Den Ockulta Världen – Bihang (15) av A P Sinnett

Nödvändigheten av att omtrycka detta arbete för en fjärde upplaga erbjuder mig möjligheten att uppmärksamma en diskussion, som ägt rum inom den spiritistiska pressen, angående innehållet av ett till Light av 1:a september 1883 adresserat brev från herr Henry Kiddle, en amerikansk spiritualist. Brevet löd så här:

Till utgivaren av ”Light”.

Sir. I ett meddelande, som är intaget i ert nummer den 21 juli säger ”M. D., G. V.” i sin recension över ”De Invigdes Lära”:

”Beträffande denne Koot Hoomi är det ett ganska märkvärdigt och otillfredsställande faktum, att mr Sinnet ännu aldrig blivit tillfredsställd med att få se honom, trots en flerårig korrespondens.” Jag instämmer till alla delar med er korrespondent; och detta är inte det enda förhållande, som syns otillfredsställande för mig. Då jag för över ett år sedan läste Mr Sinnets ”Ockult World”, blev jag storligen förvånad att ut i ett av dessa brev, vilka mr Sinnet framhåller som framlämnande till honom från Koot Hoomi på det där mystiska sättet, som han beskriver, finna ett ställe, nästan ordagrant taget ur ett tal, som jag höll vid Lake Pleasant i augusti 1880 och som samma månad publicerade i Banner of Light. Då mr Sinnets bok inte utkom förr än en avsevärd tid efteråt (ett år tror jag) är det säkert att jag inte vare sig medvetet eller omedvetet citerat något från dess boksida. Hur kan då detta ha kommit in i Koot Hoomis mystiska brev? Jag avsände ett brev till mr Sinnet genom hans förläggare, med de tryckta sidorna av mitt tal med märke för den del, som blivit använd av Koot Hoomi, och begärde en förklaring, för det förundrade mig, att en så stor och vis man som Koot Hoomi skulle behöva låna något av en så enkel forskare inom det spiritistiska området som jag. Ännu har jag inte fått något svar, och den frågan har smugit sig in i mitt medvetande – är Koot Hoomi en myt? Eller, om inte, är han en så stor adept att han tryckt sina tankar och ord i min tanke, under det att jag förberedde mitt tal? Om detta senare är fallet, kan han inte följenligt utropa: ”pereant qui anta nos nostra dixerunt”.

Kanske anser herr Sinnet att det inte är lönt att lösa detta obetydliga problem; men det faktiska förhållandet att Brödraskapets tillvaro ännu inte blivit bevisad bör sannolikt föranleda någon att väcka den frågan, som antyds av ”M.D., G. V.” – Finns det någon sådan orden? Av denna fråga, som alls inte är ämnad att innebära någonting förnärmande för herr Sinnett bör lämpligen en annan ännu viktigare fråga bero. Är herr Sinnetts nyligen utgivna bok en typisk representant av De Invigdes Lära? Den är utan tvivel ett arbete utfört med stor skicklighet och dess framställning är förtjänt av djup eftertanke, men huvudfrågan är denna – är de sanna eller hur kan de verifieras? Då detta inte kan ske på annat sätt än genom utövandet av abnorma eller transcendentala förmågor, måste de, om alls, antas på grund av ett ipse dixit av den fulländade adept, vilken haft den godheten att uppoffra sin esoteriska karaktär eller sitt löfte för att göra herr Sinnett till sin meddelelsekanal med den yttre världen, på så sätt förvandlande sin heliga kunskap till exoterisk. Om därför detta offentliga meddelande med dess underbara lära om ”skal” (shells), som kastar över ända spiritualisternas trösterika slutsatser, ska vinna förtroende, måste auktoriteten styrkas och tillvaron av adepten eller adepterna – ja hela adeptskapet som sådant – bevisas. Det första steget till ett sådant bevis är dock enligt min uppfattning ännu inte taget. Jag hoppas att denna bok kan vara ordentligt analyserad samt med arten av de läror, den betonar, antingen de är esoterisk buddhism* eller inte.

___________________________

* Hemlig vishetslära.

Här nedan följer de åsyftade ställen, tryckta sida vid sida för lättare översikt.

Utdrag ur mr Kiddle`s tal över ”Spiritismens närvarande utsikter”, hållet på ett Camp Meeting vid Lake Pleasant söndagen den 15 augusti 1880.

”Mina vänner, idéer styr världen; och i samma mån människornas sinnen upptar nya idéer, lägger åt sidan de gamla och förbrukade, går världen framåt.

Samhället vilar på dem; väldiga revolutioner utgår från dem, institutioner ramla till grus vid deras frammarsch. Det ska vara likaså omöjligt att motstå deras inflytelse, när deras tid kommer, som att motstå tidvattnets stigande flod. Och den verkande kraft, som kallas spiritismen, håller på att införa en ny grupp av idéer i världen – idéer rörande de viktigaste ämnen, rörande människans ställning i universum; hennes ursprung och bestämmelse; det dödligas förhållande till odödliga; det tidligas till det eviga, det ändligas till det oändliga; människans dödliga själs förhållande till det materiella universum, i vilket hon nu vistas – idéer, större, allmännare, mera omfattande, mera fullständigt erkännande den universella lagbundenheten som ett uttryck av en gudomlig vilja, oförändrad och oföränderlig, i förhållande till vilken det endast ges ett Evigt Nu, under det att tiden för de dödliga är förfluten eller tillkommande, i förhållande till deras ändliga tillvaro på detta materiella plan; etc. etc.

Utdrag ur Koot Hoomis brev till mr Sinnet i ”Ockulta Världen”. 3:e upplagan, s. 102. Första upplagan utkom juni 1881.

Idéer styr världen; och i samma mån människornas sinnen uppta nya idéer, lägger de gamla och förbrukade åt sidan, går världen framåt; väldiga revolutioner ska utgå från dem, trosläror och världen ska ramla till grus vid deras anmarsch, krossade under tyngden av deras omotståndliga kraft. Det ska vara lika omöjligt att motstå deras inflytelse, när deras tid kommer, som att motstå tidvattnets stigande flod. Men allt detta ska komma småningom, och innan det kommer, har vi ett arbete oss förelagt, det att sopa bort så mycket som möjligt av de orenligheter våra fromma förfäder har lämnat efter sig. Nya idéer måste planteras på rena platser, för dessa idéer berör de viktigaste ämnen. Det är inte fysiska fenomen, som vi studera, utan dessa universella idéer, då vi för att fatta de förra, först måste begripa de senare. De berör människans sanna ställning i universum i förhållande till hennes föregående och kommande födelser, hennes ursprung och slutliga bestämmelse; det dödligas förhållande till det odödliga, det tidligas till det eviga, det ändligas till det oändliga; idéer, större, upphöjdare, mera omfattande, erkännande den eviga styrelsen av en orubblig lag, oförändrad och oföränderlig; i förhållande till vilken det endast ges ett Evigt Nu, under det att för den oinvigde dödlige tiden är förfluten eller tillkommande i förhållande till deras ändliga tillvaro på denna materiella jordfläck, etc. etc.

New-York den 11: e augusti 1883.

Henry Kiddle

Framläggandet av detta brev förbryllade de teosofiska studieidkare, utan att synnerligen rubba deras sinnens jämvikt. Hade det blivit publicerat omedelbart efter första utgivandet av den ”Dolda Världen”, kunde dess verkan ha blivit allvarsammare, men under mellantiden hade Bröderna genom min förmedling meddelat allmänheten en så betydande mängd av filosofiskt vetande, redan då samlat i min andra bok ”De Invigdes Lära” och spritt i två eller tre volymer av The Theosophist, att tänkande läsare kommit utöver det utvecklingsstadium, på vilket de möjligen kunnat anta, att själva huvudförfattaren till denna undervisning vid något tillfälle kunnat känna en intellektuell frestelse att låna tankar från en spiritistisk föreläsning. Åtskilliga hypoteser uppställdes för att förklara den mystiska identiteten mellan de båda citerade sidorna och personer, vilka inte kunde godkänna de teosofiska lärorna, därför att de omstörtande föreställningar, vid vilka de var fästade, blev högeligen förtjusta att finna min vördade lärare överbevisad, som de tänkte, om en vanlig plagiering. Ett par månader måste nödvändigt förflyta, innan svar kunde komma om saken, och under tiden behandlades det ”Kiddleska fenomenet”, som det kom att benämnas, gladeligen av åtskilliga korrespondenter i Light, som det där hade givit en dödsstöt åt de indiska Mahatmornas anseende som exponenter av en hemlig sanning.

I behörig tid mottog jag en lång och lärorik förklaring över mysteriet från Mahatma Koothoomi själv, men under det mest absoluta förtroendets insegel. Strängt vidhållande den politik, som hela tiden tillbakahållit meddelandet av deras läror åt den stora allmänheten inom trånga gränser, förblev Bröderna lika angelägna som någonsin att lämna var och en full intellektuell frihet att misstro dem och förneka deras uppdraganden, om hans andliga åskådningsförmåga inte var av det lättväckta slaget. På samma sätt som de redan från första stunden hade vägrat mig de överväldigande och oemotståndliga prov på deras makt, som jag i början bad om som vapen, med vilka jag skulle kunna framgångsrikt bekämpa misstroendet, så ryggade de tillbaka för varje inblandning rörande de läsares slutsatser, vilka efter den senare undervisningens rikhaltiga förtroenden kunde vara i stånd att misstro mahatmerna i kraft av en misstanke, som i verkligheten var illa grundad, om den än kunde synas trolig.

Även om jag själv hindrades att göra något offentligt bruk av Mahatmans brev, kom några av residenterna och gästerna vid det Teosofiska Samfundets huvudkvarter i Adyar, Madras, i besittning av de verkliga fakta rörande denna sak, och några meddelanden intogs i Samfundets tidskrift, vilka erbjöd alla nödvändiga förklaringar för dem, som ärligt ville uppfatta det sanna förhållandet. I decembernumret av The Theosophist skrev mr Subba Row en artikel, skriven i mycket försiktiga ordalag, endast hänsyftande på den verkliga förklaringen över identiteten av de utav mr Kiddle citerade ställena, men huvudsakligen sysselsättande sig med en analys av de ”plagierade” meningarna, som gick ut på att visa, vad vi själva borde ha insett, om vi hade varit nog skarpsynta från början, att något misstag hade blivit gjort och att Mahatman inte kunde ha avsett att skriva meningarna så, som de stod. Den av mr Subba Row givna vinken var av följande lydelse:

”Därför ska varje fördomsfri läsare vid en omsorgsfull granskning av stället och dess innehåll komma till den slutsatsen, att någon måste ha begått en stor blunder med nämnda ställe, och ska inte bli förvånad, då han får höra att det omedvetet blivit förändrat i följd av slarv och okunnighet hos den chela, vilken var ett verktyg vid dess ”precipitering”. Sådana förändringar, uteslutningar och misstag inträffar ibland vid precipiteringsprocessen; och jag kan nu intyga att jag genom en undersökning av det ursprungliga precipeteringsprovet med bestämdhet vet att detta var fallet med i fråga varande ställe”.

Samma Theosophist, i vilken denna artikel stod, innehöll ett brev från General Morgan till svar på åtskilliga spiritistiska angrepp mot den teosofiska positionen och under loppet av sina anmärkningar yttrar han med anledning av ”Det Kiddleska fenomenet” följande:

”Det har lyckligtvis blivit tillåtet för oss – många utav oss – att skåda bakom slöjan av parallell styckenas mysterium, och hela affären har blivit förklarad för oss på ett fullt tillfredsställande sätt; men allt vad vi få säga är att många ställen blev helt och hållet uteslutna från det brev, som mottogs av herr Sinnett, vid dess precipitering från original-diktamen till chelan; ville bara vår store Mästare tillåta oss att fotografera och offentliggöra i The Theosophist de pappersremsor som visats oss, remsor, på vilka hela parentessatser och citationstecken är fördärvade eller utplånade, och följaktligen utelämnade i chelans klumpiga avskrift – skulle allmänheten få skåda en sällsam syn – någonting alldeles okänt för den moderna världen, nämligen ett akasa-avtryck (akasic impression), så gott som ett fotografi, av i medvetandet uttrycka tankar, dikterade på avstånd.”

En månad eller två efter dessa fragmentariska antydningar varit synliga, fick jag en biljett från Mahatman, som löste mig från alla inskränkningar rörande den fulla förklaringen i det brev, han förut skickat mig. Men vid denna tid syntes saken ha förlorat sitt intresse för alla personer i England, vilkas meningar jag värderade. Inom det Teosofiska Samfundet i London, redan nu en stort och växande samfund, betraktades den Kiddleska händelsen obetydligt annorlunda än som ett skämt och man ansåg den tanken att Mahatman, som inspirerat undervisningen i ”Esoterisk Buddhism”, skulle ha ”plagierat” från en spiritistisk föreläsning för någonting så absurt, att inga skenbara bevis, som framställdes för en sådan åsikt, kunde äga någon betydelse. Jag kände mig därför inte villig att behandla de misstankar vissa kritiker hade hyst med den aktning, som ett vädjande från mig till allmänheten skulle ha inneburit, ett vädjande att lyssna till vad, som skulle ha uppfattas som ett försvar – och ett märkvärdigt länge uppskjutet försvar – av Mahatman.

Men då det nu behövs en ny upplaga av ”Den ockulta världen”, har jag en lämplig anledning att nu handla som jag gör. Det nya brevet från Mahatman utgör i sig själv en rättelse av det brev, ur vilket jag hämtat citaten på sidorna 134 och 135, och oavsett den intressanta förklaring det lämnar med hänsyn till precipiteringsprocessen, är de tankar det innehåller i sig själva värdefulla och väckande.

”Det nyssnämnda brevet”, skriver Mahatman, ”författades av mig under en resa på hästryggen. Det dikterades på tankens väg till och precipiterades av en ung chela, ännu oerfaren i denna gren av psykisk kemi, och som skulle avskriva det från det knappt synliga trycket. Därför blev hälften utesluten och den andra hälften mer eller mindre vanställd av ’artisten’. Då han vid tillfället frågade mig, om jag ville se över och rätta det, svarade jag – oförsiktigt nog, det bekänner jag – ’Hur som helst, min gosse; det betyder inte så mycket, om ni hoppar över några ord.’ Jag var fysiskt uttröttad av en oavbruten ritt på fyrtioåtta timmar och till hälften sovande (även i fysisk mening). Dessutom hade jag ganska viktiga ärenden att psykiskt uppmärksamma, och därför återstod obetydligt av mig att ägna åt brevet. När jag vaknade, fann jag att det redan var avskickat och då jag inte på förhand tänkt mig att offentliggöra, ägnade jag inte vidare någon tanke på detta. Nu hade jag andligen framkallat mr Kiddles utseende, hade aldrig hört talas om hans tillvaro, kände inte till hans namn. Då jag på grund av vår korrespondens och era förhållanden och vänner i Simla hyste intresse för fenomenalisternas framsteg, hade jag ett par månader förut riktat min uppmärksamhet på de amerikanska spiritualisternas stora årliga läger-möte-rörelse i åtskilliga riktningar, bland andra vid Lake eller Mount Pleasant. Några av de amerikanska spiritualisters egendomliga idéer och tankekorn, uttryckande deras allmänna förhoppningar och strävanden, hade fäst sig i mitt minne, och jag kom ihåg dessa idéer och yttranden alldeles oavsett de personer, som hade dem eller uttalat dem. Där utav min totala okunnighet om den föreläsare, vilken jag i min oskuld, som det kan synas, bestulit och som nu ropar: ”Tag fast tjuven!” Likväl, hade jag dikterat mitt brev under den form, vari det nu visar sig i tryck, skulle det visserligen se misstänkt ut, och fastän vida skilt från vad man i allmänhet kallar ett ”plagiat”, kunde det ändå genom frånvaron av alla citationstecken ha gett anledning till klander. Men jag har inte gjort någonting sådant, vilket orginaltrycket, som ligger framför mig, tydligen visar.

Men innan jag går vidare, måste jag ge er en förklaring över detta precipiteringssätt.

De nyare experimenten, som gjorts av Samfundet för psykiska forskningar, ska underlätta betydligt för er uppfattning av grunden för denna själstelegrafering. Ni har i detta Samfunds tidskrift sett, hur tankeöverföringen verkställs genom den ena delens fogande till den andra (cumulativly). En geometrisk eller annan bild i den aktiva hjärnans trycks gradvis in i den passiva mottagarens hjärna, så som serierna av de genom träsnitt illustrerade kopiorna utvisa. För att framkalla en fullständig och ögonblicklig själstelegrafering är två faktorer nödvändiga – stark koncentration hos operatören och en fullständig, receptiv passivitet hos det läsande subjektet. Anta en störande inflytelse i någondera betingelsen; och resultatet blir ofullständigt i omfattning därefter. Läsaren ser inte bilden sådan den står i den telegraferades hjärna, utan sådan den uppstår i hans egen. Om den senares tankar förirra sig, avbryts den psykiska strömmen, och meddelandet blir förvridet och osammanhängande. I ett sådant fall som mitt hade chelan att liksom hämta upp vad han kunde ur den ström jag sände honom och lappa ihop de avbrutna styckena så gott det gick. Ser ni inte samma förhållande inom den vanliga mesmerismen – den i subjektets inbillning av operatören intryckta mayan blir än starkare, än svagare allt efter som den senare håller den avsedda illusoriska bilden mer eller mindre stadigt inför sin fantasi. Och hur ofta förebrå icke clairvoyanterna hypnotisören att han avleder deras tankar från det ämne, som är under betraktelse. Och den mesmeriske läkaren ska alltid vittna, att om han tillåter sig att tänka på någonting annat än den vitala ström han ingjuter i sin patient, tvingas han genast antingen anlägga strömmen på nytt eller avbryta behandlingen. Alltså, då vid detta tillfälle den psykiska diagnosen av en gängse spiritistisk tanke, av vilken talet vid Mount Pleasant endast var ett markerat symtom för ögonblicket, stod livligare för min själ, överflyttade jag omedvetet denna hågkomst livligare än mina egna anmärkningar däröver och slutledningar därifrån. Därför kom ’det plundrade offrets’ – herr Kiddles yttranden att framträda så att säga i full belysning och blev därför skarpare fotograferade (först i chelans och sedan på papperet framför honom, en dubbel process och långt svårare än vanlig tankeläsning), under det att återstoden, mina anmärkningar och argument, som jag nu finner, är svåra att se eller rent av utsuddade på de orginalpapper, som ligger framför mig. Sätt ett rent pappersark, i ett messmeriskt subjekts hand, säg honom eller henne att det innehåller ett visst kapitel ur en bok, som ni läst, koncentrera er tanke på orden; och ni ska se – förutsatt att han eller hon inte själv läst kapitlet, utan endast tar det ur ert minne – hur läsningen ska återspegla era egna successiva mer eller mindre livliga hågkomster av författarens språk. Samma förhållande är det med chelans precipitering av den överflyttade tanken på (eller snarare i) pappret. Om den mentala bilden är svag, måste hans synliga reproduktion vara det i motsvarande grad. Och detta är mera så i förhållande till hans uppmärksamhet. Han skulle kunna – var han bara en person av sant medium-temperament – används av sin ”Mästare” som ett slags psykisk tryckpress, producerande litograferade eller psykograferade intryck av vad operatören har i sinnet; under det att hans nervsystem är tryckmaskinen, hans nerv-aura tryckfluidet och färgerna hämtas ur det outtömliga förråd av färgstoff (som allting annat) – akasa. Men mediet och chelan är diametralt olika, och den senare handlar medvetet, utom i vissa undantagsfall under utvecklingen, som det inte är nödvändigt att här uppehålla oss med.

Nåväl, så snart jag fick veta om förändringen, i det mina försvarares oro nådde mig på andra sidan om den eviga snön, påbjöd jag en undersökning av original-avtrycket. Vid första ögonkastet såg jag, att det var jag, som var den enda och mest felaktiga parten, den stackars gossen hade bara gjort vad han blivit tillsagd.

Efter att nu ha återställt de bokstäver och rader, vilka blivit utelämnade eller utplånade utan hopp att kunna igenkännas av någon annan än den, som ursprungligen utvecklat dem, till deras ursprungliga färg och plats, finner jag att mitt brev nu lyder helt annorlunda, som också ni ska finna. Då jag vände mig till den citerade sidan i ”The Occult World”, det exemplar ni sände, blev jag vid en uppmärksam läsning överraskad av den stora luckan mellan meningarna, en lucka så att säga av idéer mellan 1:a och 2: dra delen, den så kallade plagierade delen. Det syns inte någon förbindelse alls mellan dem; för vad har i själva verket våra chefers beslut (att visa en skeptisk värld att de psykiska fenomenen är likaså bundna av lagar, som någonting annat) göra med Platons idéer, som ’styra världen’ eller ’mänsklighetens praktiska broderskap’. Jag fruktar att det endast är er personliga vänskap för brevskrivaren, som ända tills nu gjort er blind för denna brist på sammanhang och förbindelse mellan idéerna i det misslyckade precipitatet. I annat fall kunde ni inte ha undgått att märka att något var galet på denna sida, att där fanns en uppenbar brist i sammanhanget. Dessutom måste jag erkänna mig skyldig till en annan synd: jag har aldrig kastat så mycket som en blick på mina brev i tryck, förrän dagen för denna tvungna undersökning. Jag hade endast läst vad ni själva skrivet, avseende det för tidsförlusten att gå igenom mina i brådskan nedskrivna avbrutna tankar. Men nu ber jag er att läsa igenom ställena sådana de ursprungligen dikterades av mig och jämföra dem med The Occult World framför er… Jag innesluter en ordagrann kopia av de återställda fragmenten, där jag understrukit de utlämnade meningarna med rött för lättare jämförelse.

”… Fenomenella element, som man förut inte drömt om, ska till slut uppdaga hemligheterna av sina mystiska verkningssätt. Platon hade rätt att fortsätta alla de spekulationens element, som Sokrates förkastat. Problemen av en universell tillvaro är inte olösliga, inte heller värdelösa, om de lösas; men detta kan endast ske genom herravälde över de element, som nu börjar höja sig vid de profanas synrand. Även spiritisterna med sina misstag, sina groteska förvrängda åsikter och begrepp, börjar dunkelt uppfatta den nya ställningen. De profetera – och deras profetior är inte alltid utan en viss sanning i sig – av så att säga intuitivt förutseende. Hör hur några ut av dem återupprepa det gamla, gamla axiomet, att ’idéer styr världen’, och i samma mån människornas sinnen uppta nya idéer, lägger de gamla och förbrukade åt sidan, ska världen gå fram, väldiga revolutioner ska utgå från dem; institutioner, ja, och även trosläror och världen, kunna de tillägga, ska ramla till grus vid deras frammarsch, krossade av deras egen inneboende kraft, inte den oemotståndliga kraften av de ’nya idéer’ spiritisterna bjuder på. Ja, de har både rätt och orätt. Det ska bli lika omöjligt att motstå deras inflytelse, då tiden kommer, som att stå emot tidvattnets stigande lopp – visserligen. Men vad spiritisterna, efter vad jag ser, negligera att fatta och deras andar att förklara (de senare vet inte mer, än de kan finna i de förras hjärnor) är, att allt detta ska komma gradvis och att, innan det kommer, de såväl som vi, alla har en plikt att uppfylla, ett värv oss förelagt – det att sopa bort så mycket som möjligt av de orenligheter våra fromma förfäder lämnat efter sig. Nya idéer måste planteras på rena platser, för dessa idéer berör de viktigaste ämnen. Det är inte fysiska fenomen eller den verksamhetskraft som kallas spiritism, som utgör vårt speciella studium, utan dessa universella idéer, detta noumenon (väsen, tanketing), inte fenomenet; för att förstå det senare, måste vi först förstå det förra. De beröra människans sanna ställning i universum, det är sant, men endast i förhållande till hennes kommande, inte hennes föregående födelser. Det är inte fysiska fenomen, om än underbara, som någonsin kan förklara för människan hennes ursprung, om vi lämna åtsidan hennes kommande bestämmelse, eller som en av dem uttrycker det, förhållandet mellan det dödliga och odödliga, det tidliga och eviga, det ändliga och oändliga osv. De pratar ledigt om vad de betraktar som nya idéer, ’större, allmännare, högre, mera omfattande’, och på samma gång erkänner de, istället för den eviga styrelsen av en orubblig lag, den universella av en lag som uttrycket för en gudomlig vilja. Glömska av sina tidigare trosläror och att ’det ångrade Herren att han skapat människan’, vill dessa falska filosofer och reformatorer övertyga sina åhörare att detta uttryck för sagda gudomliga vilja ’är orubbligt och oföränderligt, inför vilket det endast ges ett Evigt Nu, under det att för den dödlige (oinvigde?) tiden är förfluten eller tillkommande med hänsyn till deras ändliga tillvaro på detta materiella plan’ – om vilket de vet lika lite som om sina andliga sfärer. Till en stoftfläck har de gjort dessa senare i likhet med vår egen jord – ett kommande liv, som den sanne filosofen snarare skulle vilja undvika än eftersträva. Men jag drömmer med öppna ögon. I alla händelser är denna inte någon privilegierad lära för dem. De flesta av dessa idéer är tagna styckevis från Platon och de Alexandriska filosoferna. Det är vad vi alla studerar och vad många har löst etc. etc.

Detta är en trogen kopia av det nu återställda originaldokumentet – den Kiddleska händelsens ’Rosetta sten ’.