Opublicerade brev av B P Wadia

BREV 9

Orubblighet är en viktig kvalitet. Utan tvekan så kommer du att odla den. Låt inget störa dig. Håll Mästarna levande i ditt hjärta. Deras Läror i ditt förnuft. Håll dig nära de Stora Idéerna som ger näring åt den förkroppsligade själen och renar det från allt slagg. Upprymdhet och depression måste komma och kommer liksom värmen i maj och kylan i januari, men det är vi som känner värme och kyla; i sig är värme och kyla naturliga betingelser på rätt plats; detsamma gäller för upprymdhet och depression och alla andra motsatspar. Det allra bästa motgiftet mot dessa par finns i det 12:e kapitlet av Bhagavad Gita – många par nämns och genom att höja sig ovanför dem, blir resultatet Hängivenhet, sann Bhakti. Orubblighet är inte möjligt utan en fördjupad hängivenhet.

Så bygg ditt Inre Centrum. Vänta inte. Studium och reflektion, själv-rannsakan och de rätta dagliga besluten kommer att forma detta Centrum. För all del gå långsamt, men betona ”gå” inte ”långsamt”! Lev i ditt inre Centrum, inte bara under stunder av studier och reflektion, utan försök även när du äter mat, och gör husliga småsysslor. Vår mat känns bättre på tungan, våra kastruller och stekpannor lyser klart genom sin egen inre utstrålning. Tro mig, det är sant att vi kan och bör ta fram den inneboende utstrålningen i varje människa, i varje objekt och i varje händelse. Det berikar livet, gör det gott och vackert och sant.

Hela tiden måste vi försöka ta vad Tiden än utvecklar – det söta med det syrliga och till och med det bittra. Det är synnerligen irriterande när småsaker avbryter arbetet, men även detta har sitt värde; vår andliga Vilja utvecklas om vi förblir orubbliga och lugna och är i stånd att vända oss från en sak till en annan, att utföra en plikt och sedan gå tillbaka till den tidigare. Andlig Vilja kräver detta och för övrigt lär det oss att se på alla arbetstillfällen som värdefulla, och från och genom varje uppfyller Karma sig själv. Tålamod är en stor dygd och det behövs vid varje tillfälle, nästan varje timme. Låt inte något orsaka irritation inom dig. Du bygger ett centrum inom dig själv – ett centrum av tanke, känsla och vilja i medvetandet. Om vi inte står emot chocken av tusentals slag av påverkan utifrån är vi inte verkliga medlemmar! Detta är en mycket viktig övning och jag vet att vi misslyckas med det miljoner gånger. Så ta hand om ditt Inre Centrum och låt inte saker irritera dig. Lägg ständigt din uppmärksamhet på Mästarna, de Stora Guruerna, som är så tålmodiga och förlåtande med oss personligen och med människosläktet då det passerar igenom civilisationerna. Hängivenhet till de Välsignade och Heliga som är fullkomliga måste utvecklas, och De ser med glädje på när vi övervinner våra små svagheter och brister. Och är dessa verkligen små? Därför är fromhet och tålamod krafter som är väsentliga att hålla fast i. Det finns psykisk kohesion och inte bara kroppslig. I det sista kapitlet av Bhagavad Gita finns det något värdefullt för oss om kohesion och orubblighet.

Jag finner det är mer och mer nödvändigt att leva i det inre och att värdera det yttre, inbegripet kroppen, vid dess riktiga värde. Vi tillåter det yttre att påverka oss alldeles för mycket. ”Världen är för mycket med oss” – det finns några bra saker i Wordsworth. Vi måste få tag i det inre och göra det till en vana att etablera sanning och renhet som grund för tanken; därifrån ser vi och värderar det stora yttre. Det kommer att vara vår orubbliga position och vårt mål i sikte bör vara att blicka stilla inåt och till det bortom liggande där Självet är. Mer och mer av denna övning verkar nödvändigt inte bara att leva som man bör, utan också att tjäna som man bör. Vi är uppkäftiga och nästan var femte minut behöver vi samla oss och förmå oss att vara sökaren och siaren inom hjärn-förnuftet.

Den enda sak du kan göra under rådande omständigheter är att stå fast i det inre läget – sätet som varken är lågt eller högt och ha blicken fäst på Dem. Studier och arbete är inte bara din frälsning och ditt skydd; det finns inget annat att göra, utan att ramla som kommer att orsaka skada. Var glad och låt inget skrämma dig. Stå emot utan motstånd. Din märkliga miljö ger utmärkta möjligheter till att utveckla Vairagya i det inre och grundlighet i det yttre. Du kanske känner dig ”ofullkomlig” i ditt övande, är du det? I vilken utsträckning? Fullkomlighet medges inte där; men ståndaktighet är en måttstock. Vairagya i sinnet och i hjärtat, under småtimmarnas affärer, kommer att göra ditt Inre Centrum starkt och sedan mäktigt. Vardagliga saker är dödliga och kommer att försvinna, emedan vi lär och växer genom uthållighet. Högre likgiltighet, högre tålamod och högre underkastelse är de verkliga vägarna till Självet, och innan vi når Det möter vi Mästarna.

Det finns en ljus sida för varje mörk. Varje natt är mörk; men genom att den uppstår ur dagen ger den upphov till en annan dag. Om vi bara kan lyckas med att hålla vårt lugna centrum i förnuftet liksom i hjärtat! Prövningar och vedermödor blir till hjälp om vi bara kommer ihåg den mänskliga evolutionens syfte. Vi undervärderar inte bara naturens gåvor, utan vi känner inte igen dem som gåvor. Teosofins välsignade kunskap väcker upp oss, men den ger också en tröst och en blidkande nåd.

Var och en har ett slags hjärtskal i vilken han lever i sin egen värld, och ofta känner han inte den verkliga världen utanför förrän skalet är brutet och han kan se den verkliga världen som den är, utan slöjor av villfarelser och illusioner. Kunskap gör det, men kunskap är inte den slutgiltiga knäckaren av detta skal. Den verkliga knäckaren av hjärtskalet är den ackumulerade kunskapen och längtan att använda denna kunskap på grund av kärlek till mänskligheten. Detta innebär att hängivenhet, även till ett fåtal personer eller en enda individ, är till stor hjälp för aspiranten. Denna idé är både viktig och verklig, eftersom det yttersta lagret av den subtila kroppen är mycket hård, liksom den fysiska kroppens skelett, och om den inte är sprucken och bryts upp, kan vårt verkliga seende till de inre världarna inte börja fungera.

B. P. WADIA

Översatt från The Theosophical Movement, November 1960, Volym 31, # 1, page 34