Den Ockulta Världen – Läror ur den ockulta filosofin (12) av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)
12.

Läror ur den ockulta filosofin
[”THE OCCULT WORLD – DEN OCKULTA VÄRLDEN”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på.

Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Ockulta Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

SOM jag redan mer än en gång framhållet har den ockulta filosofin i olika länder och under olika perioder ständigt till sitt väsen fortsatt att vara densamma. Visserligen har på olika tider och orter mytologiska parasitblommor blivit kringspridda till den stora allmänhetens tjänst; men det invigda fåtalets religiösa vetande, som utgjort varje folkreligions underlag, har alltid varit densamma. Naturligtvis ska den västerländska föreställningen om vad som är rätt i fråga om sådana saker känna sig förnärmad av blotta tanken på en religion, som undanhålles av ett fåtal som dess privategendom, under det att den stora menigheten serveras med en, som det enligt den moderna fraseologin skulle heta, ”falsk religion”. I alla fall, innan vi låter denna känsla lura oss till ett ovillkorligt fördömande över de män i forntiden, som hemlighållet sanningens kunskap, kan det vara bra att avgöra, om denna känsla vilar på en verklig, genomtänkt övertygelse, att en lära, vilken i följd av själva sin natur måste vara alltför förfinad och subtil för folkuppfattningen, är för den stora hopen välsignelsebringande, eller om nämnda känsla äger sin grund i en inrotad vana att betrakta en religion som något, vilket det är av vikt att man bekänner, om man förstår det eller inte. Om man antar att en människas eviga väl beror på hennes bekännelse, oavsett förståelsen, av den rätta tron bland alla de trosläror hon kunnat plocka fram ur lyckans påse på en slump, beroende av ursprung och omgivande förhållanden – då är det i sanning deras främsta plikt, som vet sig inneha en sådan tro, att förkunna den från hustaken. Men under den andra hypotesen, att det inte kan vara till nytta att någon människa mumlar fram en ordformel utan att fästa någon mening vid den och att råa intelligenser endast är tillgängliga för råa utkast av de religiösa begreppen, är det mera, som talar till fördel för den forntida hemlighetspolitiken, än som kan synas vid första påståendet. Trots det ser det visserligen ut som om förhållandet mellan de invigde och allmänheten inom den europeiska världen i närvarande tid stod på väg att genomgå en förändring. Allmänheten i betydelsen av folket i vidsträckt bemärkelse, inbegripet tidevarvets skarpaste huvuden, äger åtminstone lika så stor förmåga, som individerna av någon speciell klass att uppfatta metafysiska idéer. De högre intelligenserna behärskar den allmänna meningen, så att inga stora idéer kan triumfera inom Europas nationer utan deras bistånd, under det att deras bistånd endast kan vinnas på den intellektuella tävlingens öppna marknad. Av detta följer att bara föreställningen om en esoterisk [1] vetenskap, högre än den, som offentligen erbjuds den vetenskapliga världen, stöter det moderna västerländska åskådningssättet som en orimlighet. Med vilken ganska naturliga känsla vi för närvarande inte behöver komma i någon tvist vidare, än att vi ber att man inte får begå felslut vid dess tillämpning, dvs. inte anta att, då det aldrig skulle kunna falla en nutida europé in, som kommit i besittning av en ny sanning, att göra en hemlighet av den, och endast yppa den för ett tysthetslöfte bundet brödraskap, en sådan tanke har därför inte heller någonsin kunnat uppstå hos en egyptisk präst eller en intellektuell jätte inom den civilisation, som enligt flera inte osannolika hypoteser var utbredd över Indien redan före den tid, då Egypten började bli sätet för lärdom och konst. Systemet med hemliga samfund var i själva verket lika naturligt för forntidens vetenskapsman som det offentliga systemet är i vårt land och vår tid. Inte heller beror denna olikhet bara på skilda tidevarv och seder. Den beror också på den stora olikhet, som kan urskiljas i fråga om själva arten av de studier, som fullföljs av nutidens lärde i jämförelse med arten av de forntida vetenskapsmännens sysselsättningar. Vi har tillhört de materiella framstegens tidevarv, och det materiella framåtskridandets lösen har alltid varit offentlighet. De i forntidens psykologi invigde tillhörde andlighetens tidsålder, och den subjektiva utvecklingens lösen har alltid varit hemlighet. Ifall denna lösen i båda fallen dikterats av ställningens egen nödvändighet är en fråga som kan underkastas diskussion; men i alla händelser är dessa reflexioner tillräckliga för att visa, att det vore oklokt att uttala ett alltför dogmatiskt omdöme om karaktären av den filosofi och de filosofer, som kunnat nöja sig med att magasinera sin egen visdom och förse massorna med en religion, mera anpassad efter mottagarens förstånd, än efter de eviga sanningarna.
___________________

[1] Inåtvänd, hemlighållen för allmänheten.

Det är numera en omöjlighet att bilda sig ens en aning om den tidpunkt då den ockulta filosofin började anta den gestalt som vi nu påträffar den. Men hur man med skäl kan anta, att de sista två till tre tusen år inte gått fram över dessa hängivna adepter, som uppehållit och fortplantat den, utan att lämna något bidrag till dess utveckling, syns de invigde, som tillhörde de äldsta tidevarv, med vilka historien har något att skaffa, redan då har varit så långt framskridna och kunnat producera nästan likaså underbara fenomen, som de invigde i våra dagar, att vi måste tillskriva de första skedena till den ockulta vetenskapen på denna jord en synnerligen hög ålder. Ja, frågan kan inte uppställas, utan att vi kommer in på förhållanden, vilka hänsyftar på rent häpnadsväckande slutsatser i detta avseende.

Men oavsett alla arkeologiska spekulationer har man fäst uppmärksamheten på att ”en filosofi så djup, en morallära så förädlande och praktiska resultat så följdriktiga och så enhetligt bevisbara inte är alster av en enda generation eller ens ett enda tidevarv. Fakta måste ha blivit lagd på fakta, deduktioner på deduktioner, vetenskap har fött vetenskap och myriader av de skarpaste mänskliga intelligenser har reflekterat över naturens lagar, innan denna fornåldriga lära kunnat anta konkret form. Bevisen för denna grundläras identitet inom de gamla religionerna finns i det förhärskade systemet av mysterier; i de hemlighetsfulla prästkaster, vilka skötte väktarekallet över de mystiska besvärjelseorden och den offentliga framställningen av en fenomenal makt över naturkrafterna, antydande en förbindelse med utom-mänskliga väsen. Varje tillträde till alla dessa folks mysterier bevakades med samma avundsjuka omsorg och hos dem alla lagstadgades dödsstraff för en invigd av vad grad som helst, som yppade de hemligheter, vilka blivit honom anförtrodda”. Den nyss citerade boken visar att detta varit fallet med de Eleusinska Mysterierna, med Bacchus Mysterier, bland de Kaldeiska Magerna och med de egyptiska Hierophanterna. Den hinduiska boken över de Brahminska ceremonierna, ”Agrushada Parikshai”, innehåller samma lag, vilken även syns ha varit antagen av Esseerna, Gnostikerna och de Neoplantonska Teurgerna. Frimureriet har kopierat den gamla formeln, fastän dess raison détre har dött bort med utdöendet bland frimurarna av den ockulta filosofin, på vilken deras former och ceremonier är grundade till en större utsträckning än de i allmänhet anar. Bevis på den omtalade identiteten kan spåras i flerfaldiga gamla troslärors löften, formler, ritualer och dogmer, och det bekräftas som faktiskt av personer, vilka jag tror var berättigade att tala med auktoritet i detta fall, ”inte bara att deras minne ännu är bevarat i Indien, men också att det Hemliga Förbundet ännu är vid liv och lika verksamt som någonsin”. Till stöd för de åsikter jag nyss framställt vill jag framhålla några citat ur Helena Blavatskys stora bok, Isis Unveiled [Den avslöjade Isis], är det nödvändigt att ge några förklaringar, vilka det är lättare för läsaren att fatta nu, sedan han följt min föregående berättelse om de ockulta erfarenhetsrönen, än det hade varit förut. Jag har visat hur Helena Blavatsky mitt under de vanligaste tilldragelserna i sitt dagliga liv genom den psykologiska telegrafering, som användes av de invigde, står i oavbruten kommunikation med sina högre ”Bröder” inom ockultismen.

För den, som en gång fått klart för sig detta sakernas tillstånd, är det lätt att förstå, att hon vid sammansättningen av ett sådant verk, som ”Isis”, vilket innehåller en fullständig förklaring av allt som kan meddelas den utomstående världen om ockultismen, inte varit uteslutande överlämnad åt sina egna resurser. Det är en sanning, att Helena Blavatsky skulle vara den siste i världen att vilja hemlighålla, att hon under hela förfarandet av sin bok haft ett så rikligt och oavbrutet bistånd av Bröderna på ockult väg, att hon mindre är författare till ”Isis”, än medlem av en grupp samarbetare, genom vilka arbetet i själva verket blivit utfört. Man har låtit mig förstå att hon satte sig ned till detta arbete, utan att känna omfånget av det arbete hon åtog sig. Hon började skriva efter diktamen – alltså de skrivna sidorna är inte de, som står främst i de fullbordade volymerna – med detta gick hon sina ockulta vänners önskan till mötes, och detta utan att veta, om den komposition, med vilken hon var sysselsatt, skulle bli en tidningsartikel, en uppsats för en tidskrift eller ett arbete av större dimensioner. Men det växte allt mer och mer. Naturligtvis fann hon snart, vad det var frågan om, och sedan hon en gång tagit på sig ett arbete, lämnade hon själv ansenliga bidrag, hämtade ur hennes egen naturliga hjärna. Men Bröderna verkar alltid ha arbetat bredvid henne, inte bara som de i början gjorde, då de dikterade genom hennes hjärna, utan även genom användande av dessa precipiterings metoder, på vilka jag själv blivit tillfredsställd med några exempel, så att ibland en stor mängd verkliga manuskript i andra handstilar än hennes egen producerades medan hon sov. Hon kunde ofta, då hon steg upp på morgonen, finna ända upp till trettio remsor hopfogade till det manuskript, hon lämnat på sitt skrivbord över natten. ”Isis” är sålunda i själva verket ett likaså stort ”fenomen” – oavsett arten av dess innehåll – som någon av dem jag beskrivit.

På så sätt förklaras de fel i boken, vilka läsaren i allmänhet fäster ögonen på, inte mindre än dess utomordentliga värde för dem, vilka är angelägna att så långt som möjligt låta utforska ockultismens hemligheter. De gudomliga krafter, av vilka Bröderna är i besittning, kan inte skydda ett litterärt arbete, som är en samfälld produktion av flera – även bland de förekommande – olika tankeförfattningar, för den oreda i anordningen, åt vilken ett likadant kompositionssätt oundvikligen måste ge upphov. Och utom oredan i själva anordningen framställer boken även en blandad mångfald av olika stilar, vilket skadar dess värde som ett litterärt verk och måste förefalla vanliga läsare både retsamt och förvillande. Men för dem, som äger nyckeln till denna oregelbundenhet i formen, är denna omständighet snarare en fördel än tvärtom. Den sätter en skarpsinnig läsare i stånd att förklara några mindre oförenligheter, som förekommer i olika delar av boken, i fråga om uppgifterna. Dessutom ska den sätta honom i stånd att på något sätt känna igen rösterna av de olika författarna, allt efter som de turvis tar upp tråden av liknelserna.

Boken skrevs – vad gäller dess fysiska produktion – i New York, där Helena Blavatsky var i största saknad av referensböcker. Trots detta vimlar den av hänvisningar till böcker av alla slag, inbegripet många av en ganska ovanlig karaktär, och med citat, vilkas riktighet lätt kan bestyrkas vid något av de stora europeiska biblioteken, då noterna tar upp numren på de sidor, från vilka citaten är hämtade.

Jag kommer nu att sammanställa några stycken ur ”Isis”, vilka har till ändamål att uppvisa, att en gemensam esoterisk filosofi ligger till grund för olika forntida religioner, och vilket speciellt värde den rena buddismen äger för dem, som forskar i denna filosofi, som ett system, vilket bland alla dem, som erbjudits världen, syns skänka oss en ockult filosofi under dess minst fördärvade form. Naturligtvis bör läsaren akta sig att utgå från den föreställningen att buddismen, sådan den förklaras av skriftställare, vilka inte är ockultister, skulle kunna antas som en sammanfattning av dessa åsikter.

Så t.ex. skulle enligt de västerländska lärdas tolkningar den föreställningen, att begreppet ”Nirvana” vara liktydigt med begreppet förintelse, utgöra en av huvudpunkterna inom buddismen. Det är möjligt att de västerländska vetenskapsmännen kan ha rätt, då de säger, att den förklaring av ”Nirvana”, som ges av den exoteriska [2] buddismen, leder till denna slutsats; men detta är i alla händelser inte den ockulta läran.
___________________

[2] Utåtvända, för allmänheten förkunnade.

”Nirvana” – så står det i Isis – ”betyder vissheten om personlig odödlighet i anden, inte i själen, vilken som en ändlig emanation visserligen måste desintegreras (upplösas) i sina beståndsdelar, en sammanfattning av mänskliga sensationer, passioner och längtan efter ett visst objektivt tillvarelsesätt, innan den odödliga anden hos Jaget kan vara fullt frigjord och tryggad för transmigration [3] till någon annan form. Och hur kan människan uppnå detta tillstånd, så länge Upadana, detta tillstånd av längtan efter liv, mera liv, inte försvunnit ur den kännande varelsen, ur Ahankara, [4] om än iklädd i en sublimerad kropp? Det är ”Upadana” eller det intensiva begäret, som producerar VILJAN och det är viljan, som utvecklar energi, vilken senare alstrar materian eller ett föremål som äger form. På så sätt erbjuder det omedvetet detta ur kroppens frigjorda Jag genom sitt enda odödliga begär villkoren för sina successiva själv-pånyttfödelser under flerfaldiga former, vilka beror på dess mentala tillstånd och ”karma” de goda eller onda handlingarna under dess föregående tillvaro, vanligen kallade ’förtjänst’ eller ’skuld.’” [ Isis Unveiled av Helena Blavatsky, 1877, del II, 320 ] Det ligger en hel värld av omfångsrika metafysiska tankar i detta stycke, vilket genast kan tjäna som ett rättfärdigande för den nyss uttalade åsikten om den buddistiska filosofins omfång, sett från den ockulta ståndpunkten.

___________________

[3] Själavandring
[4] Självmedvetande, jag är jag.

Det missförstånd, som råder i västerlandet, rörande betydelsen av ”Nirvana” är så allmänt, att det torde vara skäl att betrakta även följande belysning:

”Förintelse betyder inom den buddhistiska filosofin endast en spridning av materian, under vilken form eller skenbild det än är; för allt som bär en form, är skapat, och måste förr eller senare förgås – dvs. förändra denna form; därför är det som någonting tillfälligt, om än skenbart permanent, bara en illusion, Maya; för då evigheten varken har en början eller slut, passerar den mer eller mindre förlängda tillvaron av en enskild form förbi liksom det ögonblickliga uppflammandet av en blixt. Innan vi har tid att uppfatta vad vi sett, är det passerat och borta för alltid; därför är även våra astralkroppar av ren eter, endast materiella illusioner, så länge de kvarhåller sin jordiska form. Den senare förändras, säger buddisten, i enlighet med personens förtjänst eller skuld under sin livstid, och detta är metempsykosis. Då den andliga väsensenheten för alltid frigör sig från varje materiell partikel, först då inträder han i det eviga och oföränderliga Nirvana. Han existerar i ande, i ingenting; som en form, en skepnad, en skenbild är han fullständigt förintad och ska därför aldrig mera dö, för anden ensam är inte Maya, utan den enda VERKLIGHETEN i ett illusoriskt universum av ständigt övergående former…[Isis Unveiled I, 290] Att anklaga den buddistiska filosofin för förnekelse av ett Högsta Väsende – Gud, och själens odödlighet – kortfattat för ateism – på den grund att Nirvana betyder förintelse och att Svabhavat INTE är en person utan ingenting, är helt enkelt en orimlighet. En (eller Ayin) i det judiska En-Soph betyder också nihil eller ingenting, det som inte är (quo ad nos, för oss); men ingen har någonsin vågat beskylla judarna för ateism. I båda fallen betyder termen ingenting, att Gud inte är ett ting, inte ett konkret eller synligt Väsende, åt vilket ett lämpligt namn kan användas, som uttrycker något för oss känt föremål på jorden.” [Isis Unveiled I, 292]

Vidare: ”Nirvana” är orsakens värld, inom vilken alla våra sinnens verkningar eller illusioner försvinner. ”Nirvana” är den högsta sfär som kan uppnås.” [Isis Unveiled I, 346]

Alla de hemliga läror, som bekändes av Magerna, de förvediska buddisterna, den egyptiske Thoths eller Hermes hierophanter, var – som vi finner i Isis Unveiled – från begynnelsen identiska, en identitet som äger lika tillämplighet på de hemliga läror, som uppfattas av adepterna inom alla tider och nationaliteter, inbegripet de kaldeiska kabbalisterna och de judiska Nazarerna.

”Då vi använder ordet buddister är det ingalunda vår mening att tillämpa detta på vare sig anhängarna av den exoteriska buddhism som stiftades av Guatama Buddhas efterföljare, eller den moderna buddistiska religionen, utan vi hänsyftar på Sakyamunis hemliga filosofi, vilken till sitt väsen sannerligen är identisk med den forntida namn Visdoms-religionen inom helgedomarna – den förvediska Brahmanismen. Den Zoroastriska schismen, som den kallas, är ett direkt bevis på detta; för det var ingen schism i egentlig mening, utan bara en partiell offentlig framställning av strängt monoteistiska, religiösa sanningar, hittills endast lärda inom helgedomarna och som Zoroaster hade lärt av Brahmanerna. Zoroaster, den ursprungliga stiftaren av soldyrkan, kan inte kallas grundläggaren av det dualistiska systemet, inte heller var han den förste, som lärde Guds enhet, för han lärde endast vad han själv lärt av bramanerna. Och att Zarathustra och hans efterföljare zoroastrianerna varit bosatta i Indien, innan de emigrerade till Persien är även bevisat av Max Müller. ’Att zoroastrierna och deras förfäder bröt upp från Indien under Veda-perioden”, säger han, ”kan lika tydligt bevisas, som att invånarna i Massilia bröt upp från Grekland… Många av de zoroastriska gudarna framställdes … bara som avspeglingar eller böjningar av gudarna i Vedaböckerna’.

Om vi nu kan bevisa, och vi kan göra det enligt vittnesbörd från Kabbalan och de äldsta traditionerna, från Visdoms-religionen, de gamla helgedomarnas filosofi, att alla dessa gudar, vare sig zoroastrianismens eller Vedaböckernas, endast är många personifierade ockulta naturkrafter, trogna tjänare åt den hemliga visdomens – Magins – adepter, är vi på säker grund.

På så sätt, antingen vi säger att kabbalismen och gnosticismen utgått från mazdaismen eller zoroasterläran, gör detsamma, bara vi inte menar den exoteriska gudstjänsten, vilket vi inte gör. Likaså kan vi i denna mening åberopa King, författaren till Gnostics, och flera andra arkeologer, och påstå att båda tidigare utgått från buddismen, på en gång den enklaste och mest tillfredsställande av filosofier och vars resultat blev en av de renaste religioner i världen..... Men bland Essener och Neoplantoniker, ja bland de otaliga kämpande sekter, som blivit födda endast för att dö, möter vi samma läror, identiska till väsen och anda, om än inte alltid till formen. Med buddism menar vi därför denna religion, som bokstavligen betyder visdomsdoktrinen och som går många tidsåldrar tillbaka före Siddharta Sakyamunis metafysiska filosofi.” [ Isis Unveiled, del II, 142, 143 ]

Den moderna kristendomen har naturligtvis vida övergett sin egen ursprungliga filosofi, men även dennas identitet med alla religioners ursprungliga filosofi försvaras i ”Isis” genom en följd av intressanta bevisningar.

”Lukas, som var läkare, betecknas i de syriska texterna som Asaia, Essérn eller Essenen. Josephus och Philo Judæus har tillräckligt skildrat Essenarnas sekt, så att vi inte längre kan hysa något tvivel om, att den nazareniske reformatorn, efter att ha fått sin uppfostran i deras hemvist i öknen och sedan blivit korrekt invigd i mysterierna, föredrog det fria, oberoende livet av en Nazaria och sålunda skilde sig från dem, för att bli en vandrande terapeut eller nazaria-läkare… I sina samtal eller predikningar talade Jesus alltid i liknelser och använde metaforer inför sitt audiotorium.

Detta var en vana både hos essener och hos nazarener; galiléerna som bodde i städer och byar var aldrig kända för att använda ett sådant allegoriskt språk. Ja, till och med några av hans lärjungar, vilka var galiléerna liksom han själv, förvånades över att finna honom använda en sådan uttrycksform inför folket. ”Varför talar du till dem i liknelser”, frågade de. ”Därför att det är er givet att veta himmelrikets hemligheter; men dem är det inte givet”, blev svaret, vilket var svaret av en invigd. ”Därför talar jag till dem i liknelser, fastän seende, ser de inte, och fastän hörande, hör de inte, inte heller förstår de.” Dessutom finner vi Jesus uttrycka sina tankar… i meningar, som är rent pytagoreiska, då han under Bergspredikan säger, ”Given inte vad heligt är åt hundarna och kasten icke pärlor för svinen; ty svinen skola trampa dem under fötterna och hundarna ska vända sig om och sönderriva eder.” Professor A. Wilder, utgivaren av Taylors ”Eleusinska Mysterier”, anmärker ”att samma benägenhet att skilja sina läror i esoteriska och exoteriska finns hos Jesus och Paulus – Guds rikes hemligheter för apostlarna och liknelser för mängden.”

”Vi talar visdom, säger Paulus, bland dem som är fullkomliga” eller ”invigda”. Inom de Eleusinska och de andra Mysterierna delades alltid deltagarna i två klasser, neofyterna och de fullkomliga. Aposteln Paulus berättelse i andra Korintierbrevet har överraskat flera lärde, vilka är skickliga i de beskrivningarna över den mystiska ritualen och invigningen, som ges av några klassiska författare, som otvivelaktigt hänsyftade på den slutliga Epopteia: [5] ’Jag vet en viss man – i kroppen eller utanför kroppen jag vet inte; Gud vet – som blev uppryckt till Paradiset och hörde outsägliga ting, vilka det inte är lovligt för en människa att upprepa’. Dessa ord har sällan, så vitt vi vet, av kommentatorerna betraktas som en antydan på den invigde siarens saliga visioner; uttryckssättet är tydligt. Dessa ting, som det inte är lovligt att upprepa, antyds i samma ordalag och skälet, som anges därför är detsamma, som vi på flera ställen finner hos Platon, Proklos, Jamblichus, Herodotos och andra klassiska författare. ”Vi talar VISDOM endast bland dem, som är FULLKOMLIGA, säger Paulus; medan den tydliga och obestridliga översättningen av denna mening är följande: ”Vi talar om de djupare eller högsta esoteriska lärorna inom mysterierna (vilka betecknas med ordet visdom) endast bland dem som är invigda”. På så sätt har i förhållande till den man, som blev uppryckt till Paradiset – vilken tydligen var Paulus själv – ordet Elysium blivit ersatt med det kristna ordet Paradis.” [ Isis Unveiled del II, 144, 145, 146 ]
___________________

[5] Det högsta skådandet inom de Eleusinska mysterierna.

Den ockulta filosofins yttersta mål är att visa vad människan var, är och ska vara. ”Det som överlever som en individualitet”, säger ”Isis”, efter kroppens död är den aktuella själen, vilken Platon i Timæus och Gorgias kallar den odödliga själen; för enligt Hermesläran kastar hon av sig de mera materiella partiklarna för varje övergång till en högre sfär… Den astrala anden är en motbild till kroppen både i fysisk och i andlig mening. Den gudomliga, den högsta odödliga anden kan varken vara straffad eller belönad. Att försvara en sådan lära är på samma gång orimligt och hädiskt, för denna ande är inte bara en låga, tänd vid den centrala outsläckliga ljuskällan, utan aktuellt en del därav och utav samma väsen. Han tillförsäkrar den individuella astralvarelsen odödlighet i förhållande till denna senares beredvillighet att ta emot den. Så länge dubbelmänniskan – dvs. människan av kött och ande – håller sig kvar inom gränserna för den andliga kontinuitetens lag; så länge den gudomliga gnistan glimmar inom henne, om än så svagt, så länge är hon på vägen till en odödlighet i det kommande tillståndet. Men de, vilka överlämnar sig åt en materialistisk tillvaro, utestängande den gudomliga utstrålningen, som nedsänktes i dem genom deras ande vid begynnelsen av deras jordiska pilgrimsfärd, och kvävande den varnande rösten, som lyftes av den trogna skyltvakten, samvetet, vilket tjänar som en fokus för ljuset i själen – dessa ska sedan de lämnat samvetet och anden bakom sig och passerat materians gränser med nödvändighet komma att följa dess lagar.”

Vidare: ”Den ockulta läran säger att människan, om hon vinner odödlighet, för alltid ska förbli den treenighet, som hon är i livet och ska fortsätta att vara så genom alla sfärerna. Den astralkropp, som i detta liv täcks av ett grovt fysiskt hölje, blir när den genom den kroppsliga dödsprocessen befrias från detta hölje, i sin ordning höljet för en annan, ännu mer eterisk kropp. Denna börjar sin utveckling från dödsögonblicket och når sin fulländning, när den astrala kroppen av den jordiska formen slutligen avskiljs från densamma.”

De anförda ställen, om de läses i ljuset av de förklaringar som jag har gett, ska få läsaren i stånd att motta ”Isis” i en begriplig lämplig anda och leda honom till de rika ådror av dyrbar metall, som ligger på djupet av dess sidor. Men varken i Isis eller i någon annan bok om ockult filosofi, som är skriven eller som möjligen kan komma att skrivas ännu på en tid, kan man vänta sig en färdigserverad, rättfram, klar och tydlig beskrivning över mysterierna rörande födelse, död och det tillkommande. Då man först griper sig an studier av detta slag, känner man sig retad över svårigheten att komma åt vad ockultisterna i verkligheten tror angående ett kommande tillstånd, det kommande livets art och beskaffenhet och dess allmänna mise en seène. De välkända religionerna har ganska bestämda åsikter i fråga om dessa ämnen, åsikter, vilka får en synnerligen praktisk tillämpning i den försäkran några utav dem lämnar, att vissa särskilt kvalificerade och av kyrkorna i och för detta göromål godkända personer kunna växla in avgående själar på rätt eller orätt spår allt efter den belöning de fått.

Teorier av detta slag har i alla händelser den förtjänsten att vara enkla och begripliga, men de är kanske i sina detaljer mindre tillfredsställande för förnuftet. Efter ett ganska kort studium av ämnet, ska däremot forskaren i den ockulta filosofin inse, att han på denna kunskapens väg visserligen aldrig ska träffa på några begrepp, som skulle vara menade att såra hans renaste idealisering av Gud och ett liv efter detta. Han ska snart inse att det idé system, med vilkets utforskande han är sysselsatt, är av upphöjd art och värdigt de yttersta gränser det mänskliga förnuftet kan uppnå. Men det ska förbli svävande och han ska söka efter bestämda angivanden i den eller den punkten, ända till dess det är klart för honom, att den absoluta sanningen rörande människosjälens ursprung och bestämmelser sannolikt är alltför subtil och invecklad för att möjligen kunna uttryckas på ett fullt klart och bestämt språk. Fullt klara begrepp är möjliga att uppnå för de framskridna forskare inom ockultismen, vilkas förstånd blivit renat och som genom en total hängivenhet av alla sina själsförmögenheter till studiet av dessa idéer och genom en lång vana att införliva dem slutligen med hjälp av viktiga för ändamålet speciellt ansträngda intellektuella krafter kommer till en klar och tydlig insikt; men av det följer inte alls att sådana personer måste kunna uppställa en ockult trosbekännelse, som sammanfattade hela världsteorin inom ett dussin rader. Studiet av ockultismen kan även i fråga om personer, vilka dessutom är inbegripna i denna världens vanliga stävanden, lätt nog att vidga och rena deras förstånd så långt att deras själar är liksom rustade med reagenser, genom vilken de kan upptäcka det förnuftsvidriga i varje falsk religiös hypotes; men ett absolut ockult trossystem är någonting, som i följd av själva dess natur endast småningom kan uppkonstrueras i varje intellektuell arkitekts eget medvetande. Och jag föreställer mig att det är det ytterst livliga medvetandet av detta på ockultisternas sida, som förklarar deras motvilja mot till och med ett försök att direkt förklara sina läror. Detta, att verkligt levande kunskapsplantor, så att säga, måste växa upp från grodden i varje människas medvetande, och att de inte kan omplanteras i ett ouppfostrat förstånds främmande jordmån i fullvuxet tillstånd, det vet de. De är villiga nog att lämna frön, men varje människa måste själv inte skapas utan utbildas – så måste också i mindre skala den, som bara strävar att förstå adepten och hans åsikter om tingen, själv för sig utveckla en sådan uppfattning genom att tänka ut grundbegreppen för deras lagbundna slutsatser.

Dessa betraktelser passar in med och bidrar i någon grad belyser ockultismens förbehållsamhet; och de hänsyfta vidare på en förklaring över en omständighet, som genast syns ägnad att sätta en läsare i förvirring, som tar ”Isis” i hand vid ljuset från närvarande berättelse. Om stora delar av boken, som jag försäkrat, verkligen är utarbetade av aktuella adepter, vilka genom sitt vetande känner den verkliga sanningen i fråga om många av de diskuterade mysterierna, varför har de inte sagt rent vad de menat, istället för att gå omkring frågorna och hänsyfta på bevis, hämtade från den eller den vanliga källan, från litterära eller historiska vittnesbörd, från abstrakta spekulationer över naturens harmoni? Svaret syns vara för det första detta, att de inte gärna kunde skriva, ”vi vet att så och så är det faktiska förhållandet”, utan att framkalla den frågan, ”Hur vet Ni det?” – och det är tydligen omöjligt att de kan besvara denna fråga, utan att ingå i enskildheter, vilka det är ”otillåtet”, som en biblisk skriftställare skulle uttrycka sig, att avslöja, eller utan att erbjuda sig att styrka sina vittnesbörd genom kraftmanifestationer, vilka det tydligen skulle vara praktiskt omöjligt för dem att alltid hålla till hands för tillfredsställandet i tur och ordning varje läsare av boken. För det andra föreställer jag mig att de, i enlighet med den oföränderliga principen att mindre meddela lärdomar än uppmuntra till självständig utveckling, i ”Isis” mera avsett att framkalla en verkan på läsarens eget förstånd än att instuva i honom ett förråd av redan förut samlade fakta. De har visat att Teosofin eller den ockulta filosofin inte är någon ny kandidat till världens uppmärksamhet, men i verkligheten ett återuppställande av principer, vilka varit erkända ända från mänsklighetens första barndom. Den historiska utvecklingsföljd, som bekräftar denna åsikt, spåras tydligen genom de filosofiska skolornas utvecklingsserier på ett sätt, som det är omöjligt för mig att försöka utföra i ett arbete av dessa dimensioner, och den framställda teorin illustreras med talrika berättelser om de experimentala demonstrationer av ockult kraft, som tillskrivs åtskilliga undergörare. Författarna till ”Isis” har tydligen avhållit sig från att säga mera, än som man kan tänka sig skulle kunna sägas av en skriftställare, som inte var adept, men ägde tillgång till all litteratur i denna väg och en upplyst insikt i dess mening.

Men om man en gång fattat deras verkliga ställning som författat eller inspirerat författandet av ”Isis”, så höjs värdet av varje sats som ni finner den tar upp, oerhört utöver planet för de jämförelsevis alldagliga betraktelser, som betonas över detsamma. Det kan behaga adepterna att inte ta fram andra än esoteriska vittnesbörd för någon av de speciella satser de vill understödja; men bara den omständigheten att de önskar stödja den är ett faktum av oerhörd betydelse för varje läsare, vilken på indirekta vägar kommit till full insikt om den auktoritet, med vilken de är berättigade att tala.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

_________________________________________________________________________________________________

till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23