Nya ord på M, 0, (januari 2006) ur Teosofisk Ordbok av Helena Blavatsky

Mandéerna (gr.) Även kallade sabier och Johanneskristna. Det senare är absurt eftersom de inte har något att göra med kristendomen, vilken de avskyr enligt alla källor, även de egna. Den moderna mandéersekten är vida spridd över Mindre Asien, även annorstädes, och uppfattas korrekt av orientalister att vara en direkt överlevande kvarleva av gnostikerna. För som det förklaras i Dictionnaire des Apocryfhes av Abbé Migne (art. ”Le Code Nazaréan” vulgairement appelé ”Livre d´Adam) så ”betecknar Mandéerna, (som på franska skrivs Mandaïtes, och vars namn de uttalar Mandai) vetenskap, kunskap eller gnosis. Sålunda är det likvärdigt med gnostikerna” (Loc. cit. not. s 3). Och såsom det ovan citerade arbetet visar, fastän många resenärer har berättat om en sekt vars följeslagare varierande benämns sabier, johanneskristna och mandéer som är spridda runt om Schat-Etarab vid gränsen mellan Tigris och Eufrates (i princip vid Bassorah, Hoveza, Korna etc, så var det Norberg som var den första att peka ut en folkstam som tillhörde samma sekt som etablerats i Syrien. Och dessa är av allra största intresse. Denna stam innehåller 14 000 till 15 000 medlemmar som bor en dagsmarsch öster om berget Libanon, i princip vid Elmerkah (Lata-Kieh). De kallar sig själva utan åtskillnad för nazaréer och galiléer eftersom de ursprungligen kom till Syrien från Galiléen. De påstår att deras religion är densamma som Johannes Döparens och att den inte har ändrats ett enda dugg sedan hans dagar. Vid festivaldagarna klär de sig själva i kamelskinn och sover på kamelskinn och äter gräshoppor och honung, precis som deras ”fader” Johannes Döparen gjorde. Ändå kallar de Jesus Kristus för en bedragare, en falsk Messias, och Nebso (eller planeten Merkurius från dess onda sida) och påvisar att han är en skapelse av de ”sju illa disponerade stjärnorna (eller planeterna). Se Codex nazaraeus som är deras heliga skrift.

Ockulta Världen, Den.* Namnet på den första boken som behandlade teosofin, dess historia, och några av dess lärosatser. Den skrevs av A P Sinnett som var dåvarande redaktör för den ledande indiska tidningen the Pioneer, utgiven i Allahabad, Indien.

Olympiodorus.* Den sista berömda av de välkända neoplatonikerna från Alexandriaskolan. Han levde i det sjätte århundradet under kejsar Justinian. Det fanns åtskilliga författare och filosofer med detta namn i den förkristna såväl som i den efterkristna perioden. En av dessa var Proclus lärare, en annan en historiker från det åttonde århundradet, osv.

Origen.* En kristen präst, född i slutet av det andra århundradet, troligen i Afrika varom lite, om än någonting är känt eftersom hans biografiska fragment försvunnit under Eusebius auktoritet, den mest onyanserade förfalskaren som överhuvudtaget existerat i någon tidsålder. Den senare meriteras med att ha samlat uppåt ett hundra brev av Origen (eller Origenes Adamatius), som nu sägs ha försvunnit. För teosoferna är den mest intressanta av Origenes verk ”Läran om själarnas pre-existens”. Origen var en lärjunge till Ammonius Saccas och under en längre tid så gick han på denna stora filosofilärares föreläsningar.

Om eller Aum (s.k.). En mystisk stavelse, den mest högtidliga av alla ord i Indien. Det är ”en invokation, en välsignelse, en affirmation, och ett löfte”; och den är så helig att den sannerligen är det ockulta ursprungliga frimureriets ord med en låg andning. Ingen får vara i närheten när denna stavelse uttalas med ett avsiktligt mål. Detta ord sätts ofta i början av heliga skrifter och är något som inleder böner. Det är en förening av bokstäverna a, u, m, som i den populära framställningen refererar till de tre Vedaskrifterna och till de tre gudarna A (Agni), V (Varuna) och M (Maruts), eller Eld, Vatten och Luft. Inom den esoteriska filosofin är dessa de tre heliga eldarna, eller den ”trefaldiga elden” i universum och människan, liksom en mängd andra ting. Ockult sett så är denna ”trefaldiga eld” även en symbol för den högsta Tetraktys eftersom den symboliseras av den Agni, som benämns Abhimanin och hans transformation till de tre sönerna Pavana, Pavamna och Suchi, ”som sägs dricka upp vatten”, det vill säga förgör de materiella begären. Denna enstavelse kallas Udgitha och hålls helig av både brahminer och buddhister.

Orfeus (gr.) Bokstavligen den ”solbrände”. Mytologin beskriver honom som en son till Æager och musan Kalliope. Den esoteriska traditionen identifierar honom med Arjuna, Indras son och Krishnas lärjunge. Han åkte världen runt och lärde nationerna visdom och vetenskap och etablerade mysterierna. Berättelsen där han förlorar sin Eurydike för att sedan finna henne i underjorden, eller Hades, är något som liknar berättelsen med Arjuna, som beger sig till Patala (Hades eller helvetet, men i verkligheten Antipodlandet eller Amerika), och finner där Ulupi och gifter sig med henne; hon var dotter till en Naga kung. Detta är lika suggestivt som det faktum att han ansågs vara mörk till utseendet till och med av grekerna, som själva aldrig var så ljushyade.

Orfiska Mysterierna eller Orphica (gr.). Dessa följde, men varierade ändå kraftigt från Bacchus mysterierna. Orfeussystemet är ett av de mest moraliskt rena och innehåller stor asketism. Teologin som lärs ut av honom är återigen rent indisk. Hos honom är den gudomliga Essensen icke-avskild från vad som än är i det oändliga universumet, då alla former har dolts inom Det från all evighet. Vid bestämda perioder så manifesterar dessa former sig, antingen från den gudomliga Essensen, eller genom sig själv. Och genom denna emanationslag (eller evolutionslag) så deltar alla ting i denna Essens, och är delar och medlemmar besjälade med den gudomliga naturen som är allestädes närvarande. Alla ting som har utgått ifrån det måste nödvändigtvis återvända till det; och därför behövs oändliga transmigrationer, reinkarnationer och reningar innan den slutgiltiga fullbordan kan ske. Detta är ren vedantafilosofi. Ingen inom det Orfiska Brödraskapet åt animalisk föda; de bar vita linnedräkter och hade många ceremonier likt de hos brahmanerna.

Osiris (eg.) Den största guden i Egypten, Son av Seb (Saturnus), himmelsk eld, och av Neith, ursprunglig materia och oändlig rymd. Detta visar honom såsom själv-existerande och självskapad gud, den första manifesterade guden (vårt tredje Logos), identisk med Ahura Mazda och andra ”Första Orsaker”. För precis som Ahura Mazda är ett med, eller syntesen av Amshaspends, så är Osiris, den kollektiva enheten, och när han differentieras och personifieras så blir Typhon hans broder, Isis och Neftys hans systrar, Horus hans son, och hans andra aspekter. Han föddes på berget Sinai som i Gamla Testamentet (se Exodus 17.15) kallas Nyssa, och begravdes vid Abydos efter att ha dödats av Tyfon vid åldern 28 år, enligt allegorin. Enligt Euripides är han samma som Zeus och Dionysos eller Dio-Nysos ”guden från Nysa”, för Osiris sägs ha blivit uppfostrad vid Nysa i Arabien ”den Glade”. Fråga: Hur mycket influerade den senare traditionen, eller hade något gemensamt med, påståendet i bibeln att ”"Moses byggde ett altare och kallade Jehova för Nissa, eller kabbalistiskt ”Dio-Iao-Nyssi” (se Isis-Unveiled, vol II, p. 165). Osiris fyra huvudsakliga aspekter var ”Osiris-Phtah (Ljus), den andliga aspekten; Osiris-Horus (Förnuftet), den intellektuella manasiska – aspekten; Osiris-Lunus, ”den Månaktiga”, eller den medial astrala aspekten; Osiris-Tyfon, Demonisk, eller fysisk, materiell, därför passionerad turbulent aspekt. I dessa fyra aspekter symboliserar han det duala JAGET ”det gudomliga och det mänskliga, det kosmo-andliga och det jordiska kosmiskt andliga”. Utav de många höga gudarna så är denna egyptiska uppfattning om dem den mest suggestiva och storslagna eftersom den omfattar hela skalan av tankegods som beskriver den fysiska och metafysiska tanken. Som en solgud hade han tolv mindre gudar under sig: ”zodiakens tolv tecken”, och trots att hans namn är det ”Outsägliga” så bars var och ett av hans fyrtiotvå attribut hans namn , och hans sju duala aspekter fullbordade de 49 eller 7 x 7; det förra symboliserat av de 14 delarna av hans kropp eller 7 x 2. Sålunda är denna gud införlivad i människan och människan är upphöjd till gud. Han hälsades som Osiris-Eloh. Mr Dunbar T Heath talar om en ”fenicisk inskription som, när den läses uppgav följande gravhögs inskription till mumiens ära. ”Välsignad vare Ta-Bai, dotter till Ta-Hapi, präst av Osiris-Eloh. Hon gjorde inget emot någon av ilska. Hon talade inte falskt mot någon. Upprättad framför Osiris, välsignad vare du från tiden före Osiris! Frid vare med dig”. Och därefter tillägger han följande anmärkning: författaren till denna inskription borde kallas en hedning eftersom upprättelse framför Osiris är hans religiösa aspiration. Vi finner hursomhelst att han ger Osiris tilltalsnamnet Eloh. Eloh är namnet som används av Israels Tio Stammar på Elohims Två Stammar. Jehova-Eloh (Genesis 3.21) korresponderar i den version som användes av Efraim med Jehova Elohim i det att det användes av Juda, och görs så än i dag. Om så är fallet så kommer frågan med all säkerhet att ställas, och borde ödmjukt besvaras. ”Vad var det för mening som avsågs att förmedlas med de två fraserna Osiris-Eloh och Jehova- Eloh? För egen del kan jag bara tänka på ett svar: Osiris var Egyptens nationella gud, Jehova Israels gud, och att Eloh är liktydigt med Deus, Gott, Dieu”. Vad beträffar hans mänskliga utveckling så är han om man skall tro författaren till Egyptian Belief ...”En av människosläktets Frälsare och Förlösare”... och som sådan var han född in i denna värld. Han kom som en välgörare för att frigöra människan från alla bekymmer …. och i sin strävan att göra gott möter han det onda …. och blir tillfälligt överrumplad. Han dödas.... Osiris blir begraven. Hans grav var ett pilgrimsmål iunder flera tusen år, men han vilade inte i sin grav, för efter tre dagar, eller fyrtio, återuppstod han och uppsteg till himmeln. Detta är berättelsen om hans mänskliga tillvaro (Egyptian Belief). När Mariette Bey talar om den Sjätte Dynastin säger hon att namnet Osiris...börjar att användas igen... Formulan om Rättvisa bemöts såhär: och tillägger ”att detta bevisar att namnet (på den Rättvise eller Makheru) inte bara gavs till de döda”. Men det bevisar även att legenden om Kristus fanns tillgänglig i alla dess detaljer flera tusen år innan den kristna eran, och att kyrkofäderna inte hade större svårighet än att applicera den på en ny person.