Nya ord på P (februari 2006) ur Teosofisk Ordbok av Helena Blavatsky

Pentakel (gr). En geometrisk figur som är känd som den dubbla liksidiga triangeln; den sexuddiga stjärnan (likt den teosofiska stjärnan); även benämnd Solomons sigill, och än tidigare Vishnus tecken; använt av alla mystiker, astrologer etc.

Panænus (gr). En platonsk filosof inom den Alexandrinska Filalelistskolan.

Paranirvana (sk). Absolut Icke-Vara, vilket är likvärdigt med Absolut Vara eller ”Varhet” [Beness], det tillstånd som nås av den mänskliga Monaden vid slutet av den stora cykeln (se The Secret Doctrine vol 1, s 135). Samma som Paranishpanna.

Panteist. En som identifierar Gud med Naturen och vice versa. Panteism har ofta personer invändningar mot eftersom den betraktas som förkastlig. Men hur kan en filosof anse att Gud är oändlig, allestädes närvarande och evig om inte Naturen är en aspekt av DET, och DET genomsyrar varje atom i naturen.

Pan (gr.) Natur-guden, och därav namnet panteism; Pan är herdarnas, jägarnas och lantlivets gud, samt för dem som bor på fälten. Homeros framställer Pan som son till Hermes och Dryope. Hans namn betyder ALLT. Han uppfann flöjten; och ingen nymf som hörde dess ljud kunde motstå fascinationen med denna fantastiska Pan, trots hans groteska utseende. Pan är relaterad till geten från Mendes, men endast i det hänseendet att den senare representerar, i skepnad av talisman med stora ockulta potentialer, naturens kreativa krafter. Hela den hermetiska filosofin är baserad på naturens dolda hemligheter och då Baphomet utan tvekan var en kabbalistisk talisman så var namnet Pan av stor magisk betydelse i det som Eliphas Levi skulle benämna ”Elementalernas frambesvärjande”. Det finns en välkänd from legend som har florerat i den kristna världen sedan Tiberius dagar, som går ut på, att ”den store Pan är död”. Men människorna tar faktiskt fel när de tror på det; för varken naturen eller någon av dess Krafter kan någonsin dö. En del av dessa kan lämnas oanvända, och falla i glömska och slumra i flera århundraden, men så snabbt de rätta förhållandena inställer sig så vaknar de för att agera igen med tiofaldig kraft.

Panchen Rimboche (tib). Bokstavligen ”den Stora Oceanen, eller Visdomsläraren”. Titeln på Teshu Lama från Tchigadze; en inkarnation av Amitabha som är den celesta ”fadern” till Chenresi, vilket betyder att han är en Avatar av Tsong-Kha-Pa (se Sonkhapa). De Jure [enligt lagen] så är Teshu Lama den andra i hierarkin efter Dalai-Lama; de facto [i själva verket] så är han högre eftersom det var Dharma Richen, som var efterträdare till Tsong-Kha-Pa vid det gyllene klostret som grundades av den förra Reformatorn och etablerad av Gelukpa sekten (gulhattarna), vilka skapade Dalai-Lamaorna vid Llhassa, och var den första dynastin av Panchen Rimboche. Medan den förra (Dalai-Lama) hälsas vid namnet ”Majestätjuvelen” så kan den senare glädja sig med en betydelsefullare titel, ”Visdomsjuvelen”, eftersom de är högt initierade.

Pantakel (gr.) Detsamma som Pentalpha; Den trefaldiga triangeln hos Pythagoras eller den femuddiga stjärnan. Den gavs detta namn eftersom den återger bokstaven A (Alpha) med sina fem sidor eller fem olika positioner. Dess nummertal är sammansatt av det första udda (3) och det första jämna (2) talet. Detta är väldigt ockult. Inom ockultismen och inom kabbalan står det för människan eller Mikrokosm, den ”Himmelska Människan” och som sådan var den en kraftfull talisman för att hålla borta onda andar eller Elementaler. Inom kristen teologi refererar den till Kristus fem sår; och dess uttolkare glömmer att dessa fem sår i sig själva var symboler för Mikrokosm eller det ”Lilla Universum”, eller mänskligheten, då denna symbol pekar på den rena Andens (Christos) fall ned i materian (Iassous, ”livet” eller människan). I den esoteriska filosofin så är Pentalpha, eller den femuddiga stjärnan, symbolen för Jaget eller Det Högre Manas. Frimurarna använder det och hänvisar det till den femuddiga stjärnan, och förbinder det sedan med sin egen fantasifulla tolkning (se ordet ”Pentakel” och jämför skillnaden med ordet ”Pantakel”).

Paracelsus. Ett symboliskt namn som antogs av den största ockultisten som levde på medeltiden – Philip Bombastes Aureolus Theophratus von Hohenheim – född i Zürich´s kanton 1493. Han var den smartaste naturvetenskapsmannen på sin tid, och mest berömd var han för att han kunde bota nästan vilken sjukdom som helst genom talismanernas kraft, som han själv tillverkade. Han hade aldrig några vänner, utan var ständigt omringad av fiender, varav prästerna och deras anhängare var de mest bittra. Att han anklagades för att vara i förbund med djävulen är inte så konstigt, inte heller är det märkligt att han till slut blev mördad av en okänd motståndare vid 48 års ålder. Han dog i Salzburg och efterlämnade ett par verk som än i dag är mycket högt aktade av kabbalister och ockultister. Många av hans yttranden har visat sig vara profetiska. Han var klärvoajant med mycket stora krafter och var en av de mest lärda och kunniga bland filosofer och mystiker, samt en framstående alkemist. Naturvetenskapen är skyldig honom äran att ha upptäckt nitrogen [kvävegas], eller Azote.