begynnelsestadierna som är så vanliga hos alla nationer. Kapitel fyra och fem är en ny allegorisk bearbetning av samma berättelse som finns i den hemliga Siffertalens Bok: kapitel sex är en astronomisk berättelse om Solåret samt de sju kosmokraterna från det egyptiska originalet av Pymander, och de symboliska visionerna som kommer från en grupp av Enoichioi (Siare) varifrån även Enoks Bok härstammar. Exodusberättelsens begynnelsestadium och historien om Moses handlar om den babyloniske Sargon, som florerade (något som den ovilliga auktoriteten dr Sayce instämmer i) 3750 f Kr och föregick den judiska lagstiftaren med nästan 2300 år. (se The Secret Doctrine, vol II, ss. 691 o.f.) [ se supplement nedan] Hursomhelst så är Första Mosebok onekligen ett esoteriskt verk. Den har varken lånat eller förvrängt de universella symbolerna och lärorna utifrån de riktlinjer som de skrevs utan helt enkelt bearbetat de eviga sanningarna enligt sin egen nationella anda och klätt dem i listiga allegorier som endast är begripliga för Kabbalister och Initierade. Gnostikerna har gjort detsamma, liksom varje sekt på sitt sätt, vilket även har skett för tusentals år sedan i Indien, Egypten, Kaldén och Grekland, där de iklätt samma sanning som inte går att meddela i sin egen dräkt. Nyckeln och lösningen till alla sådana berättelser finns bara i den esoteriska läran.

HELENA BLAVATSKY
The Theosophical Glossary, 1892

Översatt från H P Blavatskys The Theosophical Glossary. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1973.

 

wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)wpeAF.jpg (3179 bytes)

________________________________________

 Supplement

OM MÄNNISKOSLÄKTETS URÅLDRIGHET
Ett utdrag ur Den Hemliga Läran, del II, sid 756 och följande sidor i samband med ovanstående text


MILJONER år har nedsjunkit i Lethes glömska utan att i den profana världens minne lämna kvar andra hågkomster ifråga om människans ursprung och de första rasernas historia, än vad den ortodoxa västerländska tidräkningen med dess få årtusenden har att förtälja.
 
Allt beror på de bevis man funnit för mänsklighetens ålder. Om den ännu omtvistade pliocena eller till och med miocena människan var den verkliga urmänniskan (homo primigenius), så kan vetenskapen (argumenu causa) anses berättigad att grunda sin nuvarande antropologi vad tiden och sättet för människotypens uppkomst beträffar –  på den darwinska teorien. Men skulle människoskelett någon gång komma att upptäckas i eocenlagren, emedan ingen fossil apa förekommer där, och människan sålunda bevisas ha ägt en tidigare tillvaro än antropoiden så kommer darwinisterna nödgas använda sin fyndighet i en annan riktning. Det uppges dessutom från trovärdigt håll, att det tjugonde seklet redan i sina första årtionden kommer att bli vittne till dylika obestridliga bevis på människans högre ålder.

Redan nu kommer många vittnesbörd i dagen, som ger vid handen, att de tidpunkter man hittills uppgett för gamla städers och civilisationers grundläggning samt åtskilliga andra historiska tilldragelser blivit framflyttade på det mest orimliga sätt. Man ville därmed försöka sluta fred med den bibliska tidräkningen. Den framstående paleontologen Ed. Lartet skriver: ”I Första Mosebok finns ingen uppgift angående tiden för den ursprungliga mänsklighetens uppkomst ”, men kronologerna har likväl sedan mer än femton århundraden tillbaka sökt tvinga bibelns fakta till överensstämmelse med sina egna system. På detta sätt har inte mindre än etthundrafyrtio olika meningar uppstått bara angående tiden för ”skapelsen”. ”Och av de olika beräkningarna angående perioden mellan världens begynnelse och Kristus’ födelse uppvisar de mest avvikande en skiljaktighet på 3 194 år. Inom de sista få åren har arkeologerna även behövt flytta den babyloniska civilisationens begynnelse nära 3 000 år längre tillbaka. På den cylinderformiga grundsten, som nedlagts av den av Kyros övervunne babyloniske konungen Nabu-naid, finnas anteckningar därom, i vilka han omtalar, hur han upptäckt grundstenen till det ursprungliga tempel som uppfördes av Naram-Sin, son av Sargon av Akkad, Babylons erövrare, vilken enligt Nabu-naid levde 3 200 år före hans egen tid.”
 
Vi har i Isis Unveild visat, att de som försökt grunda världshistorien på judarnas tidräkning vilka ej hade någon egen sådan och ända till tolfte århundradet förkastade den västerländska måste råka på villovägar, eftersom den judiska berättelsen bara kunde tolkas genom kabbalistisk beräkning och då endast med behörig nyckel i handen.... Vi betecknade framlidne George Smiths kaldeiska och assyriska kronologi, vilken han sammanlänkat med den mosaiska, såsom en helt och hållet fantasiskapelse. Och nu har våra invändningar, åtminstone i detta avseende bekräftats av senare assyriologer. För i och med att George Smith antagligen av hemlig respekt för Mose, som enligt bibeln levde år 1571 f. Kr. låter Sargon 1 (Moses förebild i hans legend) regera i staden Akkad omkring 1600 f. Kr. finner vi nu i den första av de sex Hibbertföreläsningarna, som år 1887 hölls av professor A. H. Sayce i Oxford,

att forna åsikter om Babyloniens tidigare urkunder och dess religioner har genom nyare upptäckter blivit mycket förändrade. Man är nu ense om att det första semitiska Emperiet stiftades av Sargon av Akkad, vilken upprättade ett stort bibliotek, beskyddade litteraturen och utsträckte sina erövringar över havet till Cypern. Det är också känt, att han regerade redan år 3 750 f. Kr. . . De akkadiska minnesmärken, som av fransmännen anträffats vid Telloh, måste vara ännu äldre och daterar sig så långt tillbaka som omkring år 4000 f. Kr.

eller med andra ord till fjärde året efter världens skapelse enligt bibelns tidräkning, då Adam ännu inte trampat ur sina barnskor. Kanske kommer inom några år de 4000 åren kunna sträckas ut ytterligare. Den bekante Oxfordföreläsaren anmärkte i sina undersökningar angående ”Religionens ursprung och utveckling, belysta av de gamla babyloniernas religion

att svårigheterna av att systematiskt framställa den babyloniska religionens ursprung och historia var ansenliga. Källorna för vår kunskap därom utgörs nästan uteslutande av minnesmärken, eftersom den hjälp som kunde inhämtas av klassiska och österländska författare var tämligen obetydlig. Det var i själva verket ett obestridligt faktum, att det babyloniska prästerskapet avsiktligt försvårade studiet av de religiösa texterna genom att dölja deras betydelse i nästan ogenomträngligt dunkel.

Obestridligt är, att de ”avsiktligt” sammanblandat tidsuppgifterna och särskilt ordningsföljden för händelserna, och detta av mycket goda skäl: deras skrifter och urkunder var alla esoteriska. De babylonska prästerna gjorde endast samma sak som andra forntida nationers präster. Deras urkunder var bara avsedda för de Initierade och deras lärjungar, och det var endast de senare som erhöll nycklarna till deras verkliga mening. Men professor Sayces anmärkningar inger goda förhoppningar. Ty han förklarar svårigheten med följande ord:

Eftersom Ninive-biblioteket mestadels innehöll avskrifter av äldre babyloniska texter, och avskrivarna höll sig bara till sådana inskriftstavlor, som var av särskilt intresse för de assyriska erövrarna, vilka tillhörde en jämförelsevis senare tid, så bidrog detta mycket till den största av alla våra svårigheter nämligen den, att vi så ofta lämnades i okunnighet om våra urkunders ålder och vårt bevismaterials bestämda värde för historien.

Man kan således vänta att någon ännu färskare upptäckt skall bli ett nytt tvingande skäl att flytta de babylonska händelserna så långt
bortom år 4 000 f. Kr., att de i varje bibeldyrkares ögon blir förkosmiska.

Hur mycket mera skulle inte paleontologin ha fått veta om inte milljoner böcker och skrifter blivit förstörda! Vi menar det alexandrinska biblioteket, som tre gånger blivit skövlat, nämligen år 48 f. Kr. av Julius Caesar, vidare år 390 e. Kr. och slutligen år 640 e. Kr. av kalifen Omars general. Dock, vad är detta i jämförelse med de verk och urkunder, som förstördes i de ursprungliga atlantiska biblioteken, vilka sägs ha innehållit annaler, skrivna på garvade skinn av jättestora antediluvianska vidunder? Eller i jämförelse med de oräkneliga kinesiska volymer som förstördes på befallning av den kejserliga Tsin-dynastiens grundläggare, Tsin Shi-Huang-ti, år 213 f. Kr.? Ändå kunde likväl aldrig det kejserliga babylonska bibliotekets lertavlor eller ens de kinesiska samlingarnas ovärderliga skatter ha innehållit sådana upplysningar som de, vilka blott ett enda av de nämnda atlantiska ”skinnen” skulle ha meddelat den okunniga världen.
 
Men även med de ytterst magra data som för närvarande står vetenskapen till buds, har den insett nödvändigheten av att flytta tillbaka nästan alla babylonska tidsbestämningar, och detta har den också gjort, ganska frikostigt till och med. Av professor Sayce erfar vi, att även de urgamla statyerna vid Telloh i Nedre Babylon nyligen förklarats vara samtidiga med den fjärde dynastin i Egypten. Olyckligtvis delar dynastierna och pyramiderna de geologiska periodernas öde, deras ålder uppges godtyckligt och får bero på respektive vetenskapsmäns hugskott. Arkeologerna säger sig nu emellertid veta, att de nyssnämnda statyerna är huggna av grön diorit, som bara kan erhållas på Sinai-halvön, och att

de ifråga om konststil och måttbestämningar överensstämmer med liknande dioritstatyer, uppförda av den tredje och fjärde egyptiska dynastins pyramidbyggare . . . Den enda möjliga tid, då de sinaitiska stenbrotten kunnat innehas av Babylonen, måste för övrigt antas ha infallit kort efter slutet av den period, under vilken pyramiderna byggdes, och endast därigenom kommer vi att förstå, hur namnet Sinai kunnat härledas av Sin, benämningen på den ursprungliga babylonska månguden.

 
Allt detta är mycket logiskt, men vilken tid har man bestämt för dessa dynastier? Sanchuniatons och Manethos synkronistiska tabeller eller vad som återstod därav, sedan den helige Eusebios fått handskas med dem har man förkastat och vi få fortfarande nöja oss med de fyra eller fem tusen år man så liberalt beviljat Egypten. I alla händelser är dock något vunnet. Det finns äntligen en stad på jordens yta, som man erkänt en ålder av åtminstone 6 000 år, och det är Eridu. Geologin har gjort denna upptäckt. För att än en gång anföra professor Sayces ord:

Man har nu även lyckats bestämma tiden för igenslammningen av Persiska vikens översta del, varav framgår, att mellan 5 000 och 6 000 år förflutit sedan den tid, då Eridu, som nu ligger tjugufem mil från kusten, var hamnstad vid Eufrats mynning och sätet för den babyloniska handeln med södra Arabien och Indien. Och framförallt så bereder den nya kronologin tidsutrymme för den serie förmörkelser som omtalas i det stora astronomiska arbetet ”Bels observationer”, och det blir även möjligt för oss att förstå den annars oförklarliga förändringen i vårdagjämningspunktens läge, som ägt rum sedan våra nuvarande zodiaktecken omtalades av de äldsta babylonska astronomerna. När den akkadiska kalendern ordnades och de akkadiska månaderna fastställdes, var solen vid vårdagjämningen inte såsom nu i Fiskarnas eller ens i Vädurens, utan i Oxens stjärnbild. Eftersom dagjämningspunkternas precessionshastighet är känd, finner vi, att solen vid vårdagjämningen stod i Oxens bild från omkring 4 700 f. Kr., och vi erhåller således astronomiska tidsbestämningar, som inte kunna bestridas.

Det borde förtydliga vår ställning om vi här en gång för alla förklara att vi användar C. Lyells namnbeteckning för tider och perioder, att således, då vi tala om sekundär- och tertiärtiden eller om eocen-, miocen- och pliocenperioderna, så åsyfta vi endast att därmed göra våra fakta mera begripliga. Eftersom dessa tidsåldrar och perioder ännu inte fått någon fast och bestämd tidslängd  så har man vid olika tillfällen uppgett allt från 2½ till 5 millioner år för en och samma tidsålder (den tertiära), och då det inte torde finnas två geologer eller naturforskare, som hyser samma åsikt om detta kan ju de esoteriska lärorna ställa sig alldeles likgiltiga inför frågan om människans framträdande i sekundär- eller tertiärtiden. Om de åt den senare tillmäter en längd upp emot 15 miljoner år – desto bättre. Den ockulta läran, som omsorgsfullt bevarar sina verkliga och noggranna siffror rörande den Första, Andra och två tredjedelar av den Tredje Rotrasen, ger bara bestämda upplysningar i ett enda avseende det vill säga, angående åldern av ”Vaivasvata Manus mänsklighet ”.

En annan bestämd uppgift är att den kontinent vilken den Fjärde Rasen tillhörde och på vilken den levde och omkom, visade under eocenperioden de första symptomen till sjunkande, och att det var under miocentiden som den slutligen förstördes med undantag av den lilla ö, som omtalas av Platon. Dessa påståenden vill vi nu söka bekräfta med vetenskapliga data.


   _________________________________________________________

länk till Teosofisk Ordbok Online av Helena Blavatsky
   _________________________________________________________


| 
till Helena Blavatsky  Online
| till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23