Månen ur Teosofisk Ordbok av Helena Blavatsky

Månen. Jordens satellit har figurerat en hel del som ett emblem bland alla forntida religioner; och har nästan uteslutande representerats som Kvinnlig, men detta gäller inte universellt för i germanernas och arabernas myter precis som i föreställningsvärlden hos Indiens Rajputer (se Tod, Hist) och i Tartariet så var månen manlig. Romerska författare talar främst om Luna, och även om Lunus men det sker extremt sällan. Det grekiska namnet för månen är Selene, det hebreiska är Lebanah och även Yarcah. I Egypten associerades månen med Isis, i Fenicien med Astarte och i Babylonien med Ishtar. Utifrån vissa synvinklar ansåg de antika författarna att månen var androgyn. Astrologerna tillmäter månen ett inflytande över flera delar av människans kropp i samband med att hon passerar genom zodiakens tecken; hon påverkas även av det speciella inflytande som alstras av just det hus som hon ockuperar i en viss konstellation.

Uppdelningen av zodiaken i 28 boningar i förhållande till månen tycks var äldre än uppdelningen i 12 tecken. Kopter, egypter, araber, perser och hinduer använde uppdelningen i 28 delar sedan århundraden tillbaka och kineserna använder den än i dag.

Hermetikerna ansåg att månen gav människan hennes astralform, medan teosofin lär ut att Lunar Pitrierna är skaparna av våra människokroppar och lägre principer (se The Secret Doctrin, vol I, s 386).