Vi vet av erfarenhet att alla synliga och vidrörbara kroppar tillhör rummets tredje dimension och att det är omöjligt att tänka sig några andra. En matematisk punkt är ett abstrakt begrepp, ofattbar för förståndet; ty så snart den kan fattas och begripas upphör den att vara en matematisk punkt och antager tre dimensioner, längd, bredd och tjocklek. En matematisk punkt har ingen dimension alls. Den första dimensionen är den som representeras av en linje, sträckande sig från en medelpunkt i två motsatta riktningar, och kan tänkas såsom rörelse, eller såsom den för tanken begripliga yttringen av en kraft som har sitt upphov i en icke begriplig punkt. Vi kan t. ex. tänka oss en magnet som utsänder sina krafter i två motsatta riktningar, mot de positiva och negativa polerna; men den magnet vi ser är redan en summa av ett oberäkneligt antal magneter, ty den är ett aggregat, en massa av atomer där var och en har de magnetiska egenskaper som representeras av det hela. Själva den enstaka atomen med dess magnetiska kraft i latent tillstånd kan inte fattas av vårt förstånd; vi kan blott i abstrakt mening betrakta den såsom en medelpunkt, en central härd för omanifesterad kraft, och en kraft som är overksam eller icke manifesterad existerar inte för oss. En kraft blir först begripbar, när den begynner verka eller yttra sig, och den verkar då i två riktningar, den centripetala och den centrifugala, eller verkan och återverkan.

Nästa dimension representeras av ett plan eller rättare en plan yta, vilken kan betraktas såsom en kombination av rörelselinjer, utstrålande horisontalt från en gemensam medelpunkt, men sträckande sig varken uppåt eller nedåt, för invånarna på en sådan yta skulle ingenting vara begripligt, utom just de på denna yta existerande varelserna, såvida de inte kan höja sig över eller sänka sig under den nivån; men i så fall steg de ju utanför det tvådimensionella planet och blev själva tredimensionella varelser. Det borde knappast behöva sägas att en dylik tvådimensionell värld om den betraktas från tredimensionell synpunkt, likaledes är otänkbar och kan omöjligen framställas i någon form, ty även det tunnaste pappersblad, om vi tänker oss detta såsom föreställande denna yta eller detta plan, har dock alltid en viss tjocklek, och alla kroppsliga former vi kan tänka oss tillhör rummets tredje dimension.

Ingen människa med sunt förnuft borde därför hysa några tvivel om att vi inte, i lekamligt och fysiskt avseende, tillhör rummets tredje dimension, eftersom vi har längd, bredd och tjocklek. Men varje ockultist vet även att våra lekamliga kroppar inte är våra verkliga sanna Jag. En människas verklighet ligger i hennes eget verkliga självmedvetande, och detta kan antingen vara en omanifesterad  ”matematisk punkt”, detsamma som andlig omedvetenhet, eller möjligen en linje, vilket kan sägas motsvara en obestämd längtan, en svävande längtan efter det okända, det kan också vara liktydigt med en plan yta, vars invånare är omedvetna om allt som finns till över eller under det vanliga livets nivå. Men det kan också finnas andra människor, vilkas inre medvetande har antagit tredimensionella aspekter, så att de kan blicka ned, så att säga, från spetsen av en pyramid på sina egna ”jag” samt den värld av otaliga liv och former som rör sig därnere. Sålunda kan vi lekamligen synas vara tredimensionella varelser, bo i en tredimensionell värld, emedan vi i verkligt och andligt avseende endast är tvådimensionella och följaktligen outvecklade och ofullkomliga varelser; ty fullkomning i såväl den andliga som den fysiska världen kräver fullbordandet av den mystiska triangeln, där den som vet, förmågan att veta och själva vetandet är ett.

För den ytlige tänkaren kommer allt detta synas vara ett gagnlöst och lönlöst spekulerande; men för en allvarlig sanningssökare borde däremot vikten och betydelsen av den praktiska tillämpningen av vad vi ovan sagt med ens stå klar. Så länge vi bara lever, rör och har vår varelse vid grunden av Vetandets stora pyramid, ser vi blott och bart sambandet mellan de ting som existerar där, och vet ingenting om den stora orsak som sätter dem alla i rörelse; ty hela världen kan liknas vid en väldig pyramid, från vars topp det ljus lyser som ger liv åt allt därnere, och de former som krälar på bottnen är blott de skuggor, som frambringas av reflexen från detta eviga ljus i materiens flyktiga former.

Visheten, kunskapen om den eviga sanningen är den stora triangelns spets (Satwa guna), basen är okunnigheten (Tamas guna), och sidorna är begäret (Rajas guna). Utan det sanna förnuftets ljus från ovan förblir allt härnere i mörker, eller också ter det sig i det bedrägliga ljus som skapas av sinnesvillorna själva och deras begär. Där det sanna ljuset är frånvarande där härskar inget annat än oreda och förvirring i rikt mått. Varför råder då så mycket begreppsförvirring och missuppfattning beträffande religionens och teosofins läror, om inte just av den orsaken att de inte läsas och fattas i ljuset av det rätta förnuftet, vilket inte kan läras ur böcker utan kommer ovanifrån? Av de tusentals exempel som framställer sig till belysning av vår sats, önskar vi blott välja ett. Bibeln lär att vi, om vi själva vill vinna frälsning, måste överge fader och moder, maka, son och dotter och allt, och följa Kristus. Nu förhåller det sig så, att de, som lever i mörker därnere på pyramidens botten, och som på grund av sin oförmåga att inse och känna sanningen, är ur stånd att fatta Kristi sanna natur, dessa ser i Kristus endast ett av de många föremål som ligger på deras egen nivå; det högre planet har alltså ingen tillvaro för dem. Drivna av sitt eget begär att erhålla något bättre än det som de redan äger, kan de vara lättrogna och själviska nog att börja hata sina vänner och anhöriga och hela mänskligheten; de avstår frivilligt från sina timliga ägodelar och går in i någon religiös orden eller förening, i vilka de lever ett eländigt och melankoliskt liv, allt i förhoppning att vinna någon stor belöning i ett problematiskt liv efter detta. De gör sig till världsföraktande dårar, missnöjda med sig själva och hela världen, inkrupna i det hårda skalet av sin egen trångsinthet och själviskhet, och hemfaller så till en egenrättfärdighet och skenfromhet, varur den sista gnistan av kärlek försvunnit och endast ett slags tillgivenhet för en skenbild, ett tomt skal återstår.

Men de som vid ljuset av det inre förnimmandet av sanningen är i stånd att förstå meningen med denna lära, som är en hemlighet för dem vilka dväljes och leva i mörkret, de vet att Kristus ingalunda är en människa bland många, utan att han är själva ljuset, livet och sanningen. De vet att vi själva för att uppnå Kristustillståndet, vilket är liktydigt med den gudomliga världens allomfattande kärlek, måste växa och utveckla oss i denna slags kärlek; att vi, långt ifrån att hata eller med ringaktning och likgiltighet behandlar något som helst levande väsen, måste lära oss älska allt som  har liv, så att vår kärlek omfattar inte blott fader och moder, maka och barn och alla skapade varelser, utan växer ut över detta och tränger in uti ”det eviga rummets tredje dimension” där vårt medvetande inte längre är bundet till och begränsat av en kroppslig form. Då skall Kristus inte längre synas som en fiende till det vi älskar, utan såsom innefattande allt detta och ännu mycket mera, och då skall vi, i stället för att vara instängda i denna värld såsom i en fängelsehåla, och i stället för att betrakta den som ett eländets hemvist, från vilket ingen flykt ges – vara i stånd att ta del i dess glädje och dess sorger och ändå leva höjda över densamma i outsäglig sällhet, frid och harmoni.

Det här ovan anförda exemplet kan ju tyckas vara att driva satsen till ytterlighet, och många människor skulle kanske inte nu för tiden vara benägna att begrava sig i ett kloster eller bli ofördragsamma asketer, eller begå andra dylika excentriciteter; men det finns inte en enda trossats i Bibeln, inte en enda av teosofins läror som inte kan tydas eller missförstås på liknande sätt som ovan visats. Ty de människor, som är tagna i besittning av Tamas, kommer alltid att tyda allting i enlighet med sin egen okunnighet; de som är uppfyllda av Rajas kommer att se allting i ljuset av sin egen önskan eller sitt begär och endast för de vise skall ljuset från Sanningen själv uppenbara sanningen.

FRANZ HARTMANN, M.D.
Theosophy Magazine, Sep 1896

________________________________________________________________

  | till Robert Crosbie  Online  |   till William Q Judge Online  |  till Helena Blavatsky Online |  till ULTs hemsida   |  

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23