Den Ockulta Världen – Bihang (16) av A P Sinnett

Och nu, om ni fattat mina få ord i givna förklaringar över processen, behöver ni inte fråga, hur det kommer sig, att de meningar, som, fastän med något bristande sammanhang, återgetts av chelan, till största delen utgörs av dem, vilka man nu betraktar som plagierade, under det att de felande länkarna är just de meningar, vilka skulle ha visat att dessa ställen helt enkelt var minnesbilder, om inte citat – det grundtema, kring vilket mina egna reflexioner grupperade sig denna morgon. För första gången i mitt liv hade jag ägnat en allvarlig uppmärksamhet åt de tankar, som uttalats av de poetiska ’medierna’ inom de amerikanska föreläsarnas så kallade

’inspirerade’ vältalighet, deras värde och begränsningar. Jag blev förvånad över allt detta lysande, men tomma ordsvall, och insåg för första gången till fullo dess fördärvliga intellektuella tendens. Det var deras grova och osmakliga materialism, klumpigt dold under en dunkel andlig slöja, som drog till sig mina tankar för den gången. Under det jag dikterade de citerade tankarna – en liten del av de många, som sysselsatt mig under några dagar – kom alltså dessa idéer att framträda starkast en relief, under det att mina egna parantesmeningar försvann vid precipiteringen.” Jag behöver endast tillägga några ord som ursäkt inför herr Kiddle för min tillfälliga försummelse av hans ursprungliga meddelande över detta ämne, som han adresserade till mig i Indien. Då hans ovan anförda brev blev synligt i Light, kunde jag inte påminna mig att ha mottagit något brev från honom under min vistelse i Indien; men under de sista månaderna av min återkomst till London har jag vid ordnandet av en massa papper, som jag fört med mig från Indien, hittat den förgätna biljetten. Under min vistelse i Indien som utgivare av en daglig tidning, tog min korrespondens sådana dimensioner, att brev, vilka inte fordrade någon omedelbar åtgärd från min sida, ibland blev lagda åt sidan efter en hastig överblick, och olyckligtvis bortglömda. Och efter utgivandet av denna bok, fick jag brev med förfrågningar av allehanda slag från alla delar av världen, vilka jag i följd av andra anspråk på min tid ofta hindrades att besvara som jag önskat. Mot den ton och anda, i vilken mr Kiddle framställde sin ganska naturliga förfrågan, har jag ingenting att anmärka, och om än hans följande brev till Light förrådde någon böjelse från hans sida att uppställa ogynnsamma hypoteser på grundvalen av parallellställena, torde inte ens detta andra brev i sig själv ha rättfärdigat några av de harmfulla protester, som slutligen publicerades på andra sidan. Det är spiritisterna av rent vatten, ivriga att slå ned på en händelse, den som syns kasta en skugga över dessa teosofiska läror, genom vilka deras egna åsikter blivit så djupt avslöjade, som bär ansvaret därför att ’Kiddle-fenomenet’ blivit behandlat på ett sådant sätt, att det framkallat de häftiga genmälena från några teosofiska korrespondenter, som skriver i Light´s och andra tidningars spalter.

I bedömningen trots det att de förklaringar, till vilka denna händelse slutligen gett anledning och den ytterligare insikt vi därigenom vunnit i några intressanta detaljer, rörande de sätt, varpå en adepts korrespondens ibland kan föras, behöver man inte alls beklaga sig över densamma.

De förbindelser med ”Den ockulta världen”, som jag varit nog lycklig att inleda, har under de få år, som förflutit sedan denna bok skrevs, så betydligt utvidgat sig, att jag måste hänvisa mina läsare till min andra bok ”De Invigdes Lära”, för en redogörelse av deras senare utveckling. Men det torde vara skäl, då de står i direkt sammanhang med huvudsyftet i denna tidigare berättelse, att här införa ett par uppsatser, som jag nyligen skrev till framläggande för teosofiska åhörarskaror i London angående den huvudfråga, som diskuterats i denna volym – adepternas tillvaro och de kunskapskällor som står till deras förfogande. De senare vittnesbörd i dessa fall har för länge sedan i myckenhet och fullständighet överskuggat det preliminära vittnesbörd jag utfört på grund av mina erfarenheter i Indien. Jag har vid ett av dessa nämnda tillfällen sammanfört dessa senare bevis på sätt, som följer:

Alla, som har blivit intresserade för några av de lärdomar, vilka banat sig väg till den yttre världen genom det Teosofiska Samfundets förmedling, vänder sig snart till frågan om de bekräftelser, på vilka dessa läror vila. Nåväl, det ortodoxt ockulta svar, som hittills getts åt dem, som frågat efter äktheten av de smärre satser inom den ockulta vetenskapen, som hittills har blivit framställda, har helt enkelt varit detta: ”Förvissa er själv.” Det vill säga, lev ett rent, andligt liv, odla era inre förmögenheter, och dessa ska efter hand vakna och utvecklas, så att ni blir i stånd att själv pröva Naturen. Men detta råd är inte av den art, att något stort flertal av människor någonsin varit villiga att rätta sig efter det; och därför har kunskapen om den ockulta vetenskapens sanningar fortsatt att vara i händerna på ett fåtal.

Ett nytt uppslag har nu ägt rum. Vissa mästare inom den ockulta vetenskapen har genombrutit de gamla stängsel, som uppförts av deras orden, och har plötsligen släppt ut en flod av läror över världen jämte en och annan upplysning rörande de egenskaper och förmögenheter, de själva uppnått och genom vilka de lärt och som de nu meddelar oss.

Man erkänner ganska allmänt att dessa läror är intressanta och sammanhängande och även understödda av paralleller, men varje ny forskare måste fråga, vad garanti vi har, att de personer, från vilka dessa läror härstamma, är i den ställning, att de kunna bekräfta dem. De flesta människor, tror jag, skulle vara villiga att medge, som personer, beklädda, som de teosofiska Bröderna sägs vara, med en ovanlig och utomordentlig makt över naturen – även inom de naturområden, där vi är hemmastadda – ganska sannolikt kunna äga förmögenheter, vilka kan sätta dem i stånd att få en djup insikt i många för allmänheten dolda natursanningar. Men då kommer den första frågan: ”Vad för bevis kan ni ge oss, att bakom det fåtal personer, vilka stå som det Teosofiska Samfundets synliga representanter verkligen ges några sådana personer som Adept- Bröderna?” Detta är en gammal fråga, som alltid upprepas, och måste upprepas, så länge nykomlingar fortfarande närma sig det Teosofiska Samfundets tröskel. För många av oss är denna fråga avgjord; för några nya forskare syns tillvaron av psykiska adepter så sannolik, att de med beredvillighet antar den på försäkringar av de ledande representanterna för det indiska samfundet; men för andra måste Brödernas tillvaro först bekräftas genom klara och oemotsägliga bevis, innan de tycker att det är lönt att ägna någon uppmärksamhet åt den framställning några utav oss kan göra, rörande den speciella lära som de meddelar.

Jag ämnar därför genomgå bevisen för denna huvudfråga, vilken utan tvivel ligger till grund för varje annan, som kan ställas till det Teosofiska Samfundet, för så vitt det har att göra med de indiska frågorna. Naturligtvis ämnar jag inte trötta ut er med ett upprepande av de särskilda händelserna, som redan blivit skildrade i offentliggjorda skrifter. Jag vill bara lämna en kort översikt över hela saken sådan den nu står, betydligt förstorad och stärkt under de sista två åren. Till en början delar sig vittnesbörden i två slag. Först det allmänt gängse religiösa trossystemet i Indien, vilket hänvisar på att sådana personer som Mahatmas eller Adepter finns någonstans, för det andra det speciella vittnesbördet, som visar att ledarna av det Teosofiska Samfundet står i förbindelse med sådana adepter och har deras förtroende.

Vad det allmänna trossystemet angår, vore det knappast för mycket att säga, att hela massan av Indiens heliga litteratur vilar på övertygelsen om adepternas tillvaro; och en så vitt både till tid och rum utbredd tro kan svårligen betraktas som utvecklad ur inget – som inte eggande något faktum till grundval. Men förbigående Mahabharata och Puranaböckerna och allt vad de berättar för oss om ”Rishier” eller forntidens adepter, vill jag fästa er uppmärksamhet på en uppsats i The Theosophist från den 1:a maj 1882 angående några jämförelsevis nya, populära indiska böcker, vilka innehålla levnadsteckningar över åtskilliga ”Sadhus” – ett annat ord för helig, yogi eller adept – vilka levt inom de sista tusen åren. I denna artikel räknas upp över sjuttio sådana personer, vilkas minne blivit förandligat i ett antal Marathi böcker, som de underverk, de sägs ha gjort, är antecknade. Jag omnämner dem bara som illustrationer till det sakförhållandet, att tron på personer, utrustade med sådana krafter, som nu tillskrivs bröderna, inte är någon nyhet i Indien. Och därnäst har vi många nyare skriftställares vittnesbörd rörande de ganska märkliga ockulta fenomen, som framställs av yogier och fakirer. Sådana personer står naturligtvis i psykologisk rang långt under dem, vilka vi beteckna som ’Bröderna’, men de förmögenheter de äger kan ibland vara nog för att övertyga var och en, som undersöker bevisen, att levande människor kan förvärva krafter och förmögenheter, som vanligen betraktas som övermänskliga.

I Jacolliots böcker, rörande hans erfarenhetsrön i Benares och på andra ställen, behandlas detta ämne fullständigt och några därmed sammanhängande fakta har även banat sin väg till anglo-indiska ämbetsrapporter. En engelsk resident vid Runjeet Singh`s hov beskriver i sin rapport, hur han var närvarande vid begravningen av en yogi, vilken med sitt eget samtycke blev innesluten i ett valv för en betydande period – sex veckor, tror jag – jag har inte rapporten till hands, så att jag kan yttra detaljerna – och vilken steg upp levande vid slutet av denna tid, som han hade vistats i Samadhi eller ett extatiskt tillstånd. En sådan man skulle naturligtvis vara en ”adept” av en högst underordnad typ, men berättelsen om hans produktioner äger den fördelen att vara väl intygade så långt det går. Vidare ledde ända till för några år sedan en till ganska hög grad av andlighet kommen asket och begåvad siare i Agra, där han undervisade en grupp lärjungar, bland vilka han, enligt deras egna uppgifter, ofta återuppträdde efter sin död. Denna händelse var en viljeakt, utförd på en bestämd tid. Jag har hört en hel del om honom av en bland hans förnämsta följeslagare, en bildad och högt aktad ämbetsman, nu boende i Allahabad. Hans tillvaro och den omständigheten att han ägde stora själsgåvor står utom all tvivel.

Sålunda är den omständigheten att det ges sådana människor som ”Adepter” i världen knappast någon tvist underkastad i Indien. Naturligtvis befinns de flesta av dem, om vilka man kan få bestämda underrättelser, vid närmare undersökning vara yogier av den lägre typen, personer, vilka uppövat sina inre förmögenheter så långt att de kommit i besittning av åtskilliga abnorma krafter och även någon insikt i andliga sanningar. Men inte dess mindre framkallar alla förfrågningar efter adepter, högre begåvade än de, det svaret, att sådana finns, men att de leva i fullständig avskildhet. Denna allmänna, svävande, obestämda tro banar i själva verket vägen för den fråga, med vilken vi mera omedelbart har att sysselsätta oss – om nämligen ledarna av det Teosofiska Samfundet verkligen står i förbindelse med några av de högre adepterna, vilka inte vanligen leva ute i världen eller gör sitt adeptskap bekant för andra än sina egna ordentligen antagna lärjungar.

Vittnesmålen i denna punkt faller sönder i tre klasser.

Först har vi huvudbeviset, vittnesbördet av dem, vilka personligen sett vissa av dessa ”Adepter” både i och utom köttet, som sett dem utöva sin makt och fått en säker kunskap om deras tillvaro och egenskaper.

För det andra, deras vittnesbörd, som sett dem under astral form och kunnat på varjehanda sätt identifiera den med levande personer, andra har sett.

För det tredje, deras vittnesbörd, som fått tillfälliga bevis på deras tillvaro.