Nya ord (september 2005) ur Teosofisk Ordbok av Helena Blavatsky

Elyseiska (gr)*. De Elyseiska Mysterierna var de mest berömda och de äldsta av alla grekiska Mysterier (bortsett de från Samotrake), och firades i närheten av den lilla byn Eleusis, inte långt ifrån Aten. Epiphanius härleder dem till Inachos dagar (1800 f Kr) och anses vara grundade av Eumolpus, som var kung av Trace och en Hierofant, allt enligt annan källa. De firades till Demeters ära, den grekiska Ceres och den egyptiska Isis; och den sista akten av skådespelet hänvisar till ett offrande offer av försoning och återuppståndelse, då den Initierade erkändes den högsta graden av ”Epoptes” (se detta ord). Mysteriernas festival började under Boedromion månaden (september), tiden för vindruvsskörden, och varade från den 15e till den 22a under sju dagar. Den hebreiska Tabernakel högtiden, Insamlandets högtid, under Ethanim månaden (den sjunde), började även denna, den 15e och slutade den 22a i samma månad. Namnet på månaden (Ethanim) är härlett, enligt vissa, från Adonim, Adonia, Attenim, Ethanim, och hyllade Adonai eller Adonis (Thammuz), vars död sörjdes av hebréerna i Bethlehems lunder. Offrandet av både ”Vin och Bröd” utfördes innan Initiationsmysterierna och under ceremonin så delgavs Mysterierna åt kandidaterna från petroma, en slags bok som var gjord av två stentavlor (petrai), som var sammanfogade på ena sidan och kunde öppnas likt ett band. (se Isis Unveild II, ss 44 och 91 och vidare för ytterligare förklaringar.)

Emanation, Läran om*. I dess metafysiska mening är den motsatsen till Evolution, fastän ändå ett med denna. Vetenskapen lär att evolution fysiologiskt är ett slags fortplantningssätt där ett embryo utvecklar fostret som pre-existerar inom föräldrarna, där utvecklingen och den slutgiltiga formen och karaktäristiken av detta embryo fullbordas i naturen; och inom kosmologin så fortgår denna process helt blint genom elementens växelförhållanden, och dess olika sammansättningar. Ockultismen svarar att detta endast är det yttre skeendet och att den verkliga processen är emanation, vägledd av intelligenta krafter under en omutlig LAG. Alltså, medan ockultisten och teosofen helhjärtat tror på evolutionsteorin som den förmedlats av Kapila och Manu, så är de Emanationister snarare än Evolutionister. Emanationsläran var en gång i tiden universell. Den lärdes ut av alexandrinska såväl som av indiska filosofer, av egyptier, kaldéer och hellenistiska Hierofanter, samt av hebréerna (i deras Kabbala, och till och med i Första Mosebok). För det är enbart på grund av en medveten felöversättning som det hebreiska ordet asdt har översatts med ordet ”Änglar” från Septuaginta texten [den grekiska översättningen av Gamla Testamentet], när detta ord egentligen betyder Emanationer, Eoner precis som det gör hos gnostikerna. I Femte Mosebok (XXXIII.,2) så har ordet asdt eller ashdt översatts med ”brann i eld en lag”, då den rätta översättningen av passagen borde vara ”på hans högra sida utgick en eld enligt lagen”: [inte brann i eld en lag, ], det vill säga, att elden av en flamma överförs och tas upp av en annan, likt en strimma av eldfarlig substans. Detta är en exakt beskriving av Emanationsläran. Så som det förklarades i Isis Unveiled: ”I Evolutionen som den nu börjar uppfattas, så förmodar man att det i materian finns en inneboende impuls att anta en högre form – ett antagande som tydligt uttrycktes av Manu och andra hinduiska uråldriga filosofer. Filosofens träd illustrerar detta i fallet med zinklösningen. Kontroversen mellan denna skolas anhängare och Emanationisterna kan kort beskrivas såhär: Evolutionisterna upphör med alla undersökningar vid det ”Ovetbaras” gräns; Emanationisterna tror att ingenting kan bli evolverat – eller som ordet betyder, inte komma från livmodern eller födas – om det inte först har involverat, vilket indikerar att livet utgår från en andlig potens ovanför det hela”.

Extra-kosmisk.* Utanför Kosmos eller Naturen. Ett meningslöst ord som uppfunnits för att påvisa existensen av en personlig gud, oberoende av eller utanför Naturen per se, och i motsattsförhållande till den panteistiska idén som anser att hela Kosmos är besjälad eller informerad av Gudomlighetens Ande, där Naturen endast är en dräkt, och materian den illusoriska skuggan av den verkliga osynliga Närvaron.

Gyges* (gr). ”Gyges ring” har blivit en välkänd metafor i den europeiska litteraturen. Gyges var av Lydisk härkomst och efter att ha mördat kung Candaules gifte han sig med kungens änka. Platon berättar för oss att Gyges vid ett tillfälle nedsteg i en öppning i jorden och upptäckte där en bronshäst vars öppna sida visade ett skelett av en man som hade en bronsring på sitt finger. När denna ring sattes på hans finger blev Gyges osynlig.

Gyllene Tidsåldern, Den. De forntida delade upp livscykeln i tidsåldrarna Guld, Silver, Brons och Järn. Den Gyllene Tidsåldern var en tidsålder av ursprunglig skönhet, enkelhet och allmän lycka.

Kshetranja* eller Kshetranjeswara (sk). Förkroppsligad ande, det Medvetna Jaget i sin högsta manifestation; den reinkarnerade Principen; ”Herren” inom oss.

Kumara* (sk). En obefläckad yngling, eller ung celibat. De första Kumarorna är Brahmâs sju söner, födda genom gudens lemmar, i den så kallade nionde skapelsen. Det påstås att de fick detta namn på grund av deras uttryckliga vägran att ”fortplanta sin art”, så därför förtäljer legenden att de ”förblev Yogis”.

Magi, ceremoniell.* Magi, enligt kabbalistiska riter praktiserades, såsom påpekats av rosencreutzare och andra mystiker, genom att åkalla högre andliga Krafter än Människan och kommendera Elementalerna som står mycket lägre än henne själv på tillvarons skala.

Madyhamikas* (sk). En sekt som omnämns i Vishnu Purana. Orientalister anser detta vara en ”buddhistisk” sekt, en åsikt som är en anakronism. Det var troligen först en sekt med hinduiska ateister. En senare skola med detta namn har etablerat sig i Tibet och Kina, och de lär ut ett sofistikerat nihilistiskt system som reducerar varje antagande till en tes och en antites för att därefter förneka båda. Den tar upp ett par principer från Nagarjuna som var en av grundarna av det esoteriska Mahayana systemet, men inte av de exoteriska travestierna. Allegorin betraktar Nagarjunas ”Paramartha” som en gåva från Nagas (Ormarna) vilket pekar på att han mottog sin lära från en hemlig skola av adepter och att de riktiga lärorna alltid hålls hemliga.

Magin. Den stora ”Vetenskapen”. Enligt Deveria och andra orientalister ”ansågs magin vara en helig vetenskap som inte kunde separeras från religionen” av de äldsta och mest civiliserade och lärda nationerna. Egyptierna, till exempel, var en av de mest uppriktigt religiösa nationerna, liksom hinduerna var och är än i dag. Platon sade att ”magi består av och är något man uppnår genom att man dyrkar gudarna”. Kan då en nation, på grund av de otaliga bevis som inskriptioner och papyrus ger oss, och som bevisligen har trott på magi i flera tusen år, ha blivit bedragen under en så lång tid. Och är det troligt att generationer efter generationer av en lärd och from hierarki, där många levde sitt liv i martyrskap, helighet och asketism, skulle ha bedragit sig själva och människorna (eller bara de senare) för nöjet att odla tron på ”mirakler”?

Fanatiker, har det sagts, gör vad som helst för att övertyga oss om en tro på deras gudar eller avgudabilder. På detta svarar vi: i så fall skulle inte brahminer, och egyptiska Rekhget-amens (se d. o.) eller Hierofanter ha populariserat tron på ”krafter” hos människan genom praktiserandet av magi för att tillvinna sig gudarnas tjänster, då dessa gudar i sanning är de ockulta krafterna eller potentialerna i naturen, som personifierats av de lärda prästerna eftersom de ärade endast attributen, av den enda okända namnlösa Principen. Som platonisten Proclus så kunnigt har uttryckt det: ”När de forntida prästerna reflekterade över att det fanns en viss allians och sympati hos alla naturliga ting i förhållande till varandra, och i ting som manifesterar ockulta krafter, och upptäckte att alla ting samexisterar i alltet, så fabricerade de en helig vetenskap från denna ömsesidiga sympati och likhet … och använde för ockulta syften både den celesta och jordiska naturen, och genom en särskild liknelse härledde de gudomliga dygder till denna lägre boning”.

Magin är vetenskapen som behandlar kommunikationer med och riktandet av övernaturliga och överjordiska Potentialer, liksom att kommendera dem som kommer från en lägre sfär än vår egen; det är även en praktisk kunskap om naturens dolda mysterier, som endast de få känner till, eftersom de är så svåra att uppnå utan att hemfalla i synd gentemot naturen. Antika och medeltida mystiker delade upp magin i tre klasser – Teurgia, Goetia och naturlig Magi. ”Teurgia har sedan långt tillbaka varit tillängnad teosofers och metafysikers speciella sfär”; säger Kenneth Mackenzie. Goetia är svart magi, och ”naturlig (eller vit) magi har stigit tillsammans med healing som burit upp den på sina vingar till den stolta positionen av att bli ett exakt och progressivt studieobjekt” – andra kommentarer som adderats av vår lärda bortgångne Broder är slående. ”De veklighetsbetonade önskningarna som finns i det moderna tidevarvet har bidragit till att nedbringa magin till vanrykte och löje. … Tro (på sitt eget själv) är ett väsentligt inslag i magin och existerade långt innan andra liknande idéer dök vilka förutsätter dess pre-existens. Det har sagts att det krävs en vis man för att kunna skapa en dåre; och en människas idéer måste vara upphöjda nästan till gränsen till dårskap, det vill säga, hennes hjärnkapacitet måste höjas långt över den miserabla status som råder i dagens moderna civilisation innan hon kan bli en sann magiker; för ett utövande av denna vetenskap implicerar ett visst mått av isolering och ett förnekande av självet”. En mycket stor isolering är i sanning en prestation som utgör ett underbart fenomen, ett mirakel i sig själv. Ändå är magi inte något övernaturligt.

Såsom Jamblikos förklarat ”de som genom helig teurgi tillkännager att de kan uppstiga till mer upphöjda och universella Essenser, och till dem som är erkända att stå ovan ödet, nämligen gud och demiurgen: som varken använder materian, och inte heller förutsätter andra saker vid sidan om, förutom iakttagelsen av den förnimbara tiden”. Några börjar redan att upptäcka existensen av subtila krafter och influenser i naturen av vilka de hitintills inte vetat något om. Men som dr Carter Blake så sanningsenligt påpekar ”det nittonde århundradet är inte århundradet som upptäckt uppkomsten av ett nytt tankesätt, eller sett slutet av ett gammalt”, till vilket mr Bonwick tillägger ”om de antika folken visste lite om våra undersökningsmetoder angående naturens hemligheter, så vet vi än mindre om deras.

Manasasrovara (sk.) Uttalas fonetiskt Mansoravara. Betecknar en helig sjö i Tibet uppe i Himalaya som även kallas Anavatapta. Manasasarovara är namnet på denna sjös skyddsgud, och enligt folktron sägs denna gud vara en naga, en ”orm”. Om ordet översätts esoteriskt betyder det en stor adept, en vis man. Sjön är en berömd plats för årliga hinduiska pilgrimer eftersom Vedaböckerna sägs ha skrivits där längs dess stränder.

Manikeerna (lat.) En sekt från tredje århundradet som trodde på de två eviga principer, gott och ont; där den förra gav människosläktet deras själar och den senare deras kroppar. Sekten grundades av en halvkristen mystiker vid namn Mani som utgav sig för att vara den väntade ”Tröstaren”, Messias och Kristus. Många århundraden senare efter att sekten varit död, uppstod ett Brödraskap som kallade sig för ”Manikeer” som var av frimurarkaraktär med flera initiationsgrader. Deras idéer var kabbalistiska men blev misstolkade.

Manas, Kama (sk.) Bokstavligen ”begärets medvetande” som hos buddhisterna är den sjätte Chadayatana (se d.o.) eller de sex kunskapsorganen, och därför det högsta av dessa, syntetiserat av den sjunde som kallas Klichta, den andliga förnimmelsen som uppfattar det som undgår detta (lägre) Manas, eller den ”Mänskliga-animala själen” som ockultisterna benämner den. Medan det högre Manas eller Jaget är direkt relaterat till Vijnana (den 10:e av de 12 Nidanas) – som är den fullkomliga kunskapen av alla former av kunskap, oavsett om vi relaterar till objekt eller subjekt i den Nidaniska kedjan av orsak och verkan; det lägre Kama Manas är enbart en av Indriya eller Sinnesorganen (rötterna). Väldigt lite kan sägas om Manas duala karaktär eftersom läran som behandlar den är endast korrekt framställd i de esoteriska verken. Dess omnämnande kan därför bara bli väldigt ytlig.

Mantras* (sk.) Verser från Vedaböckerna använda som åkallanden och förtrollningar. Med mantra anses alla de avsnitt ur Vedaböckerna som är åtskilda från Brahmanas eller deras tolkningar.

Manas Sutratma* (sk.) Två ord som betyder ”förnuftet” (Manas) och ”Tråd Själen” (Sutratma). Det är, som vi sagt, en synonym till vårt Jag eller det som reinkarnerar. Det är en teknisk term inom den vedantiska filosofin.

Manasaputra* (sk.) Bokstavligen ”Förnuftets Söner” eller de förnufts-födda Sönerna; även ett namn som getts till våra högre Jag innan dessa inkarnerade i människosläktet. Inom de exoteriska fastän allegoriska och symboliska Puranaböckerna (de heliga och forntida hinduiska skrifterna) så är detta titeln som ges till Brahmas förnuftsfödda Söner, Kumara.

Manu* (sk.) Den store indiske lagstiftaren. Namnet kommer från sanskrit roten, man, ”att tänka”– egentligen mänskligheten, men står för Swayambhuva, den förste manu som utgick från Swayambhu, ”den Självexisterande”, sålunda Logos och mänsklighetens Skapare. Manu är den förste Lagstiftaren, nästan en Gudomlig Varelse.

Manvantara* (sk.) En manifesteringsperiod, i motsats till Pralaya (upplösning eller vila) som appliceras på olika cykler, speciellt på Brahmâs Dag, 4320 000 000 solår – men även på manus regeringsperiod 308 448 000 år (se vol II av The Secret Doctrine, s 68 et. seq.). Bokstavligen, Manuantara – mellan Manuer.

Stor Tidsålder* Det finns flera ”stora tidsåldrar” som nämns av de forntida. I Indien omfattade denna tid hela Maha-manvantaran, ”Brahmâs tidsålder”, där varje ”Dag” representerar en kedjas livscykel – det vill säga, omfattar en period av sju Runder. (se De Invigdes Lära av A P Sinnett.) Emedan en ”Dag” och en ”Natt” representerar en Manvantara och Pralaya på 8640 000 000 år, så existerar en ”tidsålder” under en period av 311, 040 000 000 000 år; varefter Pralayan eller universums upplösning blir universell.Hos egyptierna och grekerna så hänvisade den ”stora tidsåldern” bara till det tropiska och sideriska året vars längd var 25 868 solår. Men on den fullständiga tidsåldern – som omfattar gudarna – säger de ingenting, då detta var ett ämne som endast diskuterades och avslöjades vid Mysterierna och under Initiationsceremonierna. Kaldéernas ”stora tidsålder” var av samma tidslängd som hinduernas.