Teosofiska Samfundet bildades för att bryta ner dogmatism. Detta är en av betydelserna av dess första syfte – Universellt Broderskap. Överste H. S. Olcott uttalade vid instiftandet av Samfundet 1875 i Mott Memorial Hall i New York att det var detta syfte som man hade i åtanke och hänvisade till de negativa effekterna som intolerans haft i det förflutna. Detta tal lästes av Helena .Blavatsky innan det framfördes eller snarare dess innehåll kommunicerades till henne, så att det hade hennes medgivande, för hon var själv närvarande när det hölls.  

I Nyckeln till Teosofin, under avsnittet “Sammanfattning” hänvisar H.P.B. än en gång till detta ämne och uttrycker sina förhoppningar om att Samfundet, efter hennes död, inte ska bli dogmatiskt eller formas i någon speciell tankeriktning eller filosofi, utan att det förblir fritt och öppet, hos dess medlemmar som är både visa och osjälviska. Och i alla sina skrifter, både de privata och de offentliga återvänder hon ständigt till denna idé. Författaren har själv direkta personliga bevis för detta. 

Om våra ansträngningar ska lyckas måste vi undvika dogmatism både inom teosofin såväl som inom allt annat, för det ögonblick vi dogmatiserar och insisterar på vår egen specifika uppfattning av teosofin så kommer vi omedelbart att förlora Universellt Broderskap ur sikte, och på så vis så frön till framtida problem. 

Det finns en ganska stor sannolikhet att medlemmarna av vårt Samfund kommer att insistera på en viss typ av ortodoxi inom våra led. De har redan börjat göra det, lite här och var, och detta är en uppmanande varning för att göra dem uppmärksamma på denna fara. Det finns ingen ortodoxi inom vårt Samfund. För även om nio av tio av medlemmarna tror på Reinkarnation, Karma, den sjufaldiga konstitutionen och allt det andra, och även om dess mest framstående medlemmar är engagerade med att föra fram dessa läror liksom andra, så måste de inom Samfundets led alltid förbli öppna och ingen får någonsin bli tillsagd att den inte är renlärig eller att den inte är tillräckligt bra teosof för att man inte tror på någon av dessa läror. Det enda som fordras av alla är erkännandet av Universellt Broderskap samt dess praktiska tillämpning, i sitt sökande efter sanningen. För de specifika idéer som dessa medlemmar vill framföra faller under ramen för Samfundets andra syfte, vilket det står var och en fritt att antingen följa eller förkasta, allt utifrån ens bedömning. Man kan förneka –  odogmatiskt –  reinkarnation och andra läror, eller man kan hävda en tro på en personlig eller opersonlig Gud och fortfarande vara en god medlem av Samfundet, under förutsättning att man erkänner och omsätter Universellt Broderskap i praktiken. 

Om en medlem säger att den måste ge en viss form åt en Gud eller inte kan tro på Reinkarnation så ger det ingen annan någon rätt att fördöma eller göra jämförelser eller hänvisa till H.P.B.s skrifter eller någon annans, för att visa att en sådan medlem är oteosofisk. De största av jordens tänkare är förbryllade över sådana storslagna idéer som dessa, och likväl kan de, även om de fasthåller sin egen uppfattning, i högsta tolerans samarbeta med andra i sökandet efter sanningen.  

Men på samma gång är det uppenbart att om man ingår i Samfundet och sedan samtidigt, under toleransens fana, fastslår att teosofin inte ska studeras och att det storslagna tankesystem och filosofi som erbjuds i vår litteratur inte ska utforskas, är oteosofiskt, opraktiskt och absurt, för det skulle vara att upphäva själva syftet med vår organisation; och det utgör i sig en dogmatism som har sitt ursprung i förnekande och likgiltighet. Vi måste studera filosofin och de läror som erbjudits innan vi är i en position att bedöma och säga om de är sanna eller om man bör förkasta dem. Att döma eller avfärda något innan man utforskat det är ett kännetecken på ett trångsynt förnuft och en förutfattad dogmatisk läggning. 

Och eftersom den mängd av filosofi, vetenskap och etik som H.P. Blavatsky och hennes lärare erbjuder oss, är präglad med forskningens sigill, med förnuft, med uråldrighet och visdom, så kräver det vår yttersta och mest skärpta uppmärksamhet i syfte att avgöra lämpligheten i att acceptera eller förkasta den. 

Av detta följer att, en medlem av vårt Samfund, oavsett hur högt eller lågt dennes ställning än må vara i ledet, har rätten att förkunna alla de filosofiska och etiska idéer som finns i vår litteratur, utifrån dennes bästa förmåga och ingen annan har rätt att invända mot det, under förutsättning att ett sådant förkunnande också åtföljs av ett och klart påstående att det inte har auktoriserats eller gjorts till en ortodoxi genom någon deklaration från Teosofiska Samfundets organ. Vårt Samfund måste hållas fritt och öppet, och om vi, på grund av vårt beslut att inte såsom Samfund formulera några trossatser, trots detta förblir få till antalet, så betyder detta mindre för vårt inflytande kan ändå vara stort.

WILLIAM Q. JUDGE
Path, Januari, 1892.  

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 221-223, ”Dogmatism in Theosophy”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.
 

___________________________________________________________________