Den Ockulta Världen – Slutord (14) av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)
14.

Slutord
[”THE OCCULT WORLD – DEN OCKULTA VÄRLDEN”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på.

Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Ockulta Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

En biljett, som jag skrivit till Koot Hoomi dagen förut, hade som han sade mig, blivit tagen på natten innan han somnade. Koot Hoomis brev var kort. Bland annat skrev han: ”Att forcera fenomen under svåra magnetiska och andra förhållanden är likaså strängt förbjudet, som för en bankkassör att utgiva penningar, som endast är honom anförtrodda att förvara. Även att göra ens så mycket som detta för er så långt från huvudkvarteret skulle vara omöjligt utan den magnetism, som O – och B – R – fört med sig och jag kunde inte göra mer”. Inte fullt fattande meningen av slutorden och ännu mera förvånad över ett föregående ställe, där Koot Hoomi skrev – ”Det är lätt för oss att ge fenomenella prov, då vi ha nödvändiga betingelser” – skrev jag dagen därpå och föreslog en eller ett par saker, som jag trodde skulle kunna utföras för att dra ytterligare parti av en i mitt hus införd duglig magnetism, olika med Helena Blavatsky, då hon blivit så mycket, fastän orimligen; misstänkt för att bedra mig. Jag gav detta brev till B – R – på aftonen den 13 mars – händelsen med gipsfragmentet hade ägt rum den 11 – och på morgonen den 14 fick jag några ord från Koot Hoomi, som endast förklarade att vad jag föreslog var omöjligt och att han skulle skriva utförligare över Bombay. I behörig tid fick jag alltså den förklaringen ifrån honom, att de till stunden begränsade lätta villkoren blivit uttömda och att mina förslag inte kunde uppfyllas; men vikten av de förklaringar jag nu gett vänder sig kring det faktiska förhållandet, att jag, när allt kom omkring, kunde utbyta brev med Koot Hoomi på en mellantid av några timmar vid en tidpunkt, då Helena Blavatsky var på andra sidan av Indien.

Den redogörelse jag nyss gett för den ögonblickliga förflyttningen av gipsfragmentet från Bombay till Allahabad utgör ett passande förspel till en märklig serie av händelser, som jag nu ska berätta. Den nu följande berättelsen har redan blivit offentliggjord i Indien genom ett fullständigt referat i Psychic Notes*, en för tillfället i Calcutta utgiven tidskrift med ett speciellt syfte att referera tilldragelser, som hade samband med herr Eglintons spiritistiska mediumskap, då han uppehöll sig några månader i Calcutta under den förlidne kalla årstiden. Händelsen var knappast avsedd för den utomstående, snarare för spiritisterna, vilka, om de än står en ockultistisk uppfattning av de övermateriella fenomen oändligt mycket närmare än människor, som ännu är insvepta i den ortodoxa misstrogenhetens mörker, dock är till en stor utsträckning böjda att ge alla sådana fenomen en rent spiritistisk förklaring. Av detta hände sig att många spiritister i Indien var böjda för det antagandet, att vi, som trodde på Bröderna, var på något sätt missledda genom ett utomordentligt mediumskap å madame Blavatskys sida. Och till en början styrkte de ”ledande andar”, som talade genom mr Eglinton denna åsikt. Men till sist undergick deras uttalande en högst märkbar förändring. Kort före mr Eglintons avresa från Calcutta förklarade de, att de ägde full kunskap om Brödrasamfundet, nämnde den ”Illustre” med denna titel och förkunnade att de hädanefter var ålagda att verka i samråd med Bröderna. Eglinton lämnade Indien på ångaren Vega, vilken jag tror avgick från Calcutta den 16:e mars. Några dagar därefter på morgonen den 24:e fick jag i Allahabad ett brev från Koot Hoomi, i vilket han underrättade mig att han stod i begrepp att göra ett besök hos mr Eglinton ute på havet på Vega, för att fullständigt övertyga honom om Brödernas tillvaro, och om han lyckades göra detta, skulle han omedelbart tillkännagiva saken för några av mr Eglintons vänner i Calcutta. Brevet var skrivet några dagar före, och natten mellan den 21 och 22 nämndes som den tidpunkt, då det astrala besöket skulle utföras. Den fullständiga förklaringen av alla de omständigheter, under vilka detta överraskande program utfördes, fordrar någon tid, men för att läsaren lättare ska kunna följa med i berättelsen i dess helhet, vill jag först i några få ord teckna ett utkast av vad som ägde rum.

___________________________

* Newton & C: o Calcutta

Det utlovade besöket utfördes verkligen, och inte nog med detta; ett brev, skrivet av mr Eglinton på sjön den 24:e, skildrade detsamma – och meddelande hans fulla anslutning till en oförbehållsam tro på Bröderna – blev ögonblickligen samma afton transporterat till Bombay, där det föll (” ur intet” som det första brevet, jag mottog vid min återkomst till Indien) framför flera vittnen; blev sedan, av dem identifierat och sammanbundet med av dem vid tillfället påskrivna kort; åter borttaget och några minuter senare fällt med korten från Bombay och allt inför mr Eglintons vänner i Calcutta, vilka på förhand blivit underrättade att de hade att vänta ett meddelande från Bröderna vid denna tid. Alla momenten i denna fenomenserie är styrkta av vittnen och dokument och det ges ingen förnuftig ursäkt för var och en som undersöker dessa vittnesbörd att med nödvändighet medge, att alla dessa fenomen, sådana jag nu beskrivit dem, verkligen blivit producerade – ”omöjliga” som den gängse vetenskapen skulle förklara dem.

För detaljerna av de särskilda händelserna i denna serie bör jag lämpligen hänvisa läsaren till den redogörelse, som är offentliggjord i Psychic Notes för den 30:e mars av mrs Gordon, hustru till överste Gordon i Calcutta och vidimerad med hennes signatur.

Mrs Gordon förklarar i början av sin berättelse, vilken jag för utrymmets skull meddelar i sammandrag, att överste Olcott nyss kommit till Calcutta på besök hos överste Gordon och henne. Ett brev hade kommit från Helena Blavatsky,

”daterat Bombay den 19:e, tillkännagav oss att något var i görningen och uttryckande en allvarlig förhoppning att hon inte fick bli krävd att biträda, då hon hade lidit nog förödmjukelse för fenomenen. Innan detta brev kom med postbudet, hade överste Olcott sagt till mig att han på natten fått en vink från sin chohan (lärare) om att K.H. hade varit till Vega och besökt Eglinton. Detta var omkring klockan åtta på morgonen torsdagen den 23:e. Några timmar därefter fick jag ett telegram från Helena Blavatsky, daterat Bombay den 22 dagen, 21 timmen, 9 minuten, dvs. onsdagen klockan 9 och 9 minuter e.m. av formulering: K.H. nyss gått till Vega. Detta telegram kom som ’fördröjt’ och skickades till mig på posten från Calcutta tillsammans med meddelande, därför fick jag inte det förrän torsdag middag. Det intygades, som synes, den underrättelse överste Olcott fick natten förut. Vi hoppades alltså att få brevet från mr Eglinton genom ockulta medel. Ett telegram senare på torsdagen bad oss bestämma tid för en sittning, därför uppgav vi klockan 9 Madras tid på fredagen den 24:e. Vid denna tid satt tre – överste Olcott, överste Gordon och jag – i det rum, där herr Eglinton hade bott. Vi hade god dager och satt med våra stolar så placerade att de bildade en triangel med spetsen riktad mot norr. Efter några minuter såg överste Olcott de två Bröder, vilkas namn är mest kända bland oss, utanför det öppna fönstret, och sa oss det. Han såg dem passera till ett annat fönster, vars glasdörrar var stängda. Han såg den ena utav dem peka med handen i luften i riktning över mitt huvud, och i samma ögonblick hörde jag någonting falla ovanifrån rakt ned på min axel och såg det falla till mina fötter i riktning mot de båda herrarna. Jag förstod att det var brevet, men för ögonblicket var jag så ivrig att få se Bröderna, att jag inte tog upp det som fallit. Överste Olcott och överste Gordon både såg och hörde brevet falla. Överste Olcott hade för ett ögonblick vänt sitt huvud från fönstret för att se vad Bröderna pekade på, och såg då, hur brevet föll ned från en punkt vid pass två fot från taket. När han vände sig om igen, var båda Bröderna försvunna.

Där fanns ingen veranda utanför och fönstret ligger flera fot från marken. Jag vände mig nu om och tog upp det som hade fallit och fann ett brev med mr Eglintons handstil, daterat på Vega den 24:e, ett meddelande från Helena Blavatsky, daterat Bombay den 24:e, skrivit på baksidorna av tre visitkort, samt ett större kort, sådant som dem mr Eglinton hade en packe utav och använde vid sina sèancer. Detta senare bar K. H:s för oss välbekanta handstil tillsammans med några ord av den andre broderns hand, den som var med oss utanför vårt fönster och som är överste Olcotts chef. Alla dessa kort och brevet var sammanbundna med en trådd av blått sysilke. Vi öppnade brevet försiktigt genom att skära upp det på ena sidan, då såg vi att någon hade ritat tre romerska kors på klaffen med en blyertspenna och vi ville därför bevara dem oskadade i och för identifiering. Brevet lydde som följer:

”S. S. Vega; fredagen, 24:e mars 1882.

Min bästa mrs Gordon. Äntligen har timmen för er triumf slagit. Efter de många strider vi haft vid frukostbordet om K. H:s tillvaro och mitt hårdnackade tvivel på ”Brödernas” underbara makt, har jag nu blivit tvungen till en fullständig tro på deras tillvaro som verkliga levande personer, och lika stark som min skepticism var angående dem, lika fast och orubblig är nu min tro. Jag får inte säga allt jag vet, men K. H. uppenbarade sig personligen hos mig för två dagar sedan, och vad han sa förstummade mig. Kanske har madame B. redan meddelat er K. H:s uppträdande. Den ”Illustre” är oviss, men han vill försöka trots de många svårigheter som ligger i vägen. Om han inte kan det, ska jag lämna brevet på posten, då jag kommer i hamn. Jag ska läsa detta för mrs B. – be henne märka kuvertet; men vad som helst händer, ber er K. H. att bevara detta brev som en djup hemlighet till dess ni fått höra från honom genom Madame. En oppostionsstorm ska förvisso uppstå, och hon har haft så mycket att bära, att det skulle vara hårt, om hon skulle underkastas mer.”

Därefter följde några anmärkningar om hans hälsa och det bekymmer, som kallar honom hem, och där slutade brevet.

Helena Blavatskys meddelande på de tre korten lyder:

”Huvudkvarteret den 24:e mars. Dessa kort med innehåll för att styrka inför dem, som tvivlar på mig, att de bifogade brevet, adresserat till mrs Gordon av mr Eglinton just nu överlämnades till mig från Vega jämte ett annat brev från honom till mig, som jag behåller. K. H. säger mig att han besökt mr Eglinton och hade ett samtal med honom, tillräckligt långt och övertygande att göra honom till en troende i fråga om Bröderna som verkliga, levande varelser under återstoden av hans jordiska liv. Mr Eglinton skriver till mig: ”Det brev, som jag innesluter, kommer att sändas till mrs Gordon genom er inflytelse. Ni ska motta det varhelst ni är för att föra det till henne på vanlig väg. Ni ska med tillfredställelse uppleva min fullständiga omvändelse till tro på Bröderna, och jag hyser intet tvivel, att ju K. H. redan underrättat er, på vilket sätt han besökte mig för två nätter sedan.” etc. etc. K. H. har sagt mig allt. Men han vill inte tillåta mig transportera brevet ”på vanlig väg”, eftersom det skulle förstöra saken, utan befaller mig att skriva detta och avsända det utan dröjsmål, så att det kan träffa er alla i Howrah i afton, den 24:e. Jag gör så… H. P. Blavatsky.”

Handstilen och signaturen på dessa kort är oss välbekanta. Stilen på det större vidfästa kortet (ur Eglintons paket) var lätt igenkänd som Koot Hoomis. Både överste Gordon och jag känner hans handstil likaså bra som vår egen; den är så utpräglat olika varje annan jag sett, att jag skulle kunna urskilja den bland tusende. Han säger: ”William Eglinton trodde att manifestationen endast kunde produceras genom H. P. B. som ”medium” och att kraften skulle vara uttömd i Bombay. Vi beslöt annorlunda. Kan detta vara ett bevis för alla, att en levande människas ande har lika stor potential i sig (och ofta mer) än en från kroppen skild själ. Han var angelägen att få bevis för henne; han har tvivlat; för två nätter sedan fick han det önskade beviset och ska inte tvivla mer. Men han är en god man, klar ärlig och gedigen som guld, när han en gång blivit övertygad…

Detta kort togs ur hans packe idag. Kan det vara ett ytterligare prov på hans underbara mediumskap… K. H.”

Detta är skrivet med blått bläck och tvärs över är några ord skrivna med rött av den andre Brodern (överste Olcotts Chohan eller chef). Detta intressanta och underbara fenomen offentliggörs inte i den tanken, att en var, som inte är bekant med de spiritistiska fenomenen, ska acceptera det. Men jag skriver för de miljoner spiritister, som finns, och även därför att minnet av ett så intressant experiment kanske måste vara bevarat. Vem vet om det inte kan fortplantas till en generation, nog upplyst att erkänna sådana under?”

I ett postskriptum tillades, att sedan ovanstående redogörelse var skriven, hade ett papper mottagits från Bombay, undertecknat av sju vittnen vilka såg brevet anlända dit från Vega.

Som jag yttrade vid början, var detta fenomen mera avsett för spiritisterna än för den utomstående världen, eftersom dess främsta värde för den erfarne iakttagaren av fenomen vänder sig kring händelsernas rena medium-fria karaktär. Oavsett vittnesbördet av mr Eglintons eget brev, varav framgår, att han, ett erfaret medium, var fullkomligt övertygad att det samtal han hade med sin ockulta gäst inte var ett samtal med sådana ”andar”, som han var van vid, har vi den tresidiga karaktären hos händelsen, som helt och hållet frigör den från allt mediumskap vare sig på hans eller på Helena Blavatskys sida.

Det har visserligen getts fall, då under inflytelsen av mediumskap de verkande krafterna vid en vanlig spiritistisk séance har transporterat brev tvärs över jordklotet. Alltså måste helt nyligen ett fullt bekräftat fall, då ett avslutat brev på detta sätt fördes från London till Calcutta, ha tilldragit sig alla deras uppmärksamhet, vilkas sinnen är vakna för betydelsen av dessa saker och som läser vad som offentliggörs om i den dagliga pressen. Men varje spiritist måste erkänna att förflyttandet av ett brev från ett skepp ute på havet till Bombay och sedan från Bombay till Calcutta i en bestämd avsikt och i enlighet med en förut uppgjort och på förhand tillkännagiven plan är någonting, som ligger helt och hållet utom mediumskapets erfarenhet.

Ska den nedlagda mödan och den kraftutgift, som krävts för att utföra det alltså tecknade fenomenet, ersättas genom en i motsvarande grad tillfredsställande verkan på den spiritistiska världen? Man har på sista tiden i England skrivit en bra del om striden mellan spiritism och teosofi och man har i viss grad fått det intrycket, att de båda kulterna skulle vara oförenliga. Nu är spiritismens fenomen och erfarenhet fakta, och ingenting kan vara oförenligt med fakta. Men teosofin framträder med nya tolkningar av dessa fakta – detta är en sanning – och dessa visar sig ibland ganska ovälkomna för spiritister, som länge vant sig vid sin egen tolkning. Därför är dessa spiritister ibland böjda att motsätta sig den nya läran och fara ut emot den tron att det kan existera människor på något ställe, berättigade att befordra dess framsteg. Detta är följaktligen den huvudfråga, som bör avgöras, innan vi beger oss in på de metafysiska finessernas område. Låt spiritisterna en gång få klart för sig att Bröderna verkligen existera och vad slags människor de är, och ett stort steg ska vara taget. Man kan inte vänta att den spiritistiska världen med ens ska gå in på att revidera sina slutsatser efter den ockulta teorin. Det är först efter långt umgänge med Bröderna den övertygelsen slår rot i medvetandet, att de inte kunna irra sig inom det andliga vetandet. Må spiritisterna till en början, om de behaga, tro att de far vilse; men det skulle i alla händelser vara ovärdigt deras över den Boetiska jorden upphöjda ställning om de förnekade vittnesbördet av fenomenella fakta, om de gentemot ockultismen skulle inta samma ställning som den krassa skepticismen av Lankester typen gentemot spiritismen själv. Jag kan därför inte annat än att hoppas att de fenomenblixtrar, som följde uppkomsten av och tilldragelserna med brevet från Vega, bör sannolikt ha ljungat fram ur mörkret för ett gott ändamål, i det de tydligen visat den spiritistiska världen, att den store Broder, vilken detta arbete är tillägnat, i alla händelser är en levande människa med själsförmögenheter och krafter av detta rent abnorma slag, som spiritisterna hittills trott endast tillkommit varelser, hörande till ett tillvarons system.

För min del gläder det mig att kunna säga, det jag inte bara vet om honom vara en levande människa på grund av alla de omständigheter, som i detalj blivit skildrat i denna volym, utan också att jag nu är i stånd att bilda mig en trogen föreställning om hans ansiktsdrag och figur genom två porträtt, som har getts mig under ganska märkliga omständigheter. Jag hade länge önskat att få ett porträtt av min vördade vän, och för en tid sedan lovade han att vid tillfälle ge mig ett.

Det bör anmärkas, att då man ber en adept om hans porträtt, är det inte frågan om ett fotografi, utan ett färglagt porträtt, producerat genom en viss ockult process, vilken jag ännu inte haft tillfälle att beskriva, men som jag länge känt genom hörsägen. Jag hade t.ex. hört överste Olcott berätta en av de omständigheter, under vilka hans övertygelse om den ockulta kraftens verklighet bildades för många år sedan i New York, innan han aktuellt beträdde ”vägen”. Vid detta tillfälle hade Helena Blavatsky bett honom lämna en bit papper till henne, som han var säker på att identifiera, i akt och mening att hon skulle få ett porträtt precipiterat på den. Vi kunde naturligtvis inte vid den vanliga kunskapens ljus bilda oss någon föreställning om detaljerna vid den använda processen; men liksom adepten kan efter de många prov jag har sett precipitera skrift i slutna kuvert och på sidorna av ouppskurna ströskrifter, så kan han också på samma sätt precipitera färger, så att de kan bilda en tavla. Vid detta fall, som överste Olcott meddelade mig, tog han hem en bit av ett postpappersark från en klubb i New York med klubbens stämpel och lämnade Helena Blavatsky. Hon lade den mellan ett par läskpappersblad på sitt skrivbord, strök handen över utsidan av läskpappret och efter några ögonblick fick han det stämplade papperet tillbaka med en fullständig plansch på föreställande en indisk fakir i ett tillstånd av samadhi**. Och det konstnärliga utförandet av denna teckning ansågs av artister, för vilka överste Olcott visade den, så gott, att de jämförde den med arbeten av gamla mästare, som de speciellt beundrade, och försäkrade att den som en konstnärlig kuriositet var oskattbar och ensam i sitt slag. Då jag nu eftersträvade ett porträtt av Koot Hoomi, önskade jag naturligtvis att få ett färglagt, och det vill synas, som om kort före ett besök, det Helena Blavatsky nyligen avlade i Allahabad, någonting blivit henne meddelat angående möjligheten av att denna min önskan kunde bli uppfylld. För samma dag hon kom bad hon mig ge henne ett stycke tjockt, vitt papper och stämpla det. Hon skulle lägga det i en bok, i vilken hon brukade uppklistra urklipp, och det var anledning att hoppas att en viss långt avancerad chela eller lärjunge till Koot Hoomi, inte ännu en fullständig adept, men långt kommen på vägen till denna ställning, skulle göra vad som vore nödvändigt för produceringen av porträttet.

___________________________

** En grad av yoga, ett ekstatiskt tillstånd.

Ingenting inträffade vare sig den dagen eller under natten. Boken förblev liggande på ett bord i förmaket och inspekterades då och då. Följande morgon såg min hustru efter i den, men mitt pappersblad låg lika blankt. Boken låg ännu fullt synlig på förmaksbordet. Vid pass klockan halv elva gick vi till frukosten. Som ofta är fallet i indiska bungalows, var matsalen endast skild från förmaket genom en halvbåge och draperier, vilka var dragna åt sidan. Under frukosten visade Helena Blavatsky plötsligt genom tecken, med vilka alla, som känner henne, är bekanta, att någon av hennes ockulta vänner var i närheten. Det var den chela, som jag talat om förut. Hon steg upp i tanke på att hon skulle gå till sitt rum, men den astrala gästen vinkade tillbaka henne, sade hon, och hon satte sig igen vid bordet. Efter frukosten såg vi efter i boken, och på mitt stämplade pappersblad, som min hustru för en eller ett par timmar sedan funnit blankt, var nu precipiterat ett porträtt i profil. Själva ansiktet var lämnat vitt med endast några få drag inom gränserna av det rum det upptog, men hela återstoden av pappret runt omkring var täckt med en dunkel, blå färg. Så ytlig denna metod än var, var dock ansiktets konturer fullt markerade och uttrycket likaså livligt återgivet, som det är möjligt att göra med en fulländad målning.

Till en början var Helena Blavatsky missnöjd med utkastet. Eftersom hon kände originalet personligen, kunde hon bedöma bristerna: men fastän jag skulle ha välkomnat ett mera utfört porträtt, var jag tillräckligt belåten med det jag fått.

Jag ville inte så gärna tillåta Helena Blavatsky att själv försöka sig på något förbättringsexperiment, som möjligen kunde fördärva det. Under samtalets gång ställde sig M – själv i förbindelse med madam Blavatsky och sade att han själv ville producera ett porträtt på ett annat papper. Det var i detta fall inte fråga om något ”vittnesfenomen”, varför Helena Blavatsky, sedan jag skaffat och lämnat henne ett stycke Bristols ritpapper (stämplat), hon lade det i boken och flyttade den in i sitt eget rum, där M – bättre kunde utföra sitt arbete, ostörd av de varandra korsande magnetismerna i förmaket.

Nu är det att märka, att varken den som producerat teckningen eller M – är artister i sitt naturliga tillstånd. Under det vi samtalade om dessa ockulta målningar i allmänhet, fick jag veta av Helena Blavatsky att de mest framstående resultaten förvärvats av sådana adepter, vilka som underlag för sitt ockulta vetande i fråga om denna speciella process ägt en vanlig konstnärlig bildning. Men även i total saknad av denna kan adepten uppnå ett resultat, som för vanliga granskare liknar ett konstverk, bara genom att i sin inbillning framkalla en klar och tydlig föreställning av det resultat, han vill producera, och sedan precipitera färgämnet i enlighet med denna bild. Efter ungefär en timmes förlopp – kanske något mer eller mindre, vi gav inte så noga akt på tiden – lämnade mig Helena Blavatsky papperet tillbaka med ett nytt porträtt, åter en profil, men utarbetad med större omsorg. Båda porträtten var tydligen av samma ansikte, och ingenting, låt mig säga det meddetsamma, kan överträffa den rena, upphöjda mildheten i uttrycket. Naturligtvis bär det inget märke av ålderdom. Koot Hoomi är till sin ålder endast vad vi kalla en medelåldersman; men adeptens enkla och rena liv lämnar inga spår efter sig i hans drag, och under det att våra hastigt blir utnötta efter fyrtiotalet – förvridna, härjade och förbrända av de passioner, för vilka alla människor under vanliga levnadsförhållanden är mer eller mindre utsatta – står adepten under tidsperioder, som jag knappast vågar bestämma, kvar som det synes vid mannaålderns första blomning. M –, fortfarande Helena Blavatskys speciella beskyddare, befinner sig ännu, att döma av ett porträtt, som jag sett av honom, fastän jag ännu inte äger något, i sin mannaålders första vår, trots att han har varit hennes beskyddare ända sen hennes barndom – och hon är nu en äldre kvinna. Han har aldrig, efter vad hon säger, sett annorlunda ut än nu.

Jag har nu ända till dags datum omnämnt alla de yttre fakta, som varit förbundna med de uppenbarelser, som det varit mig förunnat att uppleva. Den dörr, som leder till den ockulta vetenskapen, står ännu på glänt, ännu är det tillåtet för forskare från den yttre världen att tillgodogöra sig sitt fotfäste på tröskeln. Detta sakernas tillstånd beror för närvarande på undantagsförhållanden, och bör sannolikt kanske inte fortsätta längre. Dess fortsatta bör lämpligen till stor del bero på vidden av det intresse, varmed världen i stort omfattar det nu erbjudna tillfället. Åtskilliga läsare, vilka är intresserade av saken, men har svårt att förstå i vilken grad de skulle kunna praktiskt verka för densamma, bör fråga vad de ska göra för att visa sin uppskattning av tillfället. Mitt svar ska bli format efter Sir Robert Peels ryktbara uppmaning – ”skriv in er, skriv in er, skriv in er!” Ta det första steget till ett svar på det anbud, som utgår från den ockulta världen – skriv in er, skriv in er; med andra ord gå in i det Teosofiska samfundet – den enda förening som ensam, för närvarande med något erkänt föreningsband är sammanlänkat med adepternas i Tibet Brödraskap. Det finns ett Teosofiskt Samfund i London och andra grenar i Paris och Amerika såväl som i Indien. Om det ännu inte finns så mycket att göra för dessa grenar, förminskar denna omständighet inte deras värde. Sedan en anhängare skrivit in sig, är det för ögonblicket inte mycket för honom att göra.

Men blotta tillväxten av det Teosofiska Samfundets grenar som associationer av människor, de där inser det sublima i adeptskapet och som orkat förstå, att vad som berättats i denna lilla bok och mera fullständigt om än mera beslöjat i många större arbeten inom det ockulta vetandet är absolut sant – sant, inte i den mening som dunkla religiösa ”sanningar” eller ortodoxa spekulationer som hålls för sanna av sina anhängare, utan sant som ”Poststyrelsen i London” är en sanning, som de parlamentsreferat folk läser i morgontidningarna är sanna – blotta inträdet av sådana personer i ett samfund under omständigheter, som kan sätta dem i tillfälle att då och då mötas och diskutera ställningen om inte mera, kan i verkligheten leda till ett positivt resultat med hänsyn till den utsträckning, varunder den ockulta världens myndigheter vill tillåta ett ytterligare uppdragande av den sublima kunskap de besitta. Kom ihåg – denna kunskap är en real kunskap om andra världar och andra existenstillstånd; inte tomma gissningar om ett helvete, en himmel eller en skärseld, utan en bestämd kunskap om i detta nu i verksamhet stadda världar, vilkas villkor och natur adepten kan känna, liksom vi kan lära känna en främmande stad, när vi besökt den. Dessa världar är sammanlänkande med vår egen och våra liv med de liv de uppehålla; och ska då en ytterligare bekantskap med de få män på jorden, vilka inta en sådan ställning att de kunna beskriva för oss mera om dem, vara högdraget tillbakavisad av den civiliserade världens avantgarde, de bildade klasserna i England? Nej – förvisso ges det en inte oansenlig grupp, nog andlig att fatta betydelsen av det närvarande tillfället och nog praktisk att följa det sedan citerade rådet, inskrivning.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

_________________________________________________________________________________________________

till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23