För att förstå vad som sker i dödsprocessen måste först nämnas lite om teosofins syn på människan och hennes sju principer.
 

Triangeln är den odödliga högre trefalden atman-buddhi-manas.  Atma (ande), en princip, osynlig Buddhi, Andlig själ Manas, Mänsklig själ Fyrkanten som också kallas det lägre jaget består av: Kama-Rupa, Animal själ Linga-Sharira, Astral kropp Prana eller Jiva, Livskraften, Vitalitet Rupa, Kroppen

 

”DET HÖGRE SJÄLVET är, Atma, den oskiljaktiga strålen av det Universella och ENDA SJÄLVET. Det är Gud ovan, snarare än inom oss. Salig den människa som lyckas genomsyra sitt inre Jag med detta!

DET ANDLIGA gudomliga JAGET är, den Andliga själen eller Buddhi, i nära förening med Manas, förnuftsprincipen, utan vilken det inte alls är något JAG, utan endast vehiklet (bäraren) för Atma.

DET INRE eller HÖGRE ’Jaget’ är, Manas, den så kallade ’Femte’ principen oberoende av Buddhi. Förnuftsprincipen blir det Andliga Jaget endast då det sammansmält i och blivit ett med Buddhi. Ingen materialist kan anses ha ett sådant Jag, hur stora hans intellektuella förmågor än kan vara. Det är den permanenta Individualiteten, eller det ’Reinkarnerande Jaget’.

DET LÄGRE eller PERSONLIGA ’Jaget’ är, den fysiska människan i samband med hennes lägre Jag, det vill säga, hennes animala instinkter, passioner, begär och så vidare. Det kallas för den ’falska personligheten’ och består av lägre Manas i förening med Kamarupa (animal själ) samt verkar genom den fysiska kroppen och dess fantom eller ”dubblett”, astralkroppen.

DEN återstående ’Principen’, ’Prana’ eller ’Livskraften’, är en kraft eller Energi som utstrålar från Atma – såsom det Universella Livet och ENDA SJÄLVET – DESS lägre eller snarare (i sina verkningar) mera fysiska sida, eftersom det är den manifesterade aspekten. ’Prana’ eller ’Livskraften’ genomsyrar hela det objektiva Universum; och kallas ’princip’ endast på grund av att den är en oumbärlig faktor för den levande människan.” (1) 

 

Dödsprocessen.

Vid dödsögonblicket, även om döden kommer plötsligt, ser varje människa hela sitt förflutna liv passera förbi i dess minsta detaljer. För ett enda kort ögonblick blir det personliga Jaget ett med det individuella och allvetande. Detta ögonblick är nog för att visa den döende hela kedjan av de orsaker, som varit verksamma under hans liv.

Han ser och förstår nu sig själv sådan han är, avklädd alla smickrets och självbedrägeriets prydnader. Han tyder nu sitt liv, där han som åskådare dröjande kastar blicken tillbaka på den arena han lämnar; han känner och inser rättvisan av alla de lidanden som träffat honom.

Enligt tibetansk buddhism bestämmer den sista tanken i dödsögonblicket karaktären för nästa inkarnation och efter avskiljandet från kroppen genomgår själen en djup och genomgripande reningsritual.

I ett mycket gammalt brev från en MÄSTARE, skrivet för många år sedan till en medlem av Teosofiska Samfundet, finner vi följande antydningar rörande det mentala tillståndet hos en döende: "I sista ögonblicket återspeglas hela vårt liv i vårt minne och dyker upp ur alla glömda vrår och skrymslen, bild efter bild, den ena händelsen efter den andra. Den döende hjärnan driver ut minnet genom en oerhört stark impuls; och minnet återger troget varje intryck som har anförtrotts det under hjärnans verksamma tid. Det intryck och den tanke som var starkast blir naturligtvis livligast och överlever s.a.s. alla de övriga, som nu försvinner för evigt för att återuppstå i Devachan. Ingen människa dör sinnessjuk eller omedveten, som några psykologer hävdar. Även en vansinnig eller en person i ett anfall av delirium tremens kommer att ha sin ögonblickliga och fullkomliga klarhet i dödsögonblicket, även om han eller hon inte är i stånd att tillkännage det för de närvarande. Personen kan ofta förefalla vara död. Men från det sista hjärtslaget och mellan hjärtats sista dunkande och tidpunkten då den sista animaliska värmen lämnar kroppen, tänker hjärnan och återupplever JAGET hela sitt liv under dessa få korta ögonblick. Tala viskande, ni som står vid en dödsbädd, och känn Dödens högtidliga närvaro, i synnerhet måste ni hålla er stilla då Döden just lagt sin kalla hand på kroppen. Tala viskande, säger jag, så att ni inte stör tankarnas stilla krusning och hindrar det förflutnas intensiva arbete att kasta sitt återsken på det tillkommandes slöja…" (2)

”När kroppen upphört att andas säger vi att människan är död. Men andningens upphörande är bara början på dödsprocessen. Den fortsätter på andra plan. När kroppen blivit kall och ögonen slutits, strömmar kroppens och själens alla krafter genom hjärnan, och genom en serie bilder från det nyss avslutade livet inpräglas detta outplånligt i den inre människan. I det sammanhanget glöms inte den minsta och ytligaste detalj av allt det som livet innehållit. I denna stund är den verkliga människan ivrigt verksam i hjärnan, även om alla de tecken som får läkaren att dödförklara kroppen föreligger. Och givetvis har kroppen lämnat jordelivet, men den verkliga människan lämnar det inte förrän hon avslutat sitt arbete i hjärnan. När så skett frigör sig astralkroppen från den fysiska kroppen, och eftersom livsenergin lämnat denna, är det nu fem återstående principer som befinner sig i Kamaloka.”(3)

Alltså under dödsprocessen lämnas först den synliga kroppen med alla dess element. Den kommer efterhand att upplösas och återgå till den fysiska naturens olika områden. I Kamaloka fortsätter processen. Astralkroppen samt känslorna och begären, som också omedelbart börjar upplösas på det astrala planet och den verkliga människan, den odödliga högre trefalden Atman-Buddhi-Manas, börjar sin tillvaro i Devachan.

Bardostadier kallas de nivåer som den imaginära kroppen (en kropp som inte kan ses i en spegel eller kastar någon skugga) genomgår efter avskiljandet från den fysiska kroppen enligt tibetansk buddhism. Här prövas själens tillstånd och framsteg mot tidigare karma. I första Bardon ser den avlidne en skymt av Det Klara Ljuset. Efter detta stiger själen ner i illusoriska riken och nedstigningen genom dessa riken avbildas som en nedstigning i helvetet där lång tid tillbringas i starkaste hetta och köld. Medvetandets princip slukas av vilda djur och återuppstår för att fortsätta genomgå ytterst svåra prövningar. (4) 

Kamaloka.

Kamaloka är den astrala region som genomtränger och omger jorden. Som lokalitet är den i och på och omkring jorden. Den sträcker sig till ett mätbart avstånd utanför jorden, men de vanliga lagar som gäller här gäller inte där, och dess invånare lever inte under samma rums och tidsförhållanden som vi. Efter frigörelsen av kroppen inträder människan i Kamaloka – begärets sfär – här i detta tillstånd renar vi oss, och det är också därifrån, tror man, som myten om skärselden har kommit. Det som blir kvar utifrån denna reningsprocess är det teosofin kallar för frön, eller skandhas (5) som det heter på sanskrit, och dessa så kallade frön är bildligt talat egenskaper.

Så här svarar Robert Crosbie på frågan om Kamaloka är en plats i metafysisk mening: ”Det är en plats ”fysisk sett” i den meningen att det är en substansgrad – den astrala substansen eller atmosfär som omger jorden på ett uppskattbart avstånd – och är sammansatt av de fysiska och de psykiska emanationerna från jorden. Men det utgör en metafysisk ”plats” vad beträffar den involverade personens medvetande.” Robert Crosbie svarar också att astralplanet är detsamma som Kamaloka och han säger vidare ” Vi går inte till någon speciell lokalitet för att nå det, lika lite som att vi går någonstans i vårt drömtillstånd. Vi är helt enkelt i detta tillstånd. Och Kamaloka är som drömtillståndet eftersom det är temporärt; när den energi som orsakade drömmarna är förbrukade, vare sig dessa är bra eller dåliga, så går människan in i sin egen personliga natur.”

Skandhas är de orsaker som gör att vi kommer tillbaka till jorden igen, och beroende på vad vi har för karma så samlar vi det på oss och attraherar det magnetiskt till oss på nytt. De olika stadierna som människan inträder i beror helt och hållet på hur vi har levt i vårt senaste jordeliv. Man skulle kunna säga att de två tillstånd Kamaloka och Devachan, är direkta spegelbilder eller reflektioner av det sätt på vilket vi har levt och känt och verkat när vi var här på jorden senast. Först går vi igenom det negativa som har med känslorna att göra, sedan går vi igenom det positiva som har med förnuftet och de högre andliga tankarna.

Dessa tillstånd mellan två inkarnationer är självskapade tillstånd, som därför varierar för varje individ. Så om en människa har en viss uppfattning om att hon ska komma till himmelen kan hon få det uppfyllt i mellantillstånden.

”Varje människotanke vid sin utveckling övergår till det inre och är ett aktivt väsen genom att associera sig – sammansmälta, skulle vi kunna säga – med en elemental, det vill säga med en av de halvintelligenta krafterna i naturens riken. Den överlever som en aktiv intelligens – en varelse alstrad av tanken – för en längre eller kortare tid, proportionell till den ursprungliga intensiteten av den hjärnverksamhet, som födde den. På så sätt fortlever en god tanke som en verksam, välgörande makt, en ond som en skadlig demon.

Och på så sätt befolkar människan oavbrutet sitt kretslopp genom rymden med sin egen värld, uppfylld med avkomlingar av hennes fantasier, begär, impulser och passioner; ett flöde, som reagerar på varje känslig och nervös organisation, som kommer i beröring med det, i proportion till dess dynamiska intensitet. Buddhisterna kallar detta hennes ’Skandhas’, och hindun ger det namnet ’Karma’. Adepten utvecklar dessa skapelser medvetet, andra människor kastar dem ifrån sig omedvetet.” (6)

För att bättre förstå ämnet Kamaloka måste man också ta upp människans fjärde princip – känslorna och begären. Det anses i allmänhet att känslorna och begären är inneboende böjelser i oss, och för genomsnittsmänniskan ter de sig obestämda och overkliga. Men enligt teosofin är de inte bara inneboende i oss och helt beroende av kroppen. Så länge vi lever på jorden har våra känslor och begär – vår kamaprincip – inget eget liv skilt från astralkroppen och vår inre människa, utan är så att säga inmängda i hela vår varelse. Men efter kroppens död förenar de sig med astralkroppen till en varelse med sin egen livstid, fast utan själ, något som ger upphov till viktiga frågeställningar.

Under jordelivet leds våra känslor och begär av sinnet och själen, medan de efter döden agerar utan denna ledning. Under jordelivet är vi ansvariga för dem och deras verkningar, och vi fortsätter att ha samma ansvar efter döden, trots att de då agerar utan vår direkta ledning. Så länge de lever med astralkroppen påverkar de andra varelser, och för dessa påverkningar är vi ansvariga. Känslorna och begären utgör en del av de skandhas som tillsammans bildar människan. Kroppen omfattar en grupp av skandhas, astralkroppen en annan. Kamaprincipen utgörs av en tredje grupp, och de övriga principerna har sina respektive skandhas. Till kama hör de aktiva och viktiga skandhas som reglerar återfödelserna och leder till livets alla växlande förhållanden. Våra lägre skandhas hos personligheten, förstörs som personlighetens arbetsmaterial, efter kroppens död. (7)

De förblir såsom Karmiska verkningar, som frön svävande i det jordiska planets atmosfär, färdiga att väckas till liv och likt hämnande demoner ansluta sig till Jagets nya personlighet, när det reinkarnerar. Det är skandhas andliga element, de mest förädlade, som binder sig till det inkarnerade Jaget, överlever och fogas till dess massa av himmelska erfarenheter.

Och de egenskaper, som är förbundna med de materiella skandhas, med själviska och personliga motiv, försvinner från handlingsfältet mellan två inkarnationer för att åter inträda vid den följande inkarnationen som karmiska resultat, som måste försonas. Dessa skandhas alstras dagligen i enlighet med den lag som säger att varje tanke omedelbart förenar sig med en av naturens elementala krafter, och då blir ett väsen som äger bestånd i proportion till styrkan hos tanken när denna lämnar hjärnan. Och alla dessa väsen är oskiljaktigt förbundna med den som alstrade dem. Vi kan inte undkomma denna lag.

”Kamaloka eller Kamadhatu, Maras region, det vill säga den region som medeltida och moderna kabbalister kallar för astralljusets värld och ”skalens värld”. Kamaloka har liksom varje annan region sina sju indelningar.” (8)

Kamaloka kan sägas vara den plats där slaggen från jordelivets stora smältugn hamnar, där naturen tar hand om de element som inte hör hemma i Devachan. Det finns många nivåer eller tillstånd inom ”begärets sfär” och dessa var samtliga kända under antiken. Dessa nivåer eller tillstånd kallas på sanskrit för lokas eller "platser" i metafysisk mening. Och var astralkroppen hamnar inom alla dessa tillstånd som finns i Kamaloka är hur de följdriktiga resultaten av våra tankar under livet och i dödsstunden gestaltat sig. Det är en sfär med oändliga variationer.

I Kamaloka släpps till följd av kroppens död alla dolda känslor och begär lösa. Vårt astrala skal med sina begär och tankar består tills det blivit helt upplöst, och vad som därefter återstår är själva grundelementen i skandhas, vilka givetvis är förbundna med den människa som alstrat och haft dem.

Den astrala människan i Kamaloka är ett skal utan sinne och själ, utan samvete, och utan förmåga att handla om hon inte påverkas av krafter utanför henne själv. Skalet har vad som kan sägas vara ett animalt eller automatiskt medvetande, vilket uteslutande härrör sig från dess tidigare förening med det mänskliga egot. För varje atom i människan har sitt eget minne, och detta består under en tid som är proportionell till den energi det försetts med. Om den avlidne varit mycket materialistisk och självisk, är skalets energier starkare och räcker längre än de skulle ha gjort om han varit av annan läggning. Skalets automatiska medvetande får då också starkare och mer vilseledande verkningar på den som utan tillräcklig kunskap sysslar med nekromanti – frambesvärjandet av de dödas "andar".

Dess rent astrala del bär på "registret" över allt som hänt den avlidne under jordelivet, för en av den astrala materians egenskaper är att absorbera och bevara bilder av livets alla händelser och tankeintryck, för att sedan återspegla dem när omständigheterna medger det.

De astrala skalen kan påverka, medier, känsliga personer och själlösa och utan samvete som dessa är, kan de inte vara de avlidnas andar. De är bara återstoderna av de grova jordiska höljen som andarna lade av före sitt inträde i Devachan. Eftersom de är astrala, jordiska och fyllda av begär betraktades de av forntidens folk som djävlar – våra personliga djävlar.

Det skulle vara märkligt om skalen, som under så lång tid varit själarnas höljen på jorden, inte hade kvar ett automatiskt minne och ett medvetande. Vi kan ju se hur halshuggna grodor och höns under en stund kan röra sig och förflytta sig på ett organiserat sätt. Varför skulle det då inte var möjligt för det subtilare astrala skalet att förflytta sig och handla med ännu större mått av skenbar målmedvetenhet?

När ett medium utgör förbindelsekanal, eller någon annan samordningsmöjlighet yppar sig, utgör dessa elementaler en onaturlig förbindelse med den avlidnes astrala skal. De understöds av mediets och andra närvarande personers nervfluidum, och skalet galvaniseras härigenom till konstgjort liv. Genom mediet åstadkoms en samverkan med de närvarandes fysiska och psykiska energier. De intryck som under jordelivet inpräglades på astralkroppen återspeglas nu i mediets medvetande, och gamla känslor och begär väcks till nytt liv. Från skalet får mediet på så sätt olika meddelanden, men inget av dem är något annat än en återspegling av det förflutna, och inget av dem kommer från människans ande.

På grund av det slående innehållet i dessa meddelanden och okunnigheten hos dem som sysslar med fenomen av det här slaget, tror man att det är den avlidnes ande som är verksam medan det i själva verket är de levande som är verksamma, såvida fenomenet inte helt enkelt består i att bilder från det förflutna plockas fram ur astralljuset. I vissa fall kan ett ondskefullt intellekt vara verksamt, och åt detta är mediet då utlämnat.  

En klassificering av de skal som kan besöka medier skulle kunna se ut på följande sätt:

(1) Skal efter nyligen avlidna personer, vilkas begravningsplats inte är alltför avlägsen. Dessa skals varaktighet beror på arten av deras forna ägares tankar och livsföring. En ideell, god och förandligad person efterlämnar ett skal som snabbt upplöses, medan skalet efter den som varit självisk och materialistisk äger större styrka och varaktighet. Mellan dessa båda ytterligheter finns det tallösa varianter.

(2) Skal efter personer som dött långt från den plats där mediet befinner sig. Skalen kan efter en tid avlägsna sig från den döda kroppens närhet, men har då undergått en upplösning som på det astrala planet svarar mot förmultningen på det fysiska. De är därför otydliga, skugglika och utan fasthet, och reagerar bara svagt på psykiska stimuli. De virvlas bort av första bästa magnetström. Under en kort stund kan de dock bringas till ett slags skenliv av de astrala strömmar som utgår från mediet och de närvarande anförvanterna.

(3) Helt och hållet skugglika kvarlevor som knappast är att räkna med. Det finns inga lämpliga västerländska ord som kan beskriva dem, men de existerar i denna sfär. De kan sägas vara avtryck som lämnats i den astrala substansen av de skal, som en gång var konsistenta men nu är upplösta.

De står så nära gränsen till det overkliga, att de nästan kan betraktas såsom icke befintliga. Men genom mediets och övriga seansdeltagares tankar, önskningar och förhoppningar förstoras och utsmyckas dessa skugglika fotografier och ges ett skenbart liv.

(4) Koherenta varelser, mänskliga själar som slitit alla andliga band och nu är på väg att sjunka ned till det värsta av alla tillstånd – avitchi – där slutet blir personlighetens förintelse. De är kända som svarta magiker. Med bibehållet intellekt har de koncentrerat sitt medvetande i kamaprincipen och avskilt sig från det andliga, och är de enda varelser som veterligen är dömda till undergång. Under sin jordiska tillvaro hade de mänskliga kroppar, men förföll till sitt fasansfulla tillstånd genom att liv efter liv framhärda i ondska för det ondas egen skull. Och ondskefulla människor, på väg mot samma öde, lever mitt ibland oss den dag som är. Varelser av den här klassen är inte vanliga skal, för de har koncentrerat hela sin kraft i kamaprincipen samtidigt som de gjort sig kvitt varje antydan till goda tankar och högre strävanden, och de behärskar den astrala sfären helt och fullt. (9)

De kan leva i många hundratals år, och tillfredsställer sina begär genom varje sensitiv människa de får i sitt våld när dennas onda tankar öppnat dörren för dem. De har förlorat den högre delen av manas, och i den kamp som varje människa utkämpar under livet och efter döden har den lägre delen av manas ryckts loss från sin herre. I stället för att höjas till gudomlig fullkomning har lägre manas dragits ner i dyn, och skänker nu intelligens åt den fördömda varelse som saknar all andlighet men fortfarande är i stånd att lida, och verkligen också får lida när dess tid kommer.

De människor som tar sitt eget liv och de som plötsligt rycks bort genom olyckshändelse, mord etc. stannar kvar i Kamaloka under en tidsperiod, som är ungefär lika lång som den de hade kvar att leva på jorden. Dessa människor är inte verkligt döda. För att döden skall kunna inträda, måste en av läkarvetenskapen ännu inte erkänd betingelse föreligga.  

För människans principer har sin bestämda tid av sammanhållning, varefter de helt naturligt skiljs från varandra. Frågan om kohesionskrafterna i den mänskliga konstitutionen är omfattande, och kan inte utredas här. Kohesionslagen gäller för människans principer, likaväl som för allt annat i naturen. Innan deras tid är ute, kan principerna inte åtskiljas. Med undantag för den fysiska kroppen kan principernas kohesionskraft givetvis inte brytas med mekaniska medel. Därför slungas den som dör en för tidig död, och alltså ännu inte nått den punkt där principernas kohesionskraft blivit uttömd, in i Kamaloka såsom endast delvis död. Där måste hans återstående principer vänta tills hans naturliga livstid är till ända, vare sig det dröjer en månad eller sextio år.

Kamalokas många nivåer eller tillstånd tillgodoser varje skal av den här typen med lämpliga betingelser. Somliga lider svårt under Kamalokatiden medan andra tillbringar den i ett slags drömtillstånd, allt i enlighet med deras moraliska ansvar. Avrättade brottslingar lämnar vanligen livet fyllda av hat och hämndlystnad, och erkänner inte rättvisan i det straff som de nu får lida av. De återupplever i Kamaloka gång på gång sitt brott, sin rättegång, sin avrättning och sina tankar på hämnd. När de får kontakt med en sensitiv levande människa, ett medium eller någon annan, försöker de att i dennes hjärna ingjuta tankar på mord och andra brott.

Kamaloka är ett tillstånd som är betingat i tidslängd beroende på hur vi har levt under vår jordetid, och i detta tillstånd kan man säga att alla de negativa tendenserna i vårt föregående liv får sitt utlopp. Och själen får möta de negativa kvaliteterna och se begränsningarna, för att också kunna memorisera vad man ska ta itu med när man kommer tillbaka till jorden igen.

Vid slutet av vistelsen i Kamaloka faller den avlidna människan i ett tillstånd av omedvetenhet, och vaknar sedan upp till Devachans glädjefyllda tillvaro. Det är som att födas till ett nytt liv efter en tids dunkel och tung sömn. Dessa tillstånd är analoga med drömmen under jordelivet. Vi kommer alla till dessa platser under dygnets tjugofyra timmar. Så det motsvarar egentligen de nivåer som har att göra med det högre och lägre Jaget. Så korrespondensmässigt kan vi se att vad som sker mellan två inkarnationer är i princip samma sak som sker mellan två dygn eller mellan natt och dag.  

Devachan.

Sedan vi nu betraktat den sfär, Kamaloka, omedelbart bortom jordelivet där den högre delen av människan frigörs från hennes lägre och djuriska komponenter, skall vi ägna uppmärksamheten åt det efterdödentillstånd som väntar denna högre del, denna odödliga varelse den högre trefalden Atman-Buddhi-Manas som färdas från liv till liv. Nu börjar de högre principerna Atman-Buddhi-Manas tänka på ett sätt som skiljer sig från det som kroppen och hjärnan tillät under jordelivet.

Vad som sedan sker kan man kalla för en andra död, när själen går vidare in i det tillstånd som kallas Devachan. Devachan är också ett sanskritord, som betyder gudarnas boning. I detta tillstånd får vi utlopp för precis allt det vi har hyst i form av andlig strävan i jordelivet. Alla de saker som vi har hyst i en andlig strävan men inte har kunnat förverkliga – det kan vara våra egna begränsningar som har satt stopp, det kan vara omgivningen som inte har medgett det – allt detta måste få sitt utlopp eftersom det är energier som finns upplagrade i vårt väsen.

Så i Devachan kan man säga att själen, det inre själsliga eller det eviga Jaget i oss upplever ett slags sällhetstillstånd, ett tillstånd som inte är stört av någonting annat och som är absolut vårt eget. Det är inte ett tillstånd som vi delar med någon annan utan det är vårt eget självspunna tillstånd där allt det får komma till utlopp som vi har haft som strävan i jordelivet.

Själen njuter av lycka och sällhet. Och i likhet med gudarna har Jaget i Devachan inte någon dödlig kropp. I gamla urkunder kan man läsa att detta tillstånd varar "ett oändligt antal år" eller "i proportion till vår individuella förtjänst", och att vi när tillståndets specifika mentala energier blivit uttömda "dras ned igen för att återfödas i de dödligas värld". Devachan är alltså ett mellanspel mellan två jordeliv.

I Devachan har Jaget en klädnad som inte kan kallas kropp men möjligen hjälpmedel eller vehikel, och i denna verkar Jaget nu på sinnets och tankens plan. Allting är där lika verkligt för Jaget, som fysiska ting är verkliga för oss på jorden. Jaget har nu fått möjlighet att skapa sig en egen värld åt sig själv, utan att hämmas av det fysiska livets begränsningar. Dess tillstånd kan jämföras med det inspirerade tillstånd som konstnären befinner sig i när han glömsk av tid och rum går helt upp i sitt skapande. Vistelsen i Devachan är läkande, återhämtande och välgörande för själen.

Devachan är en nödvändighet på själens nuvarande utvecklingsstadium. Manas fordrar genom själva sin natur ett Devachantillstånd så snart kroppen är avlagd, och detta blir helt enkelt följden av att banden som bundit tänkaren vid hans fysiska och astrala hölje lossats. Under jordelivet kan vi bara förverkliga en bråkdel av de tankar som dagligen och stundligen uppkommer inom oss, och i ännu mindre utsträckning kan vi förbruka den psykiska energi som alstras av våra strävanden och förhoppningar. Denna energi lagras i manas när kroppen, hjärnan och astralkroppen inte ger den tillfälle att omsättas.

Vid döden slits den lagrade och latenta energin loss från sina försvagade bindningar och ger Manas, tänkaren, möjlighet att använda och utveckla det tänkande som förblev oanvänt under jordelivet.

Hur länge stannar man då i Devachan? Denna fråga, som handlar om det vi jordemänniskor kallar tid, berör inte det verkliga tidsbegreppet. Där finns ingen tid. Själen har utbyte av allt som där tilldrar sig inom den, men ägnar ingen uppmärksamhet åt tidens flykt. Medan solen mäter upp åren för oss på jorden, finns det i Devachan endast upplevelser.

Detta är inte svårt att förstå om vi tänker på hur en lång rad bilder, tankar, argument, känslor och så vidare ibland kan svepa genom sinnet på ett kort ögonblick. Och vi har ju alla hört talas om att en drunknande människa kan se hela sitt liv passera revy på en kort stund. Det inkarnerade Jaget stannar i Devachan under en tidsrymd som står i direkt proportion till styrkan av de under livet alstrade psykiska impulserna. Men eftersom det här rör sig om själslig matematik, kan endast en mästare säga hur lång den tidrymden för närvarande är för genomsnittsmänniskor på olika håll i världen. Därför får vi ta fasta på vad mästarna säger om detta medelvärde, och deras uttalande grundar sig säkert på beräkningar. Det anges ett medelvärde till 1500 år. Dessa siffror får dock inte tolkas så, att de skulle gälla varje Devachanvistelse. Mästarna poängterar [se The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 177] att Sinnetts siffror anger ett medelvärde, inte en för alla människor och varje tillfälle fastlagd tidrymd. Och så måste det vara. För liksom människan på jorden kan dröja kvar i ett visst sinnestillstånd en längre eller kortare tid alltefter intensiteten i sina tankar, kan hon göra det i Devachan, där hennes tankar ju har ännu större genomslagskraft.

Vad en av mästarna faktiskt sade i frågan var att "Devachandrömmen" varar tills karmas krav är uppfyllda, och att det i Devachan försiggår en kontinuerlig kraftförbrukning. På sidan 200 i The Mahatma Letters to A P Sinnett säger han: "Vistelsen i Devachan står i proportion till de icke fullföljda psykiska impulser som alstrades under jordelivet. (10)

De människor, vars gärningar hade en företrädesvis materiell inriktning, kommer att av tanhas kraft dras tillbaka till återfödelse tidigare." (Tanha betyder "livstörst", det vill säga längtan till livet.) Den som under jordelivet bara alstrat en ringa mängd av psykiska impulser, har därför liten kraft till att kvarhålla sina högre principer i Devachan. Den kraften genererade han främst under barndomen, innan han började fixera sitt tänkande på materiella ting och förhållanden.

Rupadhatu är den celesta formens värld, eller det vi kallar Devachan. Hos icke-initierade braminer, kineser eller andra buddhister, är Rupadhatu uppdelad i arton Brahma eller Devalokas (regioner eller boningar). Den Esoteriska Filosofin lär att fastän Jagen för närvarande bevarar allting eller att varje människa bevarar sin form (såsom i en dröm), och i och med att Rupadhatu är en rent mental region och ett tillstånd, så har själva Jagen ingen form utanför sitt eget medvetande. Esotericismen delar upp denna “region” i sju Dhyanas, ”regioner” eller tillstånd av kontemplation, vilka inte är lokaliteter utan mentala representationer av dessa. (11)

Det inkarnerade Jagets vistelse i det Devachanska tillståndet, beror på graden av andlighet och på förtjänst eller skuld under den senaste inkarnationen. Genomsnittstiden beräknas från tio till femton århundraden.

En materialist kan lämna Devachan efter kort tid och ingå i en ny kropp, trots att hans i barndomen alstrade psykiska energi ännu inte är helt uttömd. Men eftersom materialisterna skiljer sig från varandra vad gäller såväl inriktningen som intensiteten och mängden hos deras tankar och psykiska impulser, så blir deras vistelse i Devachan olika lång. Utpräglade materialister tillbringar den i dvala eller i ett sömnliknande tillstånd, för de har bara svaga energier att omsätta på det Devachanska planet, och man kan faktiskt säga att det för dem inte finns något medvetet efterdödentillstånd. De tillbringar en tid i dvala för att sedan vakna till liv på jorden igen.

Olika Mästare, högt andligt utvecklade själar behöver inga mellantillstånd, de inkarnerar direkt eller i varje fall ganska snabbt. Eller också verkar de som Nirmanakayor. (12)

Genomsnittslängden på människans vistelse i Devachan ger oss längden på den för hennes utveckling så viktiga reinkarnationscykeln. För det är i enlighet med dennas lagbundna förlopp som gamla folk och kulturer framträder på nytt. I varje ögonblick alstrar vi orsaker. Dessa får sina verkningar på två fält, dels på det objektiva, det vill säga i sinnevärlden, dels på det subjektiva, som existerar både här och på andra sidan döden. Det objektiva fältet har att göra med jordelivet och den grövre delen av människan, med hennes kroppsliga handlingar och hjärnans verksamhet, och ibland också med hennes astralkropp. Det subjektiva fältet har att göra med de högre och andliga delarna av hennes varelse. På det objektiva fältet kan de psykiska impulserna inte omsättas fullt ut, och inte heller kan själens alla högre böjelser och strävanden få sitt utlopp där. Dessa måste därför utgöra orsaken till och underlaget för Devachan.

Vistelsen i Devachan får sin färg och karaktär av de tankar som dominerar människans sinne under hennes sista stunder på jorden. Själ och sinne håller fast vid dessa tankar och knyter av dem ett stort nät av tilldragelser och föreställningar. I det sammanhanget utnyttjas tankarna så långt de når, och allt som under jordelivet inte var möjligt frambringas nu. Sysselsatt på detta sätt upplever själen sin Devachanska ungdom, mognad och ålderdom, det vill säga den upplever hur dess Devachanska energi tilltar, kulminerar, avtar och dör ut. Har jordelivet varit färglöst, blir Devachan också färglös. Har det varit innehållsrikt, blir Devachan innehållsrikt. Tillvaron i Devachan är inte en dröm i vanlig mening utan ett avsnitt av människans livscykel, och när vi befinner oss där förefaller jordelivet vara en dröm. Det Devachanska tillståndet är inte på något sätt monotont. Vi kan förledas att tro det på grund av vår benägenhet att bedöma all tillvaro efter våra jordiska mönster och betrakta jordelivet som reellt och verkligt.

"Devachan är alltså inte ett meningslöst eller onyttigt tillstånd. I det tillståndet vilar och återhämtar vi oss, och den del av vår varelse som inte kunde blomstra i jordelivets kyliga klimat slår nu ut i full blom och återvänder med oss till nästa jordeliv starkare och mer införlivad med vår natur än tidigare. Varför då knota över att naturen hjälper oss i den ändlösa kampen? Varför låter vi tankarna hela tiden kretsa kring vår nuvarande lilla personlighet och dess väl och ve?" (13) 

En vanlig fråga om Devachan är givetvis om vi återser våra kära där. Svaret är att vi inte återser dem i deras egna gestalter, men att vi skapar oss bilder av dem vilka vi upplever som fullt verkliga, ideala bilder som är fullständiga och levande och fria från allt vad vi inte gillade hos dem. Vi lever med dem och ser dem tillväxa i det goda i stället för det onda. En mor som hade en alkoholiserad son, ser honom i Devachan som en nykter och skötsam man. Och så förhåller det sig med alla upptänkliga fall. Föräldrar, barn, man och hustru har sina kära omkring sig i ideala gestalter. Detta är för själens bästa. Man kan tala om illusion om man så vill, men den illusionen är nödvändig för vår lycka i Devachan, liksom illusioner ofta är nödvändiga för vår lycka på jorden. Och eftersom det är själen själv som skapar denna illusion, blir den inte bedragen.

Den sista frågan att behandla är om vi kan nå dem som befinner sig i Devachan, och om de kan komma hit till jorden. Nej, vi kan inte nå dem eller påverka dem, såvida vi inte är adepter. Men varelserna i Devachan är dock inte helt utan möjlighet att hjälpa dem de lämnat kvar på jorden. Ren och djup kärlek kan ibland komma det lyckliga egot i Devachan att påverka dem på jorden i välgörande riktning, inte bara i moraliskt avseende utan också vad gäller materiella förhållanden, men påståendet att medier kan kommunicera med de dödas andar saknar täckning, och det gör också påståendet att de kan hjälpa dem som ingått i Devachan. En Mahatma – en människa som utvecklat alla sina förmögenheter och står över alla illusioner – kan gå in i det Devachanska tillståndet och meddela sig med de egon som befinner sig där. Det är en av mahatmornas uppgifter. De sysselsätter sig med vissa Jag i Devachan i syfte att befria dem, så att de kan återvända till jorden för att hjälpa mänskligheten.

De Jag det här är frågan om är sådana som till sin natur visserligen är starka och djupa, men inte visa nog att frigöra sig från Devachans illusioner. Klyftan mellan det Devachanska och det jordiska medvetandet är så stor att den kan jämföras med den klyfta som skiljer Devachan från återfödelsen. Den är sådan att den utplånar minnet av det som skett. (14)

Det är karman som tvingar oss alla att inträda i sinnevärlden, och som genom sin alltomfattande och oupphörliga aktivitet också påverkar oss i Devachan. För det är karman som styr vårt utträde ur Devachan.

Individens karma är det tryck som driver honom in i och ut ur de olika efterdödentillstånden, och mottrycket består av hans tankar och strävanden under jordelivet. Kraften i dessa tankar och strävanden förhindrar hans utträde ur Devachan till dess den är uttömd, men då finns det ingenting som kan förhindra hans fortsatta vandring på den jordiska ödesväg han själv byggt sig. 

Så snart den av själens krafter betingade Devachanperioden är tillända, börjar de magnetiska trådar som binder själen vid jorden att göra sig gällande. Jaget vaknar ur sin dröm, på samma sätt som människan vid dödsögonblicket får en retrospektiv inblick i det liv hon just levt har Jaget vid det ögonblick då han återföds till jorden, uppväckt från det Devachanska tillståndet, en framtidssyn över det liv som väntar och fattar de orsaker som lett därtill. Han fattar dem och överskådar framtiden, därför att Jaget på gränsen mellan Devachan och återfödelsen återvinner sitt fulla Manasiska medvetande och blir för en kort tid den gud han varit, innan han i överensstämmelse med den karmiska lagen först nedsteg i materien och inkarnerade i den första köttsliga människan.  

Den ”gyllene tråden” ser alla sina ”pärlor” och saknar ingen av dem. Jaget inser rättvisan i det som sker, att allt är resultat av dess tidigare gärningar, och knotar inte över sitt öde.  

Med andra ord kan man säga att när vi kommer i jämvikt med energierna så står vi på tröskeln att återvända till nästa inkarnation igen. Och där på tröskeln får vi ett slags allvetande.

När vi står inför det nya livet som vi är på väg att träda ner i, så får vi en allvetenhet där vi ser alla de orsaker som har lett fram till det kommande jordelivet. Vi ser tillbaka på flera förflutna inkarnationer och ser varje steg som vi har tagit. I detta ögonblick av allvetenhet när vi har kontakt med det inre själsliga, väljer vi att gå ner i inkarnation. Kretsloppet fortsätter, vi kommer tillbaka till jordelivet, lever och de flesta har glömt mellantiden och när nästa kroppsdöd infinner sig gör vi om samma process. 

En lärjunge.

 

Fotnoter: 

(1)     Nyckeln till teosofin kap IX av Helena Blavatsky.

(2)     Minnet hos en döende av Helena Blavatsky

(3)     Teosofins Ocean kap 12 av William Q Judge.

(4)     Den Tibetanska Dödsboken av W.Y. Evans-Wentz

(5)     Skandha (sk). Bostavligt ”knippe” eller en grupp av egenskaper; allt som är begränsat, inte tillämpbart på det eviga och det absoluta. Det finns fem – esoteriskt sju – egenskaper inom varje mänsklig levande varelse, och de är kända som Pancha Skandhas. Dessa är (1) formen, rupa; (2) förnimmelsen, vidana, (3) medvetandet, sanja; (4) handlingen, sanskara; (5) kunskapen, vidyana; Dessa förenas vid människans födelse och bildar hennes personlighet. Efter att dessa skandhas mognat börjar de att separera och försvagas, och detta åtföljs av jaramarana, eller förfall och död. [TG:301-302]

(6)     Den Ockulta Världen kap.5 del 6 onlineversion av A.P. Sinnett

(7)     Teosofins Ocean kap 12 av William Q Judge

(8)     Nidana ur Teosofisk Ordbok online, Helena Blavatsky

(9)     Teosofins Ocean kap 12 av William Q Judge

(10)  Den Ockulta Världen kap.5 del 6 onlineversion av A.P. Sinnett

(11)  Nidana ur Teosofisk Ordbok online, Helena Blavatsky.

(12)  Ockultismen säger: att Nirmanakaya är ett tillstånd, fastän den bokstavligen betyder en transformerad ”kropp”. Formen hos en adept eller yogi som stiger in, eller väljer, att anta detta efterdödentillstånd i stället för ett absolut nirvanskt tillstånd. I stället för att gå in i självisk sällhet, väljer han ett liv av självuppoffring, en existens som endast slutar samtidigt som livscykeln, i syfte att hjälpa människorna på ett osynligt men ändå effektivt sätt.

(13)  Teosofins Ocean kap 12 av William Q Judge

(14)  Teosofins Ocean kap 12 av William Q Judge 

Källor.

Nyckeln till teosofin kap IX av Helena Blavatsky.
Nidana teosofisk ordbok online, Helena Blavatsky.
Minnet hos döende av Helena Blavatsky.
Teosofisk Ordbok, av Helena Blavatsky.
Teosofins Ocean av William Q Judge.
Esoterisk Buddhism av A.P. Sinnett.
Den Ockulta Världen av A.P. Sinnett.
Svar på Frågor i Teosofins Ocean kapitel 12 Robert Crosbie.
Devachan och Kamaloka Arcanaföredrag 11, Malmölogen.
Den tibetanska dödsboken av W.Y. Evans-Wentz
 

Brevkurs 1 Pröva dina kunskaper i teosofi
Frågor på Dödens och Födelsens kretslopp.
Skicka in dina svar, som ska baseras på den ovan givna texten, till redaktionen@teosofiskakompaniet.net
Vi besvarar alla inskickade uppgifter.

1. Hur många indelningar menar Helena Blavatsky att Kamaloka består av? 

2. Vad är det som styr var astralkroppen hamnar i Kamaloka? 

3. Hur länge består det astrala skal som innehåller begär och tankar? 

4. Vad lämnas kvar efter reningsprocessen i Kamaloka och vad går vidare till Devachan? 

5. Devachan är ett sanskritord, vad betyder Devachan? 

6 a. Vad är Skandhas?

   b. Hur många Skandhas finns och vilka är dessa?  

7. Förklara kort, vad är en Nirmanakaya?  

8. Vad är det som ger tillvaron i Devachan färg och karaktär? 

9. Återser vi nära och kära släktingar och vänner i Devachan? 

10 a. Hur lång tid stannar Jaget i mellantillstånden Kamaloka och Devachan enligt Mästarna?

     b. Finns det undantag eller gäller samma tid för alla? 

11. Vad är det som styr utträdet ur Devachan?

 
________________________________________________ 

Sammanställt den 6 januari 2011
United Lodge of Theosophists
Malmölogen

Copyright © 1998-2014  Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23