Nya ord på M (februari 2006) ur Teosofisk Ordbok av Helena Blavatsky

Moksha* (sk). ”Frigörelse”. Detsamma som Nirvana; ett efterdöden tillstånd av vila för den Själsliga Pilgrimen.

Monad* (gr). Enheten, den enda; men inom ockultismen avser detta ord ofta den förenade triaden, Atma-Buddhi-Manas, eller duaden, Atma-Buddhi, den odödliga delen av människan som reinkarnerar i de lägre rikena, och som genom en gradvis utveckling genom dessa når människoriket och därefter det slutgiltiga målet – Nirvana.

Monas* (gr). Detsamma som termen Monad; ”Ensam”, en enhet. I det pythagoreiska systemet emanerar duaden från det högre och ensamma Monas, vilket sålunda är den ”Första Orsaken”.

Monogenes* (gr). Bokstavligen ”den enfödde”; ett namn som används till Proserpine och andra gudar och gudinnor.

Mundaka upanishaden* (sk). Bokstavligen ”Den esoteriska läran Mundaka”; ett arbete av hög ålder. Det har översatts av Raja Rammohun Roy.

Mysticism*. Beteckning på varje lära som är involverad i mysterierna och i metafysik, och den behandlar mera de ideala världarna än vårt materiella påtagliga universum.

Mystiker*. Från det grekiska ordet mysticos. I forntiden så betecknade detta dem som var upptagna i de forntida mysterierna; och i vår tid betecknar det en som praktiserar mysticism, och som har mystiska och det transcendentala åsikter.

Mystes (gr.) I forntiden så var det namnet på de nyligen Initierade; och i dag så är det namnet på romerska kardinaler som för övrigt har lånat alla sina riter och dogmer från aryanska, egyptiska och hellenistiska ”hedningar”, och såg till att de själva nådde neofytens musiz. De var tvungna att hålla sina ögon och sin mun stängd under invigningen och benämns därför Mystæ.

Mysterierna*. Det grekiska teletai eller fulländande, firande av initieringarna eller mysterierna. Det var ceremonier som generellt sett hölls hemliga för de profana och icke-initierade, inom vilka de lärde ut genom dramatiska teaterframställningar och andra metoder, ursprunget till alla ting, den mänskliga andens karaktär och dess relation till kroppen, metoder för rening och återuppbyggnad till ett högre liv. Naturvetenskap, medicin, musikens lagar och divination, lärdes alla ut på samma sätt. Den Hippokratiska eden var endast en mystisk förplik telse. Hippokrates var präst i Asklepios, där några av dess skrifter av en händelse råkat bli offentliga. Men asklepiaderna var initerade av Æsculapisk orm-dyrkan, liksom backanterna var av Dionysia; och båda riterna införlivades slutgiltligen med de i Eleuseiska. De Heliga Mysterierna uppfördes i de forntida templen av de initierade Hierofanterna till kandidatens förmån och instruktion. De mest högtidliga och ockulta Mysterierna var de som utfördes i Egypten av ”en skara hemlighets-hållare” som mr Bonwick kallar Hierofanterna. Maurice beskriver deras karaktär väldigt grafiskt på några få rader. När han talar om Mysterierna som utfördes i Philae (Nilens ö) säger han ”att det var i dessa dunkla grottor som gudinnan Isis storslagna och mystiska arcana utvecklades för den beundrande aspiranten, medan de högtidliga initiationshymnerna ekade längs den stora ytan av sten nischer. Ordet ”mysterier” är härlett från det grekiskans muô, ”att sluta munnen”, och varje symbol som sammankopplades med den hade en dold innebörd. Såsom Plato och många andra från antiken bekräftar så var mysterierna synnerligen religiösa, moraliska och välgörande sett såsom en etisk skola. De grekiska mysterierna Ceres och Bacchus var endast imitationer av de egyptiska; och författaren till Egyptian Belief and Modern Thought informerar oss att vårt eget ord kapell eller capella sägs komma från Caph-El eller El’s kollegium, där El symboliserar Solguden. De välkända Kabiri associerades med Mysterierna. Kort sagt var Mysterierna i varje land en serie med dramatiska uppvisningar i vilka kosmos och naturens mysterier i allmänhet personifierades av prästerna och neofyterna som agerade de olika gudarna och gudinnorna, och upprepade förmodade (allegorier) ur deras respektive liv. Deras dold betydelse förklarades till kandidaten som skulle initieras, och införlivades i filosofiska läror.

Månen. Jordens satellit har figurerat väldigt flitigt som emblem i alla forntida religioner; och den har nästan uteslutande framställts som Feminin, men då inte universellt, för i de germanska och arabiska myterna liksom i föreställningsvärlden hos Rajpoots i Indien (se Tod, Hist), och i Tartariet så var månen manlig. Romerska författare talar främst om Luna, och också om Lunus, men det är extremt sällan. Det grekiska namnet är Selene, det hebreiska Lebanah och Yarcah. I Egypten associerades månen med Isis, i Fenicen med Astarte och i Babylonien med Ishtar. Från vissa synvinklar ansåg de antika författarna att månen var Androgyn. Antika astrologer ansåg att månen influerade flera delar av människans kropp, enligt de zodiak tecken som hon passerar; hon influerades även av det speciella inflytande som alstras av just det hus som hon ockuperar i en stjärnbild.

Uppdelningen av zodiaken i 28 olika boningar tycks vara äldre än uppdelningen i 12 tecken. Koptiker, egyptier, araber, perser och hinduer använde uppdelningen i 28 delar sedan århundraden tillbaka och kineserna använder den än i dag.

Hermetikerna ansåg att månen gav människan hennes astrala form, medan teosofin lär ut att Lunar Pitrierna är skaparna av våra mänskliga kroppar och lägre principer (se The Secret Doctrine, vol I, sp 386).[w.w.w.]