yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Aforismer Online

FÖRORD

En tolkning av
WILLIAM Q JUDGE

© 2013 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Senast reviderad 4 jan 2013

till Förordet        till Bok I        till Bok II        till Bok III       till Bok IV      

till Dagboken    till Ordboken

 

FÖRORD
TILL DEN FÖRSTA SVENSKA UTGÅVAN

Det är med stor glädje som vi nu kan presentera en översättning av William Quan Judge tolkning av Patanjalis Yoga-Aforismer. I denna visar Judge, liksom i sin tolkning av Bhagavad-Gita, sin enastående förmåga att förmedla den indiska filosofins olika begrepp och idéer till oss västerlänningar.

Dessa Yoga-Aforismer, fördelade på fyra böcker, ger anvisningar i fysisk, intellektuell och andlig träning, och lägger grunden till en riktig förståelse av såväl meditationens struktur som meditationsteknikerna enligt teosofin. De vägleder oss i hur vi ska meditera och därmed övervinna det lägre jagets hinder och låta det Högre Självet, här kallat Ishwara, vägleda oss.

För den sanne teosofiske lärjungen är dessa Aforismer – som är rikligt försedda med kommentarer av W.Q.J. – ovärderliga, eftersom meditation parat med andliga studier och ett altruistiskt levnadssätt lägger grunden till att leva det Högre Livet.

Patanjalis text har en universell dragningskraft på alla som vill lära sig Raja-Yoga eller Ockultism, och erbjuder en praktisk vägledning till en kontemplativ livsväg vilken kan leda till självbehärskning och andlig frigörelse. Vi hoppas att denna översättning kommer att inspirera många att vandra i Patanjalis fotspår.

Utgivarna
Vårdagjämningen den 21 mars 1997
UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen


__________________________________________


DEDIKATION

yantra1.gif (2187 bytes)

DENNA BOK LÄGGS PÅ ALTARET

TILL MÄSTARNAS SAK,

OCH ÄR TILLÄGNAD DERAS TJÄNARINNA

H. P. BLAVATSKY.

ALL BEFATTNING MED DESS FRUKTER

ELLER RESULTAT

LÄMNAS I KARMAS HÄNDER

OCH TILL TEOSOFISKA SAMFUNDETS

MEDLEMMAR.

__________________________________________

FÖRORD

TILL DEN FÖRSTA UPPLAGAN

Denna utgåva av Patanjalis Yoga-Aforismer framläggs inte som en ny översättning, inte heller som ett ordagrant återgivande på engelska av originalet.

År 1885 trycktes en upplaga i Bombay av Tookeram Tatya, medlem av Teosofiska Samfundet, och fick en omfattande spridning bland samfundets medlemmar i alla delar av världen. Den har emellertid varit till nytta endast för dem som varit tillräckligt insatta i det indiska filosofiska systemet för att kunna fatta Aforismernas verkliga innebörd, trots de stora och säregna hinder som utgörs av de oräkneliga parenteser och inskjutna meningar med vilka inte bara Aforismerna är fulla av, utan även de så kallade förklarande kommentarerna. För de flesta läsare har dessa svårigheter utgjort en nästan oöverstiglig barriär, en omständighet som föranlett utarbetandet av föreliggande utgåva i ett försök att ge klarhet åt ett verk som var ämnat att vara till värdefull hjälp för uppriktigt sökande lärjungar.

En eller annan petig kritiker kan anse att texten behandlats alltför fritt, och om utgåvan hade presenterats som en texttrogen översättning hade detta varit en berättigad anmärkning. I stället för en ordagrann översättning erbjuds här en tolkning av Patanjalis tankar klädda i vår språkdräkt. Inga förvanskningar av den store Vises filosofiska system har skett, utan ansträngningarna har inriktats på att troget tolka dess innehåll för västerlänningen som inte är bekant med hinduiska uttryckssätt och inte heller känner till hinduisk filosofi och logik.

Mycket litet – om ens något – kan sägas om Patanjalis liv. I Rudra Jamala, Vrihannan-dikeshwara och Padma-Purana finns några få uppgifter, mer eller mindre legendariska, knutna till hans födelse. Illavrita-Varsha skulle vara hans födelseplats, hans mors namn Sati, hustru till Angira. Traditionen gör gällande att han med insikten och intellektet hos en vis man, fastän han bara var ett spädbarn, omedelbart efter sin födelse kungjorde tidigare, samtida och kommande händelser. Han sägs ha gift sig med en viss Lolupa, som han fann i ett ihåligt träd norr om Sumeru, och skall ha uppnått mycket hög ålder. Då han vid ett tillfälle förolämpades av Bhotabhandras innevånare medan han ägnade sig åt religiös askes, förvandlade han dem till aska genom eld ur sin mun.

Det är lätt att inse att dessa uppgifter är legender och symboler. Illavrita-Varsha är inte någon del av Indien utan en himmelsk boning. Indiens egentliga namn är Bharata-Varsha. ”Här och ingen annanstans existerar de fyra tidsåldrarna eller Yugor, nämligen Krita, Treta, Dwapara och Kali, och här hänger sig de troende åt askes och prästerna åt heliga offerceremonier. I detta avseende är Bharata det förnämsta området, eftersom det är gärningarnas land, medan de övriga är fröjdernas domäner.” I Bhagavat-Purana står det: ”Av Varshaerna är endast Bharata gärningarnas land; de övriga åtta inklusive Illavrita-Varsha är platser, där de himmelska väsendena njuter av de återstående belöningarna för sina gärningar.” Eftersom Bharata-Varsha är en del av Jambudwipa och känt som Indien, och då de andra Varshaerna är till för himmelska väsen, kan man alltså inte förlita sig på uppgiften om Patanjalis födelseort i bokstavlig bemärkelse. Det kan vara det uråldriga sättet att berätta om hur stora vismän då och då nedstiger från andra sfärer till människans hjälp och nytta. Det finns även en annan Patanjali som nämns i de indiska böckerna. Han föddes i Gonarda i östra Indien och utvandrade därifrån till Kashmir, där han bosatte sig för en tid. Professor Goldstücker har dragit slutsatsen att denne senare Patanjali skrev sina verk omkring 140 f Kr. Hans skrifter var kommentarer till den store språklärde Paninis verk, och det är med avseende på sanskritspråket som han betraktas som en auktoritet. Han får inte förväxlas med vår Patanjali; allt vi har kvar från den senare är den filosofi som läggs fram i Aforismerna.

Vad beträffar de olika yogasystemen gör vi bäst i att citera några inledande anmärkningar av överste H.S. Olcott, Teosofiska Samfundets president, ur Bombay-upplagan av dessa Aforismer, utgiven i augusti 1885. Han säger:

”Yogasystemet är uppdelat i två huvuddelar, Hatha- och Raja-Yoga. Det finns många mindre uppdelningar som kan sorteras in under endera av de båda huvuddelarna. Hatha-Yoga främjades och utövades av Matsendra Nath och Goraksh Nath och deras anhängare och av många asketiska sekter i detta land (Indien). Systemet handlar huvudsakligen om människans fysiologiska del och avser att säkerställa hälsan och uppöva viljan. De föreskrivna metoderna för att uppnå målet är så svåra att endast ett fåtal fast beslutna själar går igenom alla övningsstadierna, medan många har misslyckats och dött under sina försök. Systemet har därför kraftigt fördömts av alla filosofer. Den vida berömde Sankaracharya har i sin avhandling Aparokshanubhuti anmärkt att 'Hatha-Yogasystemet var avsett för dem vars världsliga önskningar inte har tillfredsställts eller utrotats'. Han har även i andra verk starkt uttalat sig mot utövandet av det.

”Å andra sidan försöker Raja-Yogier att behärska själva förnuftet genom att följa de regler som fastställts av de största adepterna.”

Patanjalis regler tvingar lärjungen att inte bara inhämta riktig kunskap om vad som är och inte är verkligt, utan även att utöva alla dygder. Fastän resultat i form av psykisk utveckling inte visar sig så omedelbart som fallet är med den framgångsrike utövaren av Hatha-Yoga, är det oändligt mycket tryggare och helt säkert andligt, vilket Hatha-Yoga inte är. I Patanjalis Aforismer finns en viss anspelning på Hatha-Yoga-övningar, till exempel ”kroppsställningar”, där var och en är svårare än den föregående, samt ”kvarhållande av inandad luft”, men han säger klart ifrån att späkning och andra övningar syftar till att antingen lindra vissa mentala lidanden eller att underlätta uppnåendet av förnuftets koncentration.

Vid utövande av Hatha-Yoga blir tvärtom resultatet en psykisk utveckling som fördröjer, eller sker på bekostnad av den andliga naturens utveckling. Övningarna och resultaten kan locka den västerländske lärjungen, men utifrån vår kunskap om rasens medfödda svårigheter behöver man knappast bekymra sig om att det är många som kommer att framhärda med dem.

Denna bok är avsedd för uppriktiga lärjungar, i synnerhet dem som något litet anar vad Krishna menar med sina ord i Bhagavad-Gita om att det efter en tid springer fram andlig kunskap invärtes, vilken med sina strålar belyser alla subjekt och objekt. De som bara studerar sanskritspråkets former och söker nya återgivanden eller gör mödosamma försök att ändra betydelsen av ord och meningar kommer inte att finna någonting mellan bokens pärmar.

Man bör ständigt ha i minnet att Patanjali inte behövde hävda eller underbygga reinkarnationsläran. Den anses självklar i Aforismerna. Han tänkte sig aldrig att någon kunde tvivla på den eller att den skulle behöva framläggas på nytt, och vi hänsyftar på den, inte därför att vi hyser det minsta tvivel om dess sanning utan enbart för att vi omkring oss ser människor som aldrig hört talas om en sådan lära. Eftersom de har uppfostrats med det kristna prästerskapets skrämmande dogmer föreställer de sig när de lämnar detta liv att de kommer att antingen njuta i himlen eller bli evigt fördömda. De stannar aldrig upp och frågar sig var deras själ befann sig innan den ingick i deras nuvarande kroppar.

Utan reinkarnation är Patanjalis Aforismer värdelösa. Se i nr 18, Bok III, som förklarar att asketen kan känna till alla sina tidigare inkarnationer med alla deras enskildheter; eller nr 13, Bok III, där det står att så länge det finns en rot till gärningar, avsätts också frukter i rang, år och erfarenhet. Båda exemplen innebär reinkarnation. I Aforism 8, i Bok IV är reinkarnation en nödvändighet. Där står det att när effekterna av lagrade mentala intryck från tidigare liv manifesteras i vilken inkarnation det än må vara, så är det en följd av att de då fått precis den sorts kroppsliga och mentala gestaltning, natur och omgivning som krävs för att framkalla dem. Varifrån kommer dessa lagrade intryck om inte från tidigare liv på jorden – även om det vore på andra planeter är det likväl reinkarnation. Denna lag får genomgående sitt tysta erkännande i Aforismerna.

För att förstå det system som förklaras i denna bok är det nödvändigt att medge att själen existerar och att kroppen den vistas i är relativt oväsentlig. För Patanjali hävdar att naturen finns till för själens skull och tar för givet att lärjungen tror på själens existens. Sålunda går han inte in för att bevisa något som på hans tid var allmänt erkänt. Och fastän han lär att det är själen och inte förnuftet som vinner verklig erfarenhet och kunskap, blir följden att Förnuftet, betecknat antingen som ”inre organ” eller som ”tänkande princip”, trots att det är högre och mera subtilt än kroppen, endast är ett instrument som Själen använder för att vinna erfarenhet på samma sätt som astronomen använder sitt teleskop för att få upplysning om den yttre rymden. Förnuftet är emellertid en ytterst viktig faktor i eftersträvandet av koncentration, så viktig att koncentration inte kan uppnås utan dess hjälp, och det är därför vi finner i den första boken att Patanjali ägnar detta ämne uppmärksamhet. Han visar att förnuftet blir, som han uttrycker det, ”modifierat” genom varje objekt eller subjekt det möter eller riktas mot. Detta kan väl åskådliggöras genom ett citat av ett avsnitt ur kommentarerna, där det står: ”Det inre organet jämförs där” – i Vedanta Paribhasha – ”med vatten vad beträffar dess beredvillighet att anpassa sig till den behållares form som det råkar befinna sig i. 'Liksom vattnet som från en reservoar rinner fram ur en öppning och genom en kanal kommer in i bassängerna och antar fyrkantiga eller andra former i enlighet med dem; så blir det manifesterande inre organet modifierat, när det genom synen eller en annan kanal riktas mot ett föremål, till exempel ett kärl, och anpassar sig till formen hos föremålet. Det är detta förändrade tillstånd hos det inre organet – eller förnuftet – som kallas för dess modifikation.'” Medan det inre organet således formar sig efter objektet, återspeglar det samtidigt föremålet och dess egenskaper för själen. Kanalerna genom vilka förnuftet antas söka sig till ett objekt eller subjekt är organen för syn, känsel, smak, hörsel och så vidare. Således formar det sig med örats hjälp efter formen hos en idé som kanske förmedlas genom tal eller med ögats hjälp vid läsning; vidare modifieras det direkt och indirekt av förnimmelser av värme och kyla genom associationer och minnen, och på liknande sätt är det med alla känslor och förnimmelser.

Det framhålls dessutom att detta inre organ, eftersom det har en naturlig benägenhet att anta den ena eller andra modifikationen, beroende på vilka ständigt återkommande objekt det ställs inför – vare sig direkt närvarande eller enbart framkallade genom tankarnas reproducerande förmåga, genom association eller på annat sätt – kan behärskas och bringas till ett stadium av absolut lugn. Detta är vad han menar med att ”förhindra modifikationerna”. Och det är just här det kommer fram att teorin om själen som den verklige upplevaren och vetaren är nödvändig. För om vi är enbart förnuft eller slavar under förnuftet kan vi aldrig uppnå verklig kunskap, eftersom ett oavlåtligt panorama av objekt ständigt modifierar det förnuft som står utanför själens kontroll och hela tiden hindrar det från att inhämta verklig kunskap. Men eftersom Själen anses vara överlägsen Förnuftet, förmår den gripa och hålla fast det senare om vi bara använder viljan att hjälpa den i arbetet; endast då kan det verkliga målet och syftet med förnuftet förverkligas.

Dessa propositioner innebär att viljan inte är helt beroende av förnuftet utan kan skiljas från det, och vidare att kunskap existerar som en abstraktion. Viljan och förnuftet är endast själens tjänare, men så länge vi är helt uppslukade av det materiella livet och inte inser att det är själen som verkligen vet, den enda som upplever, kommer dessa redskap att i samma utsträckning inkräkta på själens suveränitet. Alltså står det i gamla hinduiska verk att ”Själen är Självets vän men också dess fiende och att en människa bör upphöja självet genom självet.”

Med andra ord pågår det en ständig strid mellan det lägre och det Högre Självet, där materiens illusioner alltid krigar mot Själen och söker dra ner de inre principerna som, eftersom de är belägna mitt emellan det övre och det nedre, har förmåga att uppnå antingen frälsning eller fördömelse.

Inte någonstans i Aforismerna hänvisas till Viljan. Den tycks ingå, antingen som väl förstådd och accepterad eller som en av själens egna förmågor och är därför inte föremål för diskussion. Många gamla hinduiska författare anser – och vi är benägna att dela deras uppfattning – att Viljan är en andlig kraft, funktion eller egenskap som ständigt är närvarande i varje del av Universum. Det är en färglös energi som inte får tillskrivas goda eller dåliga egenskaper utan kan användas precis som människan önskar. Om vi betraktar den på samma sätt som det vi kallar ”viljan” i vårt dagliga liv ser vi dess verksamhet endast i samband med den fysiska kroppen och förnuftet, styrd av våra begär; om vi betraktar den i förhållande till människans herravälde över sitt liv blir den mera svårfattlig, eftersom dess verksamhet ligger utanför förnuftets räckvidd; om vi analyserar dess samband med människans reinkarnation eller med världsalltets ihållande manifestation genom en hel Manvantara finner vi den vara ännu mera fjärran från vår fattningsförmåga och vidsträckt i sin omfattning.

I det dagliga livet är viljan inte ett redskap åt människan utan styrs enbart av begär och förslavar människan under dessa begär. Därav den gamla kabbalistiska grundsatsen ”Bakom Viljan står Begäret.” Begären driver ständigt människan hit och dit och leder henne till att begå sådana handlingar och hysa sådana tankar som blir orsak till och mönster för talrika reinkarnationer, trälbinder henne vid ett öde mot vilket hon gör uppror och som oupphörligt förgör och återskapar hennes dödliga kropp. Det är ett misstag att säga om dem som anses ha stark vilja att de har viljan helt i sin tjänst, för de är så bundna av sitt begär att detta, i kraft av sin styrka, driver viljan att uppnå önskade syften. Varje dag ser vi goda och onda människor vinna framgång inom sina olika områden. Att säga att hos den ena finns en god, hos den andra en ond vilja är uppenbart felaktigt, och orsaken är att man förväxlar viljan, det vill säga, redskapet eller kraften, med de begär som aktiverar den för ett gott eller ont ändamål. Patanjali och hans skola visste emellertid mycket väl att den hemliga kunskap som gör det möjligt att rikta viljan med tio gånger dess normala styrka kunde upptäckas om de beskrev metoden, och då kunde onda människor med starka begär och brist på samvete använda den ostraffat mot sina medmänniskor; även uppriktiga lärjungar kunde föras bort från den andliga vägen, bländade av de underbara resultat som flödar vid träning av enbart viljan. Det är bland annat av denna orsak som Patanjali inte tar upp ämnet.

Det är en grundprincip i framställningen att Ishwara, anden i människan, är oberörd av alla svårigheter, gärningar, gärningarnas frukter eller begär, och när en fast ståndpunkt intas i syfte att nå förening med anden genom koncentration bistår Han det lägre självet och höjer det gradvis till högre plan. I denna process får Viljan stegvis en starkare benägenhet att handla i en annan riktning än den som anges av passioner och begär. Således blir den fri från begärets herravälde och besegrar till sist själva förnuftet. Men innan man uppnår den fullkomnande övningen fortsätter viljan att handla enligt begären, bara med den skillnaden att begären gäller högre ting och vänder sig från dem som tillhör det materiella livet. Bok III har skrivits för att definiera det fullkomliga tillståndets natur, som där benämns Isolering.

I denna filosofi innebär Själens Isolering inte att människan isoleras från sina medmänniskor och blir kall och livlös, utan endast att Själen isoleras och befrias från materiens och begärets träldom och därigenom blir i stånd att handla för att förverkliga Naturens och Själens mål, vilket inbegriper alla själar hos alla människor. Så beskrivs klart och tydligt syftet i Aforismerna. Det har blivit en vana hos många ytliga läsare och tänkare, för att inte tala om dem som opponerar sig mot den hinduiska filosofin, att påstå att Jivanmuktor eller Adepter avlägsnar sig från all mänsklig samlevnad, från all verksamhet och allt deltagande i mänskliga angelägenheter, och isolerar sig på otillgängliga berg där inget mänskligt rop kan nå deras öron. En sådan anklagelse strider direkt mot de grundsatser i filosofin som fastställer metoden och medlen för att uppnå själens isolering. Dessa Varelser kan sannerligen inte iakttas av människor men, som filosofin tydligt anger, har de hela naturen som objekt och naturen inbegriper alla levande människor. De kan förefalla att inte intressera sig för kortvariga förbättringar eller framsteg, men de verkar bakom scenen för sann upplysning tills den tid är inne då människorna ska kunna stå ut med att de framträder i jordisk gestalt.

Ordet ”kunskap” som det används här har en mer omfattande betydelse än den vi brukar tillskriva det. Det innebär att förnuftet helt identifierar sig under vilken tidslängd som helst med vilket som helst objekt eller subjekt som det riktas mot. Modern vetenskap och metafysik erkänner inte att förnuftet kan göra iakttagelser utanför en viss ordning och gräns, och på de flesta håll förnekas eller ignoreras själens existens. Det framhålls till exempel att man inte kan känna till beståndsdelarna och egenskaperna hos en sten utan att använda mekaniska eller kemiska hjälpmedel direkt på objektet, och att man inte kan veta någonting om en annan människas tankar och känslor, såvida de inte uttryckts i ord eller handling. När metafysiker behandlar själen är de vaga och verkar vara rädda för vetenskapen, eftersom det inte är möjligt att analysera den och väga dess beståndsdelar på en våg. Själen och Förnuftet reduceras till att vara begränsade instrument som iakttar vissa fysiska faktorer som framläggs för dem genom mekaniska hjälpmedel. I etnologiska undersökningar framhålls det att vi kan känna till vissa fakta om grupper av människor genom iakttagelser baserade på syn, känsel, lukt och hörsel, vilket innebär att förnuftet och själen endast registrerar intryck. Patanjalis system förklarar att utövaren som nått vissa utvecklingsstadier kan rikta sitt förnuft mot en sten, oavsett om den finns långt borta eller i närheten, eller mot en människa eller en grupp av människor, och genom koncentration lära känna objektens alla inneboende egenskaper såväl som tillfälliga egenheter och samtidigt få kännedom om hela ämnet. Om asketen till exempel betraktar en innevånare på Påskön kan han varsebli inte bara det som är synligt eller kan bli känt genom långvarig observation eller har nedtecknats utan även djupt liggande egenskaper, och får ingående kunskap om den iakttagna människans härkomst och utvecklingslinjer. Den moderna vetenskapen kan inte veta någonting om innevånarna på Påskön och gör endast vilda gissningar om vad de är. Inte heller kan den med någon tydlighet beskriva den irländska nationen eller upplysa om dess ursprung fast den länge varit föremål för vetenskapliga studier. Yogautövaren blir däremot genom koncentrationens makt helt identifierad med det betraktade föremålet, och upplever på så sätt faktiskt i sitt inre alla de fenomen objektet uppvisar lika väl som alla dess egenskaper.

För att möjliggöra ett medgivande av allt detta måste man först erkänna existensen, användningen och funktionen av ett eteriskt medium som genomsyrar allt, av hinduerna kallat Astralljuset eller Akasha. Dess universella spridning som ett faktum i naturen uttrycks metafysiskt med termerna ”Universellt Broderskap” och ”Andlig Identitet”. I det, med dess hjälp och genom dess användning, blir alla föremåls egenskaper och rörelser universellt igenkännliga. Det är så att säga ytan på vilken alla mänskliga handlingar och alla ting, tankar och omständigheter är fästade. Innevånarna på Påskön tillhör en ras som har lämnat spår i Astralljuset och bär inom sig i outplånlig skrift sitt släktes historia. Asketen fäster under koncentration sin uppmärksamhet på detta och avläser registreringen som gått förlorad för vetenskapen. Varenda tanke som Herbert Spencer, Mill, Bain eller Huxley tänkt finns fästad i Astralljuset tillika med de olika filosofiska system som de utarbetat, och allt asketen behöver göra är att hitta en enda utgångspunkt som har samband med någon av dessa tänkare. Sedan kan han i Astralljuset avläsa allt de tänkt ut. Hos Patanjali och hans skola hör sådana bedrifter till det materiella och inte till det andliga, trots att de för västerländska öron låter antingen absurda eller, om man tror på dem, förknippade med anden.

För den som uppriktigt studerar denna filosofi verkar de moderna skolorna bedrövligt okunniga om sådant som tillhör anden och förnuftet. Det är absolut okänt vad anden är och det kan ännu inte ens sägas vad den inte är. Det är likadant med mentala fenomen. Vad dem beträffar finns inget annat än en brokig blandning av system. Ingen vet vad förnuftet är. Den ene säger att det är hjärnan och den andre förnekar detta, den tredje förklarar att det är en funktion, vilket den fjärde vägrar att gå med på. Empiriska slutsatser är det enda som erbjuds vad gäller minnet, dess säte, natur och väsentliga förmågor. För att förklara det enkla faktum att en människa kommer ihåg någon detalj från sin tidiga ungdom så sägs det bara att den gjorde intryck på förnuftet eller hjärnan, men det lämnas ingen rimlig förklaring till vad förnuftet är eller på vilket sätt och på vilken plats hjärnan bevarar sådana enorma mängder av intryck.

När det nu råder sådant kaos i moderna psykologiska system anser sig den som studerar Patanjali ha rätt att anamma något som åtminstone kommer att förklara och omfatta de flesta fakta, och detta finns i den lära som åter förs fram av Teosofiska Samfundet och hänför sig till människan som en Ande; till en Ande i naturen; till alla andliga varelsers identitet och till alla fenomen som läggs fram för oss att beakta.

WILLIAM Q. JUDGE
New York, 1889

 

© ISBN 91-87740-04-4, Teosofiska Kompaniet Malmö 1997.

Översatt från ”The Yoga Aphorisms of Patanjali” av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973.
   


 

__________________________________________________________________________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Dagbok (1)

Här förmedlas tankar som ligger till grund för Patanjalis Raja-yoga filosofi. Denna serie av artiklar behandlar och beskriver i enkla termer vad Aforismerna egentligen vill säga oss, och hur vi kan använda dem i vår moderna tid. Vi kan även följa och ta del av den ursprungliga sanskrittexten, samt få olika infallsvinklar på de olika indiska skolorna som har samröre med yogafilosofin. De gemensamma nämnarna mellan den teosofiska filosofin och raja yogan eller ockultismen blir på många sätt väldigt tydlig när Patanjali i sina olika kapitel beskriver medvetandets olika stadier och utvecklingsmöjligheter. Integral teosofi och Raja yoga har mycket gemensamt.
__________________________________________________________________________________________________________________


|
   till ULTs hemsida   |  till William Q Judge Online   | till ForumSvaren HuvudIndex   | 
till toppen   | 

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23