Jakob Böhme, den störste bland mystiker och den tyska filosofins fader, var hela sitt liv bara en arbetande skomakare. Han föddes år 1575 i gamla Seidenberg, en by nära Görlitz i Schlesien, och dog i Görlitz år 1624. Jacob Böhme har ingen biografi. Jacob Böhmes böcker är hans bästa biografi. Jakob Böhmes hela liv levdes allt under det att han arbetade med sina händer, i det djupaste och mest självständiga tänkande; ledsagat av genomträngande uppenbarelser av Gud och av naturen samt i bön, lovprisande av Gud och i kärlek till Gud och människor. Om Jakob Böhme kan man med fullkomlig sanning och nyktert allvar säga, att han levde, rörde sig och hade sin varelse i Gud. Jakob Böhme har ingen levnadsbeskrivning, eftersom hela hans liv var dolt med Kristus i Gud.

Men på samma gäng som det är sant, att vi inte äger någon levnadsbeskrivning av Jakob Böhme i detta ords vanliga betydelse, är det också ett glädjande faktum, att en rik gottgörelse erbjuds oss i de oskattbara småsmulor av självbiografi, med vad alla hans böcker är så rikligt beströdda. Och inget kunde vara mer vinnande och tilltalande än just dessa tillfälliga, inte övervägda yttranden av Böhme om sig själv.

Mitt i den djupaste kontemplation kastar Böhme plötsligen helt tillfälligt ut några rader av ett barns hjärtevinnande, förtroliga bekännelser om sig själv och om sin egen andliga erfarenhet. Och av det kommer det sig att Böhme, utan att avse det, lämnat efter sig en fullständig historia om sina utvecklade själsgåvor och sitt helgade hjärta i dessa utbrott av misstro till sig själv, av självförebråelser och självförsvar, av vilka hans filosofiska och teologiska, såväl som hans apologetiska och hans på erfarenhetsrön grundade böcker är så rika.

Det vore en enormt stor tjänst för vår bästa litteratur, om några av Böhmes lärjungar ville genomgå alla Böhmes böcker, i syfte att göra en fullständig samling och sammanfattning av hans bästa självbiografiska yttranden. En sådan bok skulle, ifall den gjordes väl, skulle genast inta en plats i jämnbredd med den heliga Augustini Bekännelser, Dantes, Divina Comedia och John Bunyans, Överflödande nåd. Det skulle då bli för alla, vad nu endast få vilja tro, nämligen att Jakob Böhmes hjärtelag, såväl som andliga erfarenhet, berättigar honom till en av de främsta platserna bland de stora klassiska mästarna på detta stora område.
 
I det nittonde kapitlet av hans »Aurora» påträffar vi ett mycket betydelsefullt ställe av självbiografisk art. På detta ryktbara ställe omtalar Böhme för sina läsare, att, när hans ögon först började öppnas, synen av denna världen fullkomligt överväldigade honom. Asaphs erfarenheter, så mäktigt framställda för oss i den 73:e psalmen, ska för dem, som inte känna Böhme, bäst uttrycka, vad Böhme också hade genomgått, innan han kom nära Gud. I likhet med den begrundande och tankfulle psalmistens, hade även Böhmes steg nära på stapplat, när han såg de orättfärdiges framgång och iakttog, hur änglar, fulla av tårar, så ofta utpressades ur Guds barns ögon. Livets hemlighet, Livets synd och elände hade kastat Böhme ned i ett djupt och otröstligt svårmod. Inget bibelställe kunde trösta honom. Hans tankar om Gud vore sådana, att han inte ens långt efteråt, då dessa tankar för längesedan försvunnit, tillåter sig och dristar sig att nedskriva dem på papperet. I denna förskräckliga ångest upplyfte han sitt hjärta till Gud, fastän han ännu obetydligt visste, vad Gud var, eller vad hans eget hjärta var. Han endast insvepte hela sitt hjärta och sinne, sin vilja och sina önskningar i Guds kärlek och barmhärtighet, fast besluten att inte ge vika, att inte låta avfärda sig, intill dess Gud bönhört honom och hjälpt honom. »Och då, när jag fullkomligt satt hela mitt liv på spel, när jag vågat mitt vara eller inte vara på vad jag gjorde, då föreföll det mig plötsligen, som om min ande med ens brutit sig igenom helvetets portar och blivit upptagen i Guds armar och sluten till Guds hjärta. Med inget annat kan jag jämföra det än med uppståndelsen på den yttersta dagen. För då jag säger det med den djupaste vördnad – då såg jag med min andes öga – Gud. Jag såg både, vad Gud är, och jag såg, hur Gud är det, Han är. Och på samma gång fick jag en mäktig, oemotståndlig och oemotståndlig ingivelse att skriva ned detta för att bevara, vad jag sett. Somliga människor kommer att driva gyckel med mig och uppmana mig att hålla mig till mitt yrke och inte bry min hjärna med filosofi och teologi. »Låt bli, dessa höga ting», kommer de att säga, »och överlämna dem till sådana, som har både tid och anlag för dem. »Jag har ofta sagt mig själv detsamma, men Guds sanning glödde och brann i mina ben, till dess jag tog till bläck och penna och började skriva ned, vad jag sett och skådat. Men på samma gång och trots detta får ni inte begå det misstaget att hålla mig för ett helgon eller en ängel. För även mitt hjärta är fullt av ondska. I hätskhet, i hatfullhet och i brist på broderlig kärlek är jag, efter allt vad jag skådat och upplevt, fullkomligt lik alla andra människor. Ja, jag är sannerligen av alla människor den, som är mest full av all slags skröplighet och hätskhet.» Böhme fastslår i alla sina böcker, att, vad han skrivit, det har han fått motta direkt och omedelbart från Gud. »Låt ingen inbilla sig, att jag på allra minsta vis är större eller bättre än andra människor. När Guds ande är tagen bort från mig, kan jag inte en gång läsa så, att jag förstår, vad jag själv har skrivit. Varje dag måste jag kämpa med djävulen och med mitt eget hjärta, ingen i hela världen behöver det i högre grad. Ack nej!

Du måste inte för ett ögonblick tänka om mig, som hade jag av egen kraft eller genom min egen helighet klättrat upp till himmelen eller nedstigit i den bottenlösa avgrunden. O nej, hör mig! Jag är sådan du är. Jag har inte mer ljus än du. Låt ingen människa anse mig vara, det jag inte är. Men det jag är, kunna alla människor vara, som vilja – som verkligen vilja – tro och redligen kämpa och brottas för sanning och godhet under Jesus Kristus.

Var dag, som går, förundrar jag mig över, att Gud för första gången behagat uppenbara såväl den gudomliga naturen, som den förgängliga naturen och den eviga naturen för en så obetydlig och olärd människa som jag.

Men vem är jag, vad är jag, att jag skulle sätta mig emot det som Gud vill göra? Vad annat anstår det väl mig att säga än: »Se Din tjänarinnas son » Jag har ofta bönfallit honom om att ta bort ifrån mig dessa alltför djupa och alltför höga ting och att anförtro dem åt människor med större lärdom och bättre förmåga att uttrycka sig. Men alltid har han skjutit åt sidan min bön och fortsatt att tända sin eld i mitt inre. Och hur jag än strävat att dämpa hans uppenbarelses Heliga Ande, fann jag dock, att jag därmed endast samlat så mycket flera stenar för det hus, som han utsett mig och utsett mig att bygga för sig och sina barn i denna värld.»
 
Jakob Böhmes första bok, hans »Aurora», var inte någon bok alls, utan endast en knippa lösa blad. Inget var längre från Böhmes tankar, då han om kvällarna fattade sin penna, än att göra en bok. Och när han på kvällen efter slutat dagsarbete fattade sin penna, så var det för att åt sitt eget minne bevara och under kommande dagar tillgodogöra sig de uppenbarelser, som blivit honom tilldelade samt de andliga upplevelser och erfarenheter, övningar och prövningar, som det behagat Gud låta honom genomgå. Och för övrigt – Jakob Böhme hade aldrig kunnat skriva en bok, även om han försökt. Han var en fullkomlig främling inom böckernas värld. Och därtill kommer ytterligare, att han blivit upplyft till och införd i en värld, till vars företeelser ingen bok, som ännu skrivits, tills nu vågat så mycket som närma sig. Åter och åter kunde det inträffa, att Böhme, bäst han satt vid sitt arbete eller var ute och gick under stjärnhimmelen, eller deltog i den allmänna gudstjänsten i sin bänk i sockenkyrkan, plötsligen – liksom den fångne profeten vid Khebars flod – »blev fattad vid håret av sitt huvud» och bortförd att med sina ögon skåda Guds härlighet. Och sedan, när han kom till sig själv igen, brukade i hans själs innersta en »eldig maning» ge sig tillkänna, att till ett »minnesmärke» skriva ned, vad han återigen skådat och hört. »Porten till den gudomliga hemligheten stod stundtals så öppen för mig, att jag på mindre än en fjärdedels timma skådade, lärde och inhämtade mer, än om jag hade vistats under en följd av år vid något universitet. Jag förundrade mig mycket över detta och, fastän jag inte kunde fatta och förstå, hur det inträffade och på vad sätt det gick till, vände jag genast mitt hjärta till Gud för att tacka och prisa honom för detta. För jag skådade och lärde mig känna alla varelsers »vara»; klippan och avgrunden, såväl som Sonens födelse och Andens upplysning. Jag skådade även denna världens och alla dess varelsers uppkomst och ursprung. Jag såg i logisk ordning den gudomliga världen, änglarnas värld, paradiset och sist denna vår egen fauna och förmörkade värld. Jag såg det godas och det ondas början, deras sanna ursprung och »vara». Vilket allt i mig framkallade inte bara en stor förundran, utan även en stor glädje och fruktan? Och då var det som där ljöd i mitt sinne med befallande, överväldigande makt: att jag måste skriva ned allt detta med bläck och penna till ett minnesmärke för mig själv, eftersom jag knappast kunde rymma och behålla, vad jag skådat, inte heller med ord beskriva och uttrycka det. Under tolv år pågick detta inom mig. Stundtals slog mig sanningen plötsligt, lik en häftigt piskande regnstorm och därpå brukade det klara solskenet komma efter regnet. Allt detta var för att lära mig, att Gud vill uppenbara sig i en människas själ på det sätt och efter det mått, som Honom behagar, och som Han finner för gott.»
 
Ingen mänsklig varelse visste under hela denna tid, vad Jakob Böhme genomgick, och det var aldrig hans avsikt, att någon mänsklig varelse skulle få veta det. Men med all sin ödmjukhet och anspråkslösa tillbakadragenhet, kunde han likväl inte förbli okänd.

Hur det tilldrog sig, får vi inte fullständigt veta, men långt innan hans bok blivit färdig, fick en i trakten boende adelsman, som var livligt intresserad av dagens filosofiska och teologiska frågor, på ett eller annat sätt Böhmes handskrivna blad i sina händer, lät skriva av dem, och till Böhmes stora överraskning och sorg – även sprida dem.

Den ena avskriften efter den andra togs av Böhmes manuskript, till dess i en för båda olycklig stund en avskrift råkade i händerna på Böhmes församlingsherde. Hade det inte varit för detta missöde – om man så får kalla denna tillfällighet – skulle vi aldrig ha hört namnet av Gregorius Richter, förste stadspräst (pastor primarius) i Görlitz. Inte heller skulle vi då varit tvungna att tro på möjligheten av, att en Jesu Kristi tjänare och präst kunnat bli så fullständigt ursinnig av okunnighet, avund, vrede och hätskhet. Än i dag finns den nidskrift i förvar, som Böhmes själaherde riktade mot författaren av »Aurora», och det enda, den bevisar för oss är, att dess författare måste ha varit en man med oren tunga, dåligt huvud och ett elakt hjärta. Richters förföljelse förorsakade den beklagansvärde Böhme ett livslångt lidande. Men den tjänade på samma gång att för Böhmes samtid förkunna dennes snille och att lägga i dagen den smädade och förföljde mannens undfallenhet, ödmjukhet, foglighet och fridskärlek. »Pastor primarius Richter», säger en biskop, tillhörande Richters eget trossamfund, »var en man full av hierarkisk inbilskhet och stolthet. Han ägde endast en ytterst ytlig kännedom om sin tids dogmer och var absolut oförmögen att förstå Jakob Böhme.» Men det är inte på grund av begränsningen av hans förstånd, som Richter framträder inför eftervärlden så klandervärd och skuldbelastad. Ännu i dag, efter två århundraden av studium och mödosam forskning, under bön och heligt levnadssätt, är den ska, som kan göra anspråk på att förstå »Aurora» i sin helhet, liten och fåtalig. William Law, en man av överlägset förstånd och med det ödmjukaste hjärta, berättar för oss, att hans första läsning av Böhme försatte honom i ett »fullständigt svettbad» av häpenhet och förfäran. Inte underligt alltså, om en trångbröstad och hårdhjärtad man, som Richter, blev kastad i ett sådant svettbad av fördom, vrede och hätskhet.
 
Det är inte min avsikt att föra er ned i de djupa nejder, där Jakob Böhme bor och verkar. Och detta av ett mycket gott skäl. Jag har nämligen i dessa djupa ställen funnit inget säkert fotfäste för mina egna fötter. Jag vadar i djupare och djupare vatten och arbetar mig mödosamt fram, men likväl tornar sig det upp över mig, och brer ut sig omkring mig, och sänker sig ned under mina fötter, omätliga vidder av uppenbarelse och betraktelse, insikt och erfarenhet, framför vilka jag endast kan undra och tillbe. Tänk dig Jakob Böhme, arbetande med sina händer i sin ensliga verkstad, plötsligen uppryckt till himmelen, tills han beskådar i en hänförelsens syn den allra Högste, Herren Gud själv! Och sedan, se honom nedryckt allt intill helvetet, sopad ned till syndens och människohjärtats bottenlösa avgrund! I högre grad kanske än någon annan människa, vem hon vara månde, har Jakob Böhme blivit upphöjd och upplyft, tills han rör sig som en helig ängel eller ett förhärligat helgon bland osedda eviga ting. Jakob Böhme tillhör siarens (skaldernas) släkte, och även bland dem framträder han som en sannskyldig furste. Han är full av ögon, och alla hans ögon är fulla av ljus. Det förvånar mig inte, att höra hans lärjungar kalla honom såsom Hegel »en människa med en mäktig själ» eller, såsom Law »den upplyste Böhme», »den salige Böhme». I spekulativ styrka, säger Dr Kurtz, »och i poetisk rikedom, framställd med episk och dramatisk verkan, överträffar Böhmes system allt, som någonsin skrivits på detta område». Några av hans lärjungar har till och med djärvheten att fastslå, att även Isaak Newton plöjde med Böhmes kalv, men saknade mod att erkänna sitt lån.

Jag är fullkomligt villig att motta hans lärjungars vittnesbörd, då de om sin lärare säger, att han ägde ett privilegium och ett säkerhetspass sådant, att ingen dödlig någonsin haft dess like, sedan Johannes, efter Uppenbarelsebokens fullbordande, slöt sina ögon samman.

Efter förnyade och förlängda studier av Böhmes underbara böcker, kan inget av vad hans mest hängivna och hänförda lärjungar yttrat om sin älskade, sin tillbedda lärare, förvåna mig eller göra mig betänksam. Dante själv svävar inte med ett så majestätiskt vingslag som Böhme; och alla trumpeter, som ljuda i »Det förlorade paradiset» gör inte att mitt hjärta sväller och mitt blod att stelnar så som Jakob Böhmes brutna stavelser om syndafallet.

Det skulle inte förundra mig, om någon i den kommande världen påpekade för mig, att allt, vad Gichtel och S:t Martin och Hegel och Law och Walton och Martensen och Hartman har sagt om Jakob Böhme och om hans syner av Gud och naturen och människan, är nästan bokstavligen sant. Utan tvivel – nej sannerligen om ni öppnar på måfå Jakob Böhmes ungefär som Gregorius Richter öppnade »Aurora»; om en ny tanke är för er en plåga, en utmaning; om ni av någon anledning har en fördom i ert hjärta mot Böhme; om hans namn har en dålig klang i era öron, därför att någon, som ni inte tycker om, upptäckt honom och lovprisat honom, eller på grund av att ni själv inte ännu känner honom och älskar honom, då kommer ni, utan tvivel, att finna mycket hos Böhme att snava på, många stötestenar, som ger er rikliga skäl och fullkomligt berättigande att motsäga honom. Men, om ni är en sann forskare och en god människa; ert sinne är öppet och ödmjukt; om ni är beredd och villig att sitta vid vilken människas fötter som helst, ifall hon kan leda er – vore det också endast ett enda steg – ut ur er okunnighet och er ondska; om ni öppnar Böhme, benägen att tro honom och förhoppningsfull, förväntansfull – ja besluten att dra nytta av honom och hämta god näring ur honom – då, i den mån ni uppfyller dessa betingelser, efter måttet av er själs rymlighet och ert hjärtas gästfrihet; efter måttet av er ödmjukhet, ert allvar, ert tålamod, er läraktighet, er sanningshunger, er rättfärdighetshunger – efter samma mått ska ni finna Jakob Böhme vara, vad Maurice omtalar för oss att han fann honom vara: »en alstringskraftig tänkare». Om ni inte då ur mycket, som ni inte kan förstå, var nu skulden till detta än kan ligga, ur mycket slagg och avfall ska hämta det renaste guld och ur mycket agnar och halm det ädlaste vete, så bedrar jag mig mycket. Den gudomliga naturen, den mänskliga naturen, tiden, rymden, materien, livet, kärleken, synden, döden, heligheten, himmelen, helvetet – bland sådana ting som dessa måste den, som läser Böhme, har levat och rört sig alla sina dagar; han måste vara hemmastadd, för så vitt det är möjligt för en människosjäl bland sådana ting, som dessa, och då ska han börja förstå Böhme och sträva efter att allt bättre förstå honom; och där han ännu inte förstår honom, ska han tillskriva detta sin egen ouppmärksamhet, sin egen oförmåga, sin egen försumlighet att på ett lämpligt sätt förbereda sig och sin egen brist på nödvändig mognad för ett likadant studium.

På samma gång underrättar jag på förhand alla dem, som är intresserade att gå i lära hos Böhme om, att de, som vilja tala med Böhme och höra honom tala, de ska bli tvungna att lära sig ett absolut nytt och hittills okänt språk. För Böhmes böcker är skrivna varken på någon tids tyska eller engelska eller någon dialekt, utan på den mest originella och otympliga böhmenesiska. I likhet med John Bunyan, men aldrig med John Bunyans litterära behagfullhet, brukar Böhme låna än ett latinskt ord eller uttryck från sitt studium av lärda författare eller, oftare, från sina lärda vänners samtal; än tar han något astrologiskt eller alkemistiskt uttryck av Agrippa eller Paracelsus eller någon sådan stråtrövare, och syr sedan samman sin mening, liksom med becktråd och syl och hamrar ihop en sida av den mest olikartade och oerhörda fraseologi till dess vi, i synnerhet vid läsningen av Böhmes tidigare verk, beständigt utbrista: »Ack, den som hade ett kapitel av John Bunyans klara, ljudliga och klassiska engelska!  

»Aurora» skrevs på ett språk – om det kan kallas »skriva» och »ett språk» – som aldrig förr setts skrivas eller hörts talas och aldrig sedan har skrivits eller talats i hela vida världen. Och liksom våra studerande lär sig grekiska för att läsa Homeros och Platon och Paulus och Johannes; latin för att läsa Vergilius och Tacitus; italienska för att läsa Dante och tyska för att läsa Goethe, så berättar William Law, att han lärde sig Böhmes böhmenesiska högtyska, och det sedan han blivit gammal, på det att han genom att behärska språket kunde fullkomligt tillgodogöra sig »Aurora» och dess syskonböcker.

Och liksom våra skolpojkar skratta och göra sig lustiga över de främmande ljuden av grekiska och tyska, till dess de har lärt sig älska de stora författare, som skrivit på dessa språk, likaså bruka Wesley och Southey och själve Hallam göra sig lustiga på Böhmes bekostnad, håna honom och ge honom öknamn; därför att de inte bemödat sig att lära sig hans språk, fatta hans snille och insupa hans ande. Men på samma gång, och efter allt vad som sagts om Böhmes barbariska skrivsätt, omtalar biskop Martensen för oss, hur de, som läste Schelling, förvånades och hänfördes av Schellings rikedom på nya uttryck och nya ordvändningar i tyskarnas modersmål. Men alla dessa tillhörde Böhme eller var formade och bildade efter hans symboliska språk såsom mönster. Som det är, trots all hans astrologi och alkemi och barbariska stil och sätt att uttrycka sig, är jag för min del besluten att i frågan om Jakob Böhmes sunda sinnestillstånd och helighet ställa mig vid sidan av William Law, författaren till »Den allvarliga kallelsen», Bönens ande», »Kärlekens ande» och »Vägen till kännedom om Gud». Och jag vågar tro och hålla fast vid, att om jag enbart ägde den lärdom, det förstånd, det tålamod och den företagsamhet, som krävs för att fatta och behärska den böhmenesiska grammatiken och den böhmenesika vocabulan med alla dess tilltrasslade krångligheter, skulle även jag ha funnit i Böhme, vad Freher och Pordage och Law och Walton i honom funnit. Redan på den korta väg, som jag lagt bakom mig i denne store mans skrifter, har jag kommit på så sällsynta och rika gruvor av gudomlig och evig sanning, att jag lätt kan förstå, att de, som grävt djupare, träffat på rikedomar utan gräns. »Jämte Bibeln», skriver William Law, »är den upplyste Böhme min enda bok. För nådens och naturens hela konungarike var öppnat för honom. Då jag läser Böhme, är jag alltid som hemma, och nära Guds rike, som är inom mig.» »Jag är inte mig», sade Claude de S:t Martin, »för jag är nu nära mitt femtionde år, men inte förrän nu har jag börjat lära mig tyska för att kunna läsa denne fantastiske författare på hans eget språk. Jag har själv skrivit några inte förkastliga böcker, men jag är inte värdig att upplösa denne underbare mans skoremmar. Jag råder er att sänka er ned i djupen av Jakob Böhmes författarskap. Det finns i dem ett sådant djup och en sådan höjd av sanning, ren och läcker, en sådan näring»

Pådrivna av sin pastor primarius, dömde rådsherrarna i staden Görlitz Böhme att förvisas och förbjöd honom att någonsin skriva något mer. Men, i ren blygsel över vad de gjort, återkallade de omedelbart därefter Böhme från förvisningen; dock yrkade de, att han skulle inskränka sig till sitt yrke och upphöra med allt bokskriveri. Böhme hade ingen ärelystnad att skriva något mer, och i själva verket bevarade han sin tystnad och teg – även för sig själv – under sju hela år. Men under loppet av dessa år började det att bli med honom – för att använda hans egna ord – som med så många sädeskorn, som varit begravna i jorden och som, trots oväder och stormar, på grund av sin inneboende livskraft, måste spira upp, och detta även när förnuftet säger: »NU är det vinter, nu är allt hopp förbi, all kraft förbi.» Och på så sätt inträffade det, att Böhme, hörsammade en maning lik den, som framlagt »Aurora», med väldig fart skrev sin härliga, om än mycket svårfattliga bok »Det gudomliga väsendets tre principer». Själv kallar han »De tre principerna » sitt A. B. C. och den lättaste av sina böcker. Och William Law tillråder alla nybörjare i studiet av Böhme, att under tillräckligt lång tid läsa i ensamhet de tionde och tolfte kapitlen av »De tre principerna».

Jag ska låta Böhme med egna ord beskriva innehållet av »sin lättaste bok». »I denna min andra bok», säger han, »förklaras, vad Gud är, vad naturen är, vad de skapade varelserna är, vad Guds kärlek och mildhet är, vad Guds vilja är, vad Guds vrede är, och vad glädje och sorg är. Också hur alla ting har tagit sin början; tillika med den sanna åtskillnaden mellan eviga och förgängliga varelser. I synnerhet om människan och hennes själ, vad själen är och om den är ett evigt, skapat väsen. Likaså, vad himlarna är, i vilka Gud och de heliga änglarna och de heliga människorna bo, och helvetet, varuti djävlarna bo; och hur alla ting ursprungligen skapats och fått sin tillvaro. »In summa», vad alla väsendens väsen är.

Och härmed rekommenderar jag mina läsare åt Guds ljuva kärlek.» Enligt Christopher Walton var »De tre principerna» den första bok av Böhme, som William Law någonsin höll i sin hand. Alltså var detta det titelblad och det innehåll, som kastade denna konungsliga och heliga själ i ett sådant svettbad.

Det var en stor dag för William Law, och genom honom blev det helt visst en stor dag för engelsk teologi, när han i ett gammalt bokstånd händelsevis träffade på »De tre principerna», till engelskan överflyttade av en advokat av »The inner temple» [1] Bilden av detta bokstånd är med ljusets och kärlekens linjer inristade i hjärtat hos varje tacksam läsare av Jakob Böhme och av William Law’s senare och rikare och mognare skrifter.
_____________

[1] Byggnader nära »Strand» (en gata) i »The City of London», bebodda huvudsakligen av advokater.

Inom tre månader efter avslutandet av »De tre principerna» hade Böhme sammanfattat en senare avhandling med titeln: »Människans trefaldiga liv». Hur anspråkslös Böhme än var, när det gällde honom själv, kunde han likväl inte vara alldeles blind beträffande sina egna, enastående böcker. Och han sade endast den enkla sanningen angående sin tredje bok, när han om den yttrade, vad han i själva verket brukade konstant säga om alla sina böcker, att den skulle tjäna varje läsare efter hans förutbestämning, hans anlag, hans lynne, hans temperament, hans yrke och hela hans inre tillstånd. Ni kommer snart att tröttna på alla tvisteböcker, skrev han till Casper Lindern, om ni begrundar Människans tre faldiga liv, och innesluter den i er själ och hjärta.» »Pånyttfödelsens tema», säger Christopher Walton, »är alla Böhmes skrifters kärna och syfte, och här kan lärjungen anvisas att tillägna sig de åtta första kapitlen av »Det trefaldiga livet», vilka syns ha stått högt i Mr Law’s gunst.»

Böhmes nästa bok var ett märkvärdigt stycke arbete, och det hade ett mycket egendomligt upphov. En viss Balthazar Walter, som tycks ha varit en annan Paracelsus i sin kärlek till kunskap och i sitt levnadslånga jagande efter kunskap, hade liksom Paracelsus, färdats mot öster och väster och norr och söder på spaning efter den där urgamla och förborgade visdomen, om vilken på den tiden så många människor drömde. Men Walter hade, i likhet med sin föregångsman Paracelsus, kommit tillbaka från sina vandringar som en ödmjukare, en visare man, mer beredd att lära och lägga på hjärtat den sanning, som hela tiden några av hans egna landsmän hade kunnat lära honom. Vid sin återkomst från Österlandet fann Walter Jakob Böhmes namn på allas läppar; och vid ett besök i den lilla verkstaden i Görlitz, där »Aurora» och »Det trefaldiga livet» kommit till, hade Walter visdom nog att inse och mod nog att erkänna, att han där funnit en lärare och en vän, sådan som varken Egypten eller Indien givet honom.

Efter många ofantligt intresserika besök i Jakob Böhmes verkstad, blev Walter övertygad om, att Böhme var allt, ja mer än allt, vad hans mest hängivna beundrare påstått honom vara, och följaktligen gjorde Walter upp en plan, som avsåg att ur Böhmes djupa och ursprungliga själ locka ur en lösning av en del av de filosofiska och teologiska problem, som upprörde och söndrade den tidens lärde. I detta syfte gjorde Walter en rundresa till Tysklands förnämsta universitet, samtalade med professorerna och studenterna, samlade en lång lista på de frågor, som på den tiden diskuterades i dessa lärosäten och sände listan till Böhrne med begäran att uppmärksamma och bry sig om dessa frågor och försöka besvara dem. »Älskade herre», skrev Böhme efter tre månaders begrundande och bön, »min gode vän; det är omöjligt för en människas förnuft och förstånd att svara på alla de frågor ni framlagt mig. Alla dessa ting känner endast Gud.

Men på det att ingen människa ska yvas och berömma sig, använder Han sig då och då av mycket obetydliga människor för att göra sin sanning känd, så att man måste se och erkänna, att allt kommer endast från Guds hand».

Det berättas, att Carl I, efter att ha läst den engelska översättningen av Böhmes svar på »De fyrtio frågorna» skrev till utgivaren, att, om Jakob Böhme inte var någon lärd man, så bodde den Helige Ande ännu bland människor; och om han var en lärd man, så var hans bok en av de bästa, som någonsin blivit skriven. »De fyrtio frågor» upplevde många upplagor både på kontinenten och i England, och det var denna bok, som vann åt Böhme benämningen »den teutoniske filosofen», ett namn, varmed han än i dag utmärks bland författare. Följande är några av de universitetsspörsmål, som Balthazar Walter skrivet ned och skickat till Jakob Böhme till besvarande: »Vad är människans själ i sitt innersta väsen, och hur skapas den, själ efter själ, till en avbild av Gud?
 
Fortplantas själen från fader till son liksom kroppen, eller skapas den varje gång på nytt, på nytt inblåst av Gud?

Hur kommer arvsynden in i varje enskild själ? Hur föder och livnär sig och växer den heliga människans själ på Guds ord?

Varifrån kommer fiendskapen till döds emellan kött och ande?
 
Varthän går själen, när den vid döden lämnar kroppen?

Varuti består hennes vila, hennes uppvaknande och hennes förhärligande?
 
Kristi själ och ande, vad är de, och är de av samma beskaffenhet som våra?

Vad och var är paradiset?
 
Genom ett hundra och fjorton stora »quarto-sidor pågår Böhmes förvånande svar på de fyrtio frågorna, varpå han tillägger detta: På så sätt, min älskade vän, har vi skrivet ned, efter våra gåvor, ett fullständigt svar på era frågor, och vi uppmana er såsom en broder att inte förakta oss. För vi är inte födda av mänsklig skicklighet, utan av uppriktighet och enfald. Vi erkänna alla, vilka älska sådan kunskap, som våra bröder i Kristus, med vilka vi hoppas i evighet fröjda oss i den himmelska kön. För vår bästa kunskap här är endast en dels eller en del av kunskapen, men när vi nått fram till fullkomligheten, då ska vi se, vad Gud är, och vad Han kan göra. Amen».

»En avhandling om Guds sons mandoms anammelse » kommer därnäst, och därefter har vi tre smärre arbeten, skrivna för att reda upp och fastslå åtskilliga svåra och omstridda punkter i detta och några av hans föregående verk. Att skriva om Guds sons människoblinde skulle kräva, säger Böhme, en ängels penna; men hans försvar är, att hans penna är bättre än någon ängels, därför att hon är förd av en syndares kärlek. Året 1621 såg en av Böhmes ursprungligaste och mäktigaste böcker dagen, — »Signatura Rerum». I denna märkliga bok lär oss Böhme, att alla ting har två världar, i vilka de leva, en inre värld och en yttre. Alla skapade ting har ett inre och osynligt väsen samt en yttre och synlig form. Och den yttre formen är alltid mer eller mindre nyckeln till den inre karaktären. Hela denna värld, som vi se omkring oss, och av vilken vi själva är själen – allt, allt är en sinnebild, en »signatur» av en osynlig värld. Denna djupa grundsanning eller princip löper igenom hela skapelsen.

Skaparen följde denna princip i allt sitt verk; och den begrundande själen kan se denna princip framträda i allt Hans verk, i blommor, träd och djur,
 
Vår tyske Böhme älskade inte blommor,
till dess en dag på vandring genom ängen
han plötsligt iakttog, hur blommor tala,
ja, vände sig och talade med honom.
Den dagen hade tusenskönan öga,
som tindrade, när hon utbytte tankar
med gullvivan om dessa höga ämnen!
Berörda ser vi dem i Jakobs prosa.

Men, bäst av allt, denna princip framträder tydligast i en människas tal, uppträdande, ansiktsuttryck och anletsdrag. Var dag, som går, får människor över sig en stämpel, som gör deras inre väsen känt. Varje gärning de utför, varje ord de tala, varje önskan de hysa – allt kommer ut och fästes för alltid i deras karaktär och även utseende. »Därför», säger Böhme i början av sin bok, »ligger en mycket stor kunskap fördold i signaturen. För genom alla varelsers yttre form, genom deras röst och gärning såväl som genom deras impulser, böjelser och önskningar ger sig deras fördolde ande tillkänna. För naturen har gett åt varje ting dess eget tungomål, i överensstämmelse med dess innersta väsen. Och detta tungomål, detta språk är naturens, i vilken allting beständigt talar, röjer sig, blottar sig, och visar sig vara vad det är ja, ända därhän, att allt, som talas och skrivs till och med om Gud, hur sant det än kan vara, inget intryck ska kunna göra på mig, om den, som talar eller skriver, inte har den gudomliga naturen i sig; han har då inte den hammare i sin hand, som kan avlocka något ljud från min klocka eller få den att vibrera.
 
»Vägen till Kristus» var Böhmes nästa bok, och i de fyra dyrbara avhandlingarna, som utgör denna bok, använder vår författare en alldeles ny metod. I sin »Aurora», i »De tre principerna», i »De fyrtio frågor» och i »Signatura Rerum» har Jakob Böhme skrivet för filosofer och teologer. Eller om han i alla dessa verk skrivit ned i främsta rummet »ett minnesmärke» åt sig själv, så har det även då gällt den filosofiska och teologiska sidan av hans egen själ. Men i »Vägen till Kristus » skriver han för sig själv i det syfte, som, en gång av Jakob Böhme accepterat, sedan aldrig för en dag negligeras. Böhmes älsklingsställe i den Heliga skrift, näst efter vår Herres löfte om den Helige Ande till dem, som bedja om honom, var liknelsen om den förlorade sonen. I alla sina böcker är Böhme denne son, betäckt med hugg och slag och öppna, stinkande sår, men som äntligen börjar komma till besinning och återvänder till sin fader.

»Vägen till Kristus» är en skapelse av det allra största djup och den allra största styrka, men djupet och styrkan är hjärtats och samvetets mer än förståndets och den genomträngande skarpblicken. Denna härligt evangeliska bok består av fyra skrifter, titulerade »Om sann ånger», »Om sann underkastelse», »Om födelse på nytt» och »Om det översinnliga livet». Och en djup stämning och underton av »självbiografiskt liv och intresse går igenom de fyra skrifterna och sammanbinder dem till en levande enhet. »En soldat», säger Böhme, »som har varit i krig, kan bäst lära en annan soldat att strida». Och varken Augustinus eller Luther eller Bunyan bära djupare hugg eller bredare ärr eller berätta en ädlare saga i någon av sina självbiografiska böcker självbiografier värdiga sanna stridsmän – än vad Böhme gör i sin »Vägen till Kristus». I början av »Den sanna ångern » lovar han oss att berätta om förloppet av sin vandring och om den väg, på vilken han själv har gått. »Författaren ger dig härmed den bästa juvel han har. Och en sann juvel är det, det intygar den, som nu talar. Om »Den sanna ångern» har något fel alls, så är det samma fel, som i Rutherfords »Brev».

För somliga av sina läsares smak använder Böhme liksom Rutherford nästan för mycket av det äktenskapliga livets språk och bilder i sin framställning av Kristi kärlek till den trolovade själen och den trolovade själens kärlek till Kristus.

Men med denna och alla sina andra brister är »Den sanna ångern » en skrift, som, en gång upptäckt av rätta läsare, ska förbli den lycklige upptäckarens beständige följeslagare under alla hans botgöringsdagar på jorden. I det den engelske läsaren rycks med genom den fjärde skriften »Det översinnliga livet», upplever han en ny och växande känsla av ro och förnöjelse, förenad med en mystisk lyftning, ett mystiskt försjunkande, nästan nya till och med för läsaren av Böhmes böcker. Den nya höjden och djupet och den symboliska betydelsen och andligheten är helt och hållet Jakob Böhrnes egna; men stilens naturlighet och lätthet, rytmen och tonen är uteslutande William Laws. I sitt förberedande arbete för en ny upplaga av Böhme på engelska har William Law översatt på nytt och bearbetat »Det översinnliga livet», och utgivaren av 1781 års upplaga av Böhmes verk har införlivat Laws härliga tolkning av denna skrift i stället för John Sparrow’s förträffliga, men något gammalmodiga tolkning. Vi är John Sparrow’s ständiga gäldenärer för det ofantliga arbete, han lade ned på Böhme, också för hans djupa fromhet och personliga värde. Men det är tjänst nog och ära nog för Sparrow att alls har för sina landsmän överflyttat Jakob Böhmes skrifter, även om han inte var i stånd att ge honom en sådan engelsk dräkt, som William Law skulle ha gjort. Men tag Böhme och Law tillsammans, och inte A. Kempis själv kommer dem nära, inte ens på sitt eget rättmätiga område, eller med hänsyn till hans omätliga insats på detta område. All »De smitatione » saklighet, inre betydelsefullhet och andlighet förefinns i »Det översinnliga livet», men dessutom en tankens flykt, ett förståndets säkra grepp och sammanförda med bägge en hjärtats ljushet och sorg, som även A. Kempis aldrig ens nalkas. »Det översinnliga livet» av Jakob Böhme, på William Laws engelska, är ett storslaget andligt verk, en skattkammare av manligt klingande engelska.

»En av handling om de fyra lynnena, eller En trösterik undervisning för ett sorgset och anfäktad hjärta » var Böhmes nästa bok. »De fyra lynnena» är de fyra temperamenten – det koleriska, det sangviniska, det flegmatiska och det melankoliska. Böhmes avhandling har av Walton väl beskrivets såsom innehållande frestelsens filosofi och av Martensen om ett påvisande av en utomordentlig djup kännedom av människohjärtat. Böhme grep sig an med sin uppgift som en »ductor dubitantium» (De tvivlandes ledare) på ett mästerligt sätt. Han tar om hand syndabekymrade själars tröst och ledning på ett, för honom säreget djupt, innerligt och grundligt sätt. Boken är full av Böhmes människokännedom. Den är frukten av ett genomgående och långvarigt studium av karaktär och vandel.

Varje sida av »De fyra lynnena» tindrar av en skarp, men kärleksfull och längtansfull inblick i vår arma människonatur. Allt eftersom hans kunder kom och gav sina beställningar i hans verkstad, eller hans grannar samlade sig och språkade och tvistade och grälade kring hans verkstadsfönster, eller då hans själasörjare dundrade och rasade emot honom i predikstolen, eller när municipalrådet i Görlitz vacklade hit och dit, ena dagen avkunnande, andra dagen återkallande sin dom över honom, för att sedan åter ge vika för sin kyrkoherdes påtryckning och fälla en ny dom – hela denna tid hade Böhme den stackars mänskliga naturen ända intill märgen och till alla hjärtats tankar och drifter liggande blott och bar framför sig. Och sedan, som alltid hos Böhme, växte och stegrades all denna iakttagelse av människorna hastigt till filosofi, till teologi, till personlig och evangelisk religion. Uti allt detta urskilde Böhme allt tydligare den mänskliga naturens ursprungliga grundplan, sammansättning och verksamhet, dess ursprungliga katastrof, dess svaghet och blottställdhet för allt ont, dess behov av ständig vaksamhet och ständig vård, ståndigt beskydd, ständig undervisning, ständig ledning, ständig hjälp från Gud.

Böhme skriver om alla de fyra temperamenten med den djupaste insikt och med överflödande medkänsla, men över det sista av de fyra utbrister han: »O, hör mig! för jag vet själv väl, vad melankoli vill säga! Jag har varit inhyst alla mina dagar i det melankoliska härbärget». Då jag häromdagen läste den nyligen utkomna boken Erasmi liv och brev, påträffade jag följande ställe: »Erasmus hade, i likhet med alla verkligt snillrika män, en livlig och spänstig natur.» När jag läste detta, kunde jag inte tro mina ögon. Jag hade alltid tänkt mig livliga och mottagliga naturer såsom varande raka motsatser till verkligt genialiska naturer. Och, medan jag upphörde att läsa en stund, skred en hel procession av män med verkligt och oförnekligt snille förbi mig, vilka alla med Böhme hade bott i »det melankoliska härbärget», tills jag erinrade mig detta vida djupare och vida sannare ord: »Endast att nämna människan är att nämna melankolin». Nej, med all aktning, det verkliga förhållandet är säkerligen så nära som möjligt raka motsatsen. En livlig, för intryck mottaglig Erasmusliknande natur är ett undantag bland verkliga snillen. I alla händelser var Jakob Böhme Erasmus’ och alla sådana livliga och elastiska människors fullkomliga motsats. Melankoli var Jakob Böhmes speciella temperament och karaktäristiska lynne. Länge hade han iakttagit, övervakat och brottats med och bett över detta sitt eget skaplynne. Och det är utan tvivel därför, som han är så utförlig, tydlig och säker på sin sak och så översvallande av medkänsla i sin behandling av just detta temperament. Böhmes störste lärjunge har tillgodogjort sig sin lärares undervisning, även vad kapitlet om temperamentet beträffar, och återgivit den på sitt klara, enkla, gripande och klassiska språk, i synnerhet i sin avhandling om »Kristlig pånyttfödelse». Låt alla predikare och präster, som skulle önska förvärva en sann insikt och förfarenhet i frestelsens väsende och »raison d’etre » (orsaken av dess vara), och som skulle vilja grunda sina fingervisningar och hugsvalelser för sin andliga hjord på tingens natur lika väl som på Guds ord, göra Jakob Böhme, William Law och Prebendarie Clark till sitt beständiga studium. Jag skriver i inget annat syfte, säger Böhme, »än att människorna ska lära känna sig själva. Sök denna ädla självkännedom! Sök den, och du ska finna en himmelsk skatt, som inte ska bli förtärd av mal, och som inget tjut någonsin ska bortföra».
 
Jag ska inte göra ett försök att intränga i det täta, törniga snåret av Jakob Böhmes polemiska och apologetiska verk. Jag ska inte en gång belasta ert sinne med deras bedrövliga titlar. Hans fem försvarsskrifter utgör i omfång ungefär en tiondedel av hans fem »quarto» volymer. 

Och hur fulla hans apologier och försvar än är av självbiografiskt material, också av värdefulla utlägg och förklaringar över hans övriga böcker, så är de dock i bästa fall allesamman endast stridsskrifter med polemisk form och färg; och, hur ädelt Böhme än skrivet i stridsfrågor, var det inte en gång honom givet, att bland alla de missförstånd, falska föreställningar och framställningar, oförrätter och förolämpningar, varunder han led, alltid skriva det, som gör oss glada och stolta att läsa och bättre av att läsa.

Om sin nästa bok skriver Böhme på så sätt: »På några höga personers önskan, med vilka jag under julhelgen samtalade, har jag skrivet en tämligen lång avhandling om »Utkorelsen», i vilken jag har gjort mitt bästa för att utveckla detta ämne på de djupaste grunder. Och jag hoppas, att den kan göra slut på många strider och tvistigheter, rörande särskilt några stridsfrågor mellan lutheranerna och calvinisterna, för jag har tagit de texter, som tala om Guds vilja att förhärda syndare och sedan åter om Hans motvilja att förhärda och har så stämt dem och bragt dem i samklang, att deras rätta betydelse och mening kan bli insedd». »Denne författare», säger John Sparrow, »tvistar inte alls. Han önskar endast att tillbjuda och skänka sin insikt i skrifterna åt båda hållen, besvarande förnuftets invändningar och kungörande sanningen, på det alla partier måtte bli sammanbundna, förenade och försonade i kärlek».

Och att han inte varit alldeles utan framgång, få vi tro, när vi höra en av Böhmes skickligaste utläggare skriva om hans Utkorelse, som »en i högsta grad praktiskt nyttig bok» och åter som »en djupt lärorik avhandling». »Det grundliga sätt, varpå Böhme gick till väga i sin behandling och avfattning av »Utkorelse av nåd gemenligen kallad predestination», framgår av somliga kapitels huvudrubriker. Kap.1 Vad den ene, ende Guden är. Kap. II. Angående Guds eviga talande ord. Kap. V. Om människans ursprung. Kap. VI. Om människans fall. Kap. VIII. Om skriftens utsagor och på vad sätt de motsäger varandra. Kap. IX. Ett uppklarande av sådana bibelställens rätta betydelse. Kap. XIII. En sammanfattning av alla dessa frågor. Och sedan ägnade han, trogen sin beständiga vana, liksom missbelåten med resultatet av allt sitt arbete, hela den följande dagen, sedan han slutat sin »Utkorelse», åt ett »Bihang om ångern», i syfte att göra sin egen och sin läsares kallelse och förutbestämmelse vissa och säkra. Och vi kunna tryggt säga, att, varken Augustinus, Luther, Bunyan, Baxter eller Shepard någonsin skrivet något mera uppfyllt av evangeliskt djup, kraft, känsla och pathos, än den dagens arbete, än dessa fyra »quarto»sidor. Det är sannerligen ett lysande dagsarbete. Men det torde inte har varit möjligt ens för Böhme att utföra detta dagsarbete, om han inte under månader i förväg, natt och dag, sysslat med de djupaste, mest hjärteprövande frågor rörande både Gud och människor. Vilken människa var inte Jakob Böhrne, och för vilket verk var han inte utvald! I arbete hela dagen i sin ensliga verkstad, och sedan hela natten därpå sysselsatt vid sitt talgljus med att skriva till »ett minnesmärke» för sig själv och oss sitt oförlikneliga »Compendium om ångern».
 
I ett brev adresserat till en av Schlesiens adelsmän och daterat den 19:e februari 1623 säger Böhme: »När ni får ledig tid att studera, ska jag skicka er någonting ännu djupare, för jag har skrivet hela denna höst och vinter utan uppehåll». Och även om han under nyssnämnd höst och vinter inte skrev mer än sin stora bok, »Mysterium Magnu», måste han ha skrivet natt och dag och inte gjort något annat. Även vad dess omfång beträffar, är »Mysterium Magnum » ett ofantligt verk. I den engelska upplagan utgör det ett helt »quarto» band om 507 sidor. Och med hänsyn till sitt innehåll är det i ännu högre grad ett underbart och häpnadsväckande alster. Att säga att »Mysterium Magnum» är en mystisk och allegorisk kommentar av skapelsehistorien (eller den Första Moseboken) är att ingenting säga. Philo själv är en nybörjare, en blyg och skygg uttolkare bredvid Jakob Böhme. »Vilka ting är en sinnebild, säger aposteln efter en förbigående hänsyftning på Sarah, Hagar, Isaak och Ismael.

Men om ni verkligen önskar se varje stavelse av Genesis framställd som en allegori, förandligad, tolkad av Kristus och av det nya testamentet från första versen av dess första kapitel till sista versen av dess sista, läs då, liksom den schlesiske ädlingen, när ni får tid och ledighet, Böhmes djupa »Mysterium Magnum». Jag skulle vilja tillråda den energiske och oförsynte forskaren att skaffa sig tid och ledighet till att begrunda och tillägna sig, om inte mer, åtminstone och allra minst Böhmes företal till »Mysteriurn Magnum». Och om han gör det och inte därifrån dras vidare att bli en Böhmes lärjunge under sina återstående dagar, då är hans verksamhetsfält, vad än det för övrigt kan vara, sannerligen inte mystisk och filosofisk teologi. Steget är långt, både vad tid och tänkande anbelangar, från Böhme till Schopenhauer, men på tal om en av Schellings böcker, säger Schopenhauer, att alltsammans är taget från Böhmes »Mysterium Magnum; varje tanke och nästan varje ord hos Schelling kommer Schopenhauer att tänka på Böhme. »När jag läser Böhmes bok», säger Schopenhauer, »kan jag inte hålla tillbaka vare sig beundran eller rörelse».
 
Vid sin förtidiga död lämnade Böhme efter sig fyra avhandlingar i ofullbordat skick. »Theoscopia» eller »Gudomlig Syn» är endast ett fragment; men även så leder oss studiet av detta fragment att tro, det Böhme, om han fått leva till det mänskliga livets normala åldersgräns, och om hans intelligens allt fortfarande fått utveckla sig och tillväxa i klarhet, sammanträngdhet och enkelhet, skulle Böhme ha efterlämnat åt oss inte få böcker lika klassiska till sin form, som alla hans böcker är klassiska till sitt innehåll; i sin ursprunglighet och sannfärdighet, i sitt djup och sin kraft. Som det är, tjänar hans inte avslutade, knappt påbörjade »Theoscopio» att visa forskaren den förlust han lidit genom Böhmes allt för tidiga död. Då jag läste om och om igen hans »Theoscopia», insåg jag hela sanningen och styrkan av Hegels ädelmodiga ord, att den tyska filosofin tog sin början med Böhme. Detta är både tysk och kristen filosofi, sade jag till mig själv, medan jag njöt av hans »Theoscopio». Låt den allvarlige forskaren lägga märke till titlarna till några kapitel i »Theoscopia» och låt honom sedan säga, vad han inte skulle ha velat ge för att få en sådan bok från en sådan penna i fullbordat skick.

»Vad Gud är, och hur vi människor ska komma till kännedom av det gudomliga väsendet genom den gudomliga uppenbarelsen.

Varför det stundtals ser ut, som om att det finns ingen Gud, och som berodde allting, som sker här i världen, på en tillfällighet.

Varför Gud, som är kärleken själv, godkänner en ond vilja, stridande mot hans egen vilja.

Om skälet till och nyttan av, att det onda finns tillsammans med det goda.

Om människans själ och om den är en avbild av Gud, och på vad sätt den ännu kan bli uppfylld av Gud.

Varför detta förgängliga universum skapats; vartill det är nyttigt, och om Gud är allting så nära, och så vidare. »Men ingen mängd av citat», säger Böhmes framstående lärjunge, den nyligen avlidna Mrs Penney, »kan ge så mycket som ett återsken av det ljus, som strömmar ut från »Theoscopia», när den länge och med tålamod begrundats».
 
Ett annat ofullbordat fragment, som Böhmes lärjungar söker efter och samlar och uppskattar som verkliga guldkorn, är hans »Heliga Vecka».

Om detta lilla arbete omtalar för oss dess författare, att han grep sig an med detta på enträgen uppmaning av några hängivna och goda vänner, till dagligt bruk, för främjande av sann religion i deras hjärtan och i den lilla församling, som utgjordes av deras familjer. Följande böneformulär är Böhmes för måndagen, den enda dag, vars böner han fick färdiga före sin död: »En kort bön, då vi vaknar tidigt, innan vi stiger upp. En bön och en tacksägelse, sedan vi stigit upp. En bön under kroppsrengöringen och klädseln. En bön, när vi börjar arbetet i vårt yrke. En bön vid middagstiden. En bön framemot aftonen. En bön, när vi kläder av oss. En tacksägelsebön för Jesu Kristi bittra lidande och död. »Vad menar mannen? »Många av hans samtida, som kom att läsa hans »Heliga Vecka», brukade säga: »Vad menar den förryckte mannen? Skulle han vilja ha oss att bedja dagen lång? Skulle han vilja ha oss att bedja och inte göra någonting annat? »Ja, det ser nästan så ut. För i sin »Det översinnliga livet» säger läraren till lärjungen, som har frågat: »Hur ska jag bli i stånd att leva rätt ibland all denna världens ängslan och oro? »Om du en gång var timme kastar dig i tro uti Guds bottenlösa barmhärtighet, in i Kristi lidanden, och i hans förböners delaktighet, då ska du få kraft från ovan att härska över världen, döden, djävulen och helvetet självt».

Och åter: »O du man av litet mod, kunde din vilja bara bryta sig lös varje halvtimme från allt skapat och dyka ned i det, var inget skapat finns eller kan finnas, skulle den då genomträngas av Guds härlighets glans och smaka en sötma, som ingen tunga kan beskriva. Då skulle du älska ditt kors mer än all denna världens härlighet och rikedom». Författaren hade börjat på med en serie betraktelser över de Tio Budorden för att användas vid tisdagens andaktsövningar, men hann aldrig längre än till det femte budet. Böhme är i sina filosofiska, teologiska och spekulativa böcker så djup och originell, att på många ställen kunna vi endast med vördnad träda tillbaka i förundran över mannen. Men i sin »Heliga Vecka» knäböjer Böhme vid sidan av oss. Inte så, som vore inte även i hans böner det för honom karaktäristiska djupet närvarande, men alla vet vi ju något om bönens natur, om sättet att be och om det välsignelserika i bönen, och det är därför, som vi är så mycket mer förtrogna med Böhme, den förlorade sonen, än med Böhme, den teosofiske teologen. När Böhme börjar lära oss att be, och när lärdomen kommer oss tillhanda ut ur hans egen bönekammare, då är vi i stånd att se i närmare belysning något av filosofens och teologens ursprunglighet, storhet, styrka och sanna, oskrymtade fromhet. När Böhmes filosofi och teologi blir botfärdighet, bön och lovprisande, då känner och vet vi genom deras frukter, hur god hans filosofi och teologi måste vara allra längst ned i sitt djupaste, fördoldaste väsen. Jag håller med Walton, att dessa böner är fulla av överdriven känslosamhet och lärdom, och att somliga av dem är av »utomordentlig magnetisk kraft», samt att de, återgivna i modern diktion, är oändligt sköna andaktsverk och verkliga förebilder för allt, vad en av Gud upplyst själ skulle vilja uttala till Gud och Kristus. För min del sätter jag, omedelbart efter Davids psalmer, Jakob Böhmes »Heliga Vecka» och de böner, som finnas kringströdda i hans »Sanna ånger», och i jämnhöjd med Böhme sätter jag biskop Andrewes »Enskild Andakt». Jag har för mitt eget trosliv inte funnit någon annan källa, som jag för ett ögonblick skulle vilja jämföra med Böhme och Andrewes.
 
»En avhandling om Dopet och Herrens Nattvard; En nyckel till de förnämsta punkterna och uttrycken i författarens skrifter»; och slutligen en högst värdefull volym brev, »Epistolæ theosophicæ» fullständiga den upplyste och välsignade Jakob Böhmes utomordentligt rika bibliografi.

Fastän det finns en hel del onödigt och tröttsamt upprepade i Jakob Böhmes skrifter, finns det på samma gång knappast ett enda teologiskt ämne, på vilket han inte kastar ett nytt, intensivt och strålande ljus.

I sin absolut enastående, storslagna lära om Gud har Böhme, hur han hela tiden är uppriktigt trogen emot den, på samma gång obestridligen överträffat både den latinska och de reformerta kyrkornas teologi; och, absolut obeläst som han var, valt sin ståndpunkt i spetsen för de stora grekiska teologerna. Reformatorerna koncentrerade sin kritik – sin granskning och sitt ogillande – på den Romerska kyrkans lära om människan och om hennes frälsning (antropologi och soteriologi) och i synnerhet på den därmed sammanbundna disciplinen och gudstjänsten. De såg inget behov existera att omgestalta grundvalen för den rena teologin, själva läran om Gud. Och medan Jakob Böhme på det hela taget omfattar såsom sin egen trosbekännelse allt, vad Luther och Calvin och deras följeslagare lärde i fråga om synd och frälsning, om syndarenas fördärv och skuld och om var Herrens återlösningsverk, reser han sig högt över den störste och bäste av sina lärare i sin lära om gudomen. Han reser sig inte bara vida högre i läran om detta än Rom och Genève, han pejlar långt djupare än vare sig Antiokia eller Alexandria eller Nicomedia eller Nicæa. På denna djupt betydelsefulla punkt har biskop Martensen en förträfflig uppskattning av Böhme.

Efter vad jag tagit på mitt eget ansvar att säga om Böhme, måste följande avsnitt av den lärde biskopens auktoritativa och avgörande åsikt ordagrant anföras: »Om vi jämföra Böhmes lära om Treenigheten», säger den lärde, evangeliske biskopen, »med den, som innehålls uti den – i alla andra avseenden – så beundransvärda Athanasianska Trosbekännelsen, sätter den senare fram för oss inget annat än en fjärran, – fjärran – från vår personliga iakttagelse och erfarenhet bortstött eller undanskjuten lära – en dogm blott och bart – om den treenige Gudens vara; en Gud endast för tanken, i vilken inget finns, som visar medkänsla och medlidande eller ens förmåga av medkänsla och medlidande för en människas hjärta. Böhme däremot uppenbarar för oss den levande Guden, all godhets Gud, den eviga kärleken, om vilken absolut ingen antydan finns i det kärva, hårda Symbolum Athanasianum. Genom denna Böhmes ställning till människohjärtats känslor och böjelser står hans lära om treenigheten i innerlig överensstämmelse med reformationen och med dess evangeliska kyrkor... Böhme är angelägen att framföra en uppfattning av Gud, som ska fylla det gapande tomrummet mellan de teologiska och antropologiska sidorna och intressena i den dogmatiska utveckling, som reformationen lämnade efter sig som arv; han söker förena det teologiska och det antropologiska... »Från noggrant studium av Böhmes teologi», fortsätter biskop Martensen, »vinner man det förhärskande intrycket, att Böhmes Gud i sitt innersta väsen är i innerligt förvantskap med människan, liksom även människan i sitt innersta väsen allt fortfarande är i förvantskap med Gud. Och dessutom igenkänner vi i Böhme, alltigenom pulsslagen hos en troende människa, som i alla sina böcker är mest av allt angelägen om sin egen och sina medmänniskors frälsning». Nåväl, det är just detta ytterligare – utöver själva trosbekännelsen
tillkommande element i Böhme, tillsammans med det ögonblickligt omedelbara, intensivt praktiska tillämpandet av allt hans spekulativa tänkande och begrundande, det är just detta, som är Böhmes sanna och verkliga särmärke, hans skinande och odelade ära. Och det är från denna fjällhöga, ensliga och fullkomligt obevandrade region av Böhmes utöver trosbekännelsen sig sträckande, mer än trosbekännelsen rymmande teologi, som allt det väsentliga, det karaktäristiska, det utmärkande och det alstringskraftigt fruktsamma i Böhme verkligen och ursprungligen stammar. Den gudomliga naturen, den eviga naturen, den förgängliga naturen, den mänskliga naturen är, när man ser dem utvecklade den ena ur den andra och sammanbundna den ena med den andra, så som Böhme ser dem utvecklade och sammanbundna, kategorier av det mest tydliga, mest vissa, mest nödvändiga och mest intensivt lärorika slag.  

Och om höjden och djupet, massiviteten, den häpnadsväckande, överväldigande storslagenheten och majestätet, så väl som ljuvheten och skönheten, värmen och fruktsamheten av en lära om Gud är något argument eller bevis för dess sanning, då är sannerligen Böhmes underbara och storartade lära om gudomen på ett uppenbarande och själavröjdande sätt bevisad. Gud är för Böhme väsendet över alla väsen. Gud är den djupaste grunden, den levande och den livgivande roten av allt vara. På samma gång är den gudomliga naturen så gudomlig, den är så hög och så djup, den är så olik allt, vad som inte är den själv; den är så långt bortom, så högt ovanför alla ord, alla tankar och alla föreställningar, människor och änglar, att världsallt efter världsallt har blivit till, innan det världsallt, varav vi bildar en del, och till vilket vår yttersta tankeflykt är begränsad, kunde har blivit till och blivit medvetet av sig självt. Man får aldrig förväxla Böhmes eviga natur med den evige Guden. Den gudomliga naturen, den eviga gudomen existerar i Fadern, i Sonen och i den Helige Ande; och sedan efter Sonens eviga födelse och den Helige Andes eviga utgående och framgående kommer den eviga naturen.
 
Den eviga naturen är inte den gudomliga naturen, men den är – till sina egenskaper och sina krafter – så överensstämmande med den gudomliga naturen, som något skapat någonsin möjligen kan vara.

Nåväl, om vi nu ämnar följa Böhme ännu längre, då få vi inte lojt och makligt tänka oss den eviga naturens alstring såsom ett gudomligt skapelseverk, utfört och fullbordat i något förflutet av tid eller av evighet. Det finns inget vare sig förflutet eller tillkommande där, där vi nu vandra med Böhme. Det finnes endast ett evigt nu, ett evigt närvarande, där han nu leder oss. För, liksom Gud Fadern i evighet och utan avbrott eller uppehåll föder Sonen, och liksom den Helige Ande utgår från Fadern och Sonen för evigt och utan avbrott eller uppehåll, likaså säger Gud ordet för eviga tider och utan avbrott eller uppehåll: »Var denna begynnelse av allting och låt den fortsätta att vara. Och, medan han talar, uppväcker hans ord den alltid gryende morgonen av den alltid på nytt skapade dagen. Och han beskådar den eviga naturen, utan avbrott eller uppehåll uppstigande framför sig, och han förklarar den vara ganska god. Skaparen överträffar så skapelsen, framför allt den sena och avlägsna skapelse, av vilken vi är en del, att, vad som är skaparens första steg ut ur Sig Själv, och vad som är ett steg fram emot vår skapelse, det är, att Han skapar, alstrar eller på annat sätt frambringar en natur eller ett universum, som ska vara i stånd att ögonblickligen motta i sig själv allt det av skaparen, som han har beslutat uppenbara och meddela åt skapade väsen – en natur eller ett universum, som ska på en gång självt vara skapelsens begynnelse och ursprunget, källan, gruvan, ur vilken allt det tillkommande ska sammansättas. Den eviga naturen är alltså det stora förrådshuset och verkstaden, i vilken de skapade väsendena, elementerna, grunderna och möjligheterna av alla möjliga världar förvaras. Här är den stora skattkammare, här är det laboratorium, i vilket ordet ingår, när, genom honom, Gud skapar, uppehåller och fullbordar världarna, universum efter universum. – Här, säger Böhme, är den stora, allt omfattande, allt rymmande och innehållande skattkammare, som gömmer den himmelska lera, varav allting – ända till änglar och människor är format, och här är det eviga svarvhjul, med vilket de alla formas och bildas.

Den eviga naturen är ett osynligt väsen och det väsen, som är urgrunden, ur vilken alla de synliga och osynliga världarna är gjorda. För de ting, som ses, gjordes inte av ting, som syns. I detta ljusutstrålande, ursprungliga universum blir på samma sätt alla Guds tankar, som från evighet vore vända mot oss, alla de gudomliga begreppen, mönstren och planerna för allting lagda öppna, förevisade och förseglade för att av blinde världar ses utförda.

»Genom detta himmelrike eller den eviga naturen», säger William Law i sitt »Vädjande till alla dem, som tvivla», »frambryter för evigt den osynlige Guden och uppenbarar sig i gränslös höghet och gränslöst djup av välsignelserika underverk, yppande och visande sig för alla sina himmelska skapelser i en oändlig omväxling och en ändlös mångfald av sina krafter, skönheter, fröjder och härligheter. Därför är det som alla himmelrikets invånare ständigt och för alltid veta, skåda, höra, känna och på olika och varierande sätt äger och tillgodogör sig allt, vad som i den gudomliga naturen är stort, älskvärt, oändligt och nådefullt. »Och åter i sin »Väg till gudomlig kännedom»: Ut ur denna allt överskyggande, allt överträffande »eviga natur», som är lika allomfattande och omätlig, som gudomen själv, motta alla de högsta varelserna, kerubimer och serafimer, alla änglarnas härar och alla med förnuft begåvade andar sin födelse, tillvaro, väsensinnehåll och gestalt. Och de är en och förenade till en, Gud i dem och de i Gud, i överensstämmelse med Kristi bön för sina lärjungar, att de och han och hans helige Fader måste bli förenade till en. Något litet filosofi, i synnerhet då filosofen inte ännu känner sitt eget hjärtas pestsmitta, alstrar benägenhet för tvivel och otro i Guds ord och i Kristi arbete. Men Böhmes och Laws filosofi ska fördjupa tanken och besegra hjärtat hos den, som söker, och gör honom till en förlorad son, en ödmjuk troskämpe och en djup filosof med naturen och nåden som djupsinniga lärare.
 
Böhmes undervisning angående den mänskliga naturen, hans lära om människohjärtat och om Guds av bild i människohjärtat har i sig något storslaget, som utmärker den och stämplar den såsom varande i alldeles särskilt hög grad Böhmes egen lära.

Han överensstämmer med katekesläran och trosbekännelserna så till vida, att människans hjärta i begynnelsen liknade Guds hjärta i kunskap, rättfärdighet och sann helighet. Men även här sträcker sig Böhme utöver katekeslärrna så till vida, att människohjärtat ännu och fortfarande öppnar sig för den gudomliga naturen, liksom även för den eviga och den förgängliga naturen, ungefär på samma sätt, som Guds hjärta öppnar sig för allt, vad Han skapat. På varje sida i Böhmes skrifter, ska man se understruket, att Gud och Kristus, himmel och helvete, liv och död är i varje enskild människas eget hjärta. Himmelen och allt vad den rymmer antingen släcks och dödas varje dag i varje människas hjärta, eller också uppstår där inom ett nytt liv och på samma sätt helvetet. Ja, han är djärv nog att utbrista: »Gud själv är så nära dig, att den heliga treenighetens fortplantningsverk varaktigt pågår i ditt hjärta. Ja, alla de tre personerna fortplantas för dig i ditt hjärta». Och åter: »Gud är i ditt mörka hjärta. Klappa på, och han ska komma ut inom dig i ljuset. Den Helige Ande håller ditt mörka hjärtas nyckel. Be, och han ska vara dig given inom dig. Låt inte någon självklok eller snusförnuftig människa inbilla dig, att Gud är lika fjärran från dig som stjärnorna. Endast räck nu fram i detta ögonblick i ditt hjärta att Gud, och Kristus, Guds son, ska bli född och formad inom dig. Och sedan är du hans broder, hans kött och hans ande. Du är då också ett barn av hans Fader. Gud är i dig kraft, makt, majestät, himmel, paradis, elementer, stjärnor, hela jorden – allt är ditt. Du är i Kristus över helvetet, och allt vad det innehåller. »Böhmes tänkande», här påminner oss alltid Martensen, »strömmar fram från den djupaste praktiska ingivelse. Hans tänkande är mättat med hänsyftningar på frälsning och salighet. Hela hans metafysik är genomträngd av praktisk tillämpning». Och i alldeles särskilt framträdande grad kunna vi här påpeka, är detta fallet beträffande hans lära om Gud och människohjärtat. Guds immanens, som teologerna och filosoferna kalla det, Guds inneboende, som psalmisterna och apostlarna och helgonen kalla det, det gudomliga ordet, som lyser upp varje människa, som kommer till världen, som Johannes kallar det, av den praktiska och personliga tillämpningen av allt detta är var bok, som Böhme skrivet, full. Ser du det inte och känner det? Utropar han beständigt till sina läsare. Himmelen är sannerligen i varje helig människa och helvetet i varje dålig.

När du arbetar tillsammans med Gud, då är du i himmelen, och din själ bor i Gud. På samma sätt är du i helvetet och ibland djävlarna, då du känner avund, hätskhet, vrede eller illvilja. Du behöver inte fråga, var himmelen är, eller var helvetet är. Bägge är inom dig, nämligen i ditt eget hjärta. Nåväl då, när du ber, be i den himmel, som är inom dig, och där ska den Helige Ande möta dig och hjälpa dig, och din själ ska bli himmel inom dig. En av Böhmes fundamentala lärosatser är den, att syndafallet skulle ha medfört en ögonblicklig och evig död för Adam och Eva, ifall inte det gudomliga ordet, kvinnans säd, ingått i deras hjärtan och behållit ett fotfäste i deras hjärtan och i deras barns hjärtan intill tidens fullbordan, då det skulle ta köttslig gestalt och utföra det arbete, som köpte oss fria. Och detta är orsaken, varför Böhme anropar och bönfaller alla sina läsare med försäkran, att, om de endast vill gå ned djupt nog in i deras egna hjärtan, då ska de där, där nere, djupare än verksynden, djupare än arvsynden, djupt, djupt ned i sina själars väsen och medelpunkt träffa på hemliga, oväntade frön av det gudomliga livet. Frön, blad, knoppningar och nya begynnelser av Guds, Sonens liv, i djupet av sina själar. »Hemliga och små», utropar Böhme, »som dessa frön av Eden är, förakta dem dock inte, tillintetgör dem inte, för i dem finns välsignelse för dig. Vattna dessa hemliga frön, ge dem solsken, gräv omkring dem, och de ska växa upp i dig. Det gudomliga livet är i dig, förkväv det inte, för det är av Gud. Nej, det är Gud själv i dig. Det beror på dig själv, om det, som i detta ögonblick ännu är det minsta av alla frön, ska i dig bli det största och fruktrikaste träd.

»Människan vet aldrig, hur benägen hon är att tänka sig Gud med mänskliga egenskaper», är ett karaktäristiskt yttrande av en av Böhmes landsmän. Och Böhmes utöver trosbekännelsen och nästan utöver den Heliga Skrift gående behandlingssätt av den Bibelns ofta förekommande antropomorphism »oundviklig och dock outhärdlig», måste utelämnas av mig. Stark föda tillhör dem, som uppnått mogen ålder, dem, som genom att bruka och använda sina själsförmögenheter övat upp dem till att urskilja gott och ont. Böhmes filosofiska, teologiska och på egen erfarenhet sig stödjande lära om synd, måste jag också, på ett undantag när, helt förbigå. »Om alla träd vore skrivare», utbrister han på ett ställe, »och alla deras grenar vore pennor, och alla kullar böcker, och allt vatten bläck, skulle likväl alltsammans inte kunna tillräckligt beskriva och förklara det onda, som synden har gjort. För synden har gjort detta hus av himmelskt ljus till en mörkrets håla; denna glädjens boning till en sorgens, jämmerns och pinans boning, detta all verkelses hus fullt av hunger och törst, denna kärlekens boning till ett fiendskapens och illviljans fängelse, detta ödmjukhetens säte till ett tillhåll för högfärd, raseri och hätskhet. I stället för muntert skratt har synden medfört fasa; i stället för frikostighet tiggeri, i stället för himmelen helvetet. O, du olyckliga människa vänd om för Fadern utsträcker bägge sina händer för dig. Vänd dig endast till honom, och han ska motta och omfamna dig i sin kärlek». Det var denna världens synd och elände, som först gjorde Jakob Böhme till en filosof, och det var hans eget hjärtas syndfullhet, som till slut gjorde honom till ett helgon. Böhmes klingande lära om bönen och hans övning däri, hans härliga och fruktbringande behandling av vad han alltid kallar »Kristi tillvägagångssätt » och i innerligt samband härmed, hans sätt att behandla rättfärdiggörelsen och tillräknandet av en ställföreträdares rättfärdighet, om allt detta och mycket mer kan jag nu inte bjuda till att tala. Inte heller om hans överlägsna, sublima lära om kärleken. »Kasta ut ditt hjärta på alla människor», än befaller han, än hör han oss så bevekande. Öppna ditt hjärta på vid gavel och kasta ut det. För med mindre du övar ditt hjärta och ditt hjärtas kärlek på varje människa i världen, ska din egenkärlek, din högfärd, din föraktfulla likgiltighet, din avund, din avsmak, din motvilja gentemot andra allt fortfarande härska och regera över dig. Den gudomliga naturen ska i dig förkvävas och utsläckas, tills inget finns kvar i dig, utom ditt eget jag och helvetet. I Guds namn och i Guds kraft älska alla människor! Älska din nästa som dig själv, och gör för din nästa vad du gör för dig själv! Och gör det nu! För nu är den behagliga tiden; nu är salighetens dag».
 

*    *    *

Jakob Böhme dog på sitt femtionde år. Han blev smädad, förtalad, pinad och jagad till döds av en värld, som inte var värdig en sådan gåva av Gud. En plötslig och häftig sjukdom drabbade Böhme, och han nedsjönk i döden med sin »Aurora» och sin »Heliga Vecka» och sin »Gudomlig Syn», alla liggande ofullbordade invid hans bädd. »Öppna dörren och släpp in mer av den där musiken», sade den döende mannen till sin gråtande son. Böhme hörde redan harpospelarnas strängar ljuda.

Han deltog i den sång, som sjungs i himmelen för Honom, som älskat dem och tvättat dem från deras synder i sitt eget blod. »Och nu», sade den förlorade sonen, den salige Böhme, »går jag att i dag vara med min återlösare och min Konung i paradiset. » Och därmed dog han.

 

L. Nordblads Bokhandel. Uppsala 1913, Ahlqvist & Wiksells Boktryckeri AB

 

Jacob Boehme. Theosophia revelata. s.l., s.n., 1730

___________________________________________________________________